Månad: juli 2010

Time to go home!

Efter en lång vecka i Japan, på tre olika orter i landet, med många intryck och upplevelser i bagaget, var det alltså dags att ge sig av hem mot Sverige. Jag längtade. Jag kände mig lite konstig som gjorde det, men tänkte att det är väl bara att stå för känslan och vara så hemkär som jag är. Det betyder ju inte att jag inte haft en fantasisk vecka, eller hur?

Vi gick upp klockan sex. Jag packade ihop det sista, slängde i mig en macka och lite juice som vi handlat kvällen innan. Sen följde ju det vanliga; kolla att man inte glömt något på rummet och att checka ut.

Vi glömde Pers solglasögon i Kyoto och vi glömde två paraplyer i Osaka, vad glömde vi i Tokyo?

Utcheckade och klara!

Resan till flygplatsen gjorde vi faktiskt inte via tunnelbana eller tåg, som varit ett av våra standardfärdmedel den här veckan, utan vi åkte buss. Direkt från hotellet till Narita flygplats.

På flygplatsen togs den sedvanliga ölen.
Tiden på dygnet tänkte vi inte så mycket på…

Här står vårt flygplan och väntar på oss!

Vi hade turen att få uppgradera till Business Class även denna gång och jag blev mycket glad och tacksam.

Bara tanken på att inte kunna ligga och sova var hemsk. Jag insåg att jag nu är förstörd och bortskämd. Hur ska jag någonsin kunna åka utan allt det som Business innebär? Snabbare incheckning, godare mat, filmer, spel, godis, champagne, täcken, kuddar och all annan service man kan tänka sig…snabbare ombordstigning, snabbare avstigning… Ja, ni hör ju!! Jag är pajjad!

Champagne-skål är en bra grej med att uppgradera…

Bloody Mary och tilltugg, samt förrätt är också helt okej 🙂

Chrille och Carina ser inte heller ut att lida.

På väg hem!

Smarrig mat!

Man behöver verkligen inte gå hungrig!

Precis som oftast när jag flyger så vill/kan jag inte sova bort allt det roliga. När de andra sov och vilade om vartannat så såg jag på film. Jag såg Valentine’s Day, The Ghost Writer, en bit på Ice Age II (innan jag tröttnade för att jag sett den för ofta), The Wimpy Kid och så tre olika sitcoms.

Jag kunde ju ligga skönt medan jag kikade på filmerna. Helt suveränt.

Behaglig resa…

…även för mig.

Till film hör snacks, eller hur?

Ett glas vin kan man ju få också om man blir sugen  🙂

När vi kom till Köpenhamn var det egentligen bara att ta sig till nästa gate och åka vidare. Vi hade inte mycket tid över här. Vi hann förstås gå på dass och ringa ungarna. Ja, ungarna ja! OJ, vad vi längtade efter dem nu!

När vi kom så här långt, med flyg nummer två för dagen, då var man bra sugen på att få komma hem till Sollentuna! På bilden ser man nämligen Öresundsbron och fullt av vindkraftverk. Sverige är i sikte!

Ser ni Öresundsbron?

Vet ni känslan när man varit på resande fot i TJUGO timmar och man är äckligt kallsvettig och trött så man knappt kan stå, världen gungar eftersom du är så trött och så får bagaget för sig att ta FEMTIO minuter på sig att komma???

Hur som helst så är det ingen bra känsla!!!

En bra känsla är det däremot när man ser det här och har kommit HEM!!

Ingen av ungarna var hemma (schysst mottagningskommitté eller hur?) så vi packade upp våra kläder och prylar och jag satte igång tvättmaskinen. När Emma kom hem hade vi kramkalas och sen stupade jag i säng, klockan halv tio på kvällen (som för mitt huvud var halv fem på morgonen). Marcus? Han såg jag inte förrän jag gick på toaletten vid halv två mitt i natten. Han sov. Jag lär få krama honom på morgonen…

VI ÄR HEMMA!!!

…och för att upprepa det som jag nyss läste i en annan blogg, ord som är visa trots klyschan…

BORTA BRA, HEMMA BÄST!!

Hejsan,

Nu är det tidig morgon här i Tokyo.
Jag packar ihop mina saker, borstar tänderna och lämnar staden.
Om ett dygn är jag hemma!

Kram på er!

Mia

Nu så här sista kvällen i Tokyo så gäller det att hänga med gänget 🙂
Alltså gick vi ner till “italienaren” på hörnet och mötte upp Carina och Christer.
Efter några glas vin tog vi hissen upp till trettionionde våningen och baren:

Så här högt upp över staden så vill man fotografera.
Det är bara så!!

Om man inte fotar den så tittar man på den!

Det går ju inte att fånga utsikt med en kamera.
Jag vet det, jag har försökt många gånger i skärgården.
Så varför försöka? Ja du….säg det!!

Precis från där jag satt såg det i alla fall ut så här:

Det smakade så här:

..och såg ut så här:

Det gick över till det här eftersom “vi behövde fylla på saltnivån efter så varma dagar”:

Vi njöt helt enkelt av sista kvällen!

Och som många av er vet, så funkar “junkfood” riktigt bra som sängfösare!

Godnatt!!

Imorgon klockan sex ringer min klockan här i Tokyo.
Halv åtta står jag vid flygbussen och väntar och sen bär det av hemåt.

Jag tackar Japan för denna gång och tänker att det nog inte var sista gången!

Domo Arigato!!

Jag har ju en ny kamera sen igår eftermiddag. Idag ska den få visa vad den går för.
Här är den andra bild som togs med kameran.
(Den första bilden är inte något att ha, den var bara en testbild.)

Den femte bilden visar kvällsutsikten från rum 3538 på Shinagawa Prince Hotel.
Högt upp är det, men inte så högt upp som man kan komma.
Jag tänkte sikta lite lite högre ikväll…

Fast ni vill väl veta vad jag gjort idag eller??
Here goes:

Riktigt tidigt imorse tog vi tåget och tunnelbanan till Higashi-ginza och Tsukijis Fiskmarknad.
Jag hade hört om den men jag hade inte förstått vad det gick ut på.

Här kommer ett smakprov från min upplevelse:

Här är vi på väg till marknaden, man kan ana att vi är nära.

Allt handlar om fisk. Allt luktar fisk.

Vi har hittat den stora lokal där marknaden hålls!!

Där det finns djur av alla sorter från de olika haven.

När vi kryssar fram mellan fiskförsäljarna så slås vi av värmen.

En tanke slår mig:
Hur färsk håller sig fisken i värmen?

Jag är ju allt annat än fräsch själv fast jag duschade för bara någon timme sen.

Fräsch?

Djuren ligger ju på is…

..så det kanske är okej?

`
Som gammal skärgårdsunge så kikar jag på ögonen på fiskarna…

….och häpnar över att fiskarna faktiskt är i hur bra form som helst!

Hur klarar försäljarna av det när vi människor är allt annat än fräscha??
(kolla Pers rygg)

Fulla av intryck ger vi oss av från marknaden och har ett fasligt besvär med att hålla oss ur vägen.

På väg från marknaden gick vi igenom flera kvarter av butiker/stånd som endast sålde fisk-saker. När jag tog den här bilden fick jag dock reda på att den fisken minsann inte var till för att fotas. Den var till för att köpas!

Här särade vi på oss och C & C åkte tillbaks mot hotellområdet dvs. Shinagawa.

Per och jag köpte ett dagskort för tunnelbanan och åkte vidare.

Vi hamnade i Ginza. Det kändes väldigt modernt i jämförelse med marknaden.

Vi stannade på Starbucks och tog en Mocca Frappuccino eftersom vi höll på att rinna iväg i hettan
(klockan tio på morgonen). Sen åkte vi vidare mot Shibuya.

Det visade sig vara ett stort shoppingmecka utan dess like. Här köpte jag faktiskt en blus till morgondagen eftersom jag använt mer kläder per dag än jag räknat med.
Den inhandlades på H&M av alla ställen 🙂

Vi gick in på en av bakgatorna och hittade ett litet hål i väggen där man kunde spela spel.
Det fanns det killar som kunde…

Här fanns också ett övergångsställe som släppte igenom mer folk per gång än jag någonsin sett!!

Shinjuku fick bli nästa stopp på vår Tokyorunda.
Här hittade vi en schysst park att andas och svettas i.

Jag vet att ni har det varmt hemma i Sverige men det här bara måste vara eländigare.
Vi har så tokvarmt och så jättefuktigt så att det är helt omöjligt.
Eller nåt 🙂

Jag fascineras av alla vilda sköldpaddor jag sett här i Japan.

De verkar fascineras av mig.
Så fort man går fram till strandkanten så kommer de och tigger.
De kanske bara är hungriga??

Jag måste erkänna att jag fick ganska hög puls vid flertalet gånger i parken.
Överallt såg jag spindlar eller deras nät.

Blä!!

Jag har verkligen en ordentlig spindelfobi.

Dripp Dropp Dripp Dropp

Lunchen åts på en av Marcus (vår sons) favoritställen, nämligen Subway.
Där hade de min favoritdryck i världen.
Som jag saknat Pepsi Max!! (Pepsi Nex här i Japan)

Jag har nog inte nämnt det tidigare men jag går hela tiden på fel sida här i Japan.
Att gå på vänster sida känns sååååå fel.
I rulltrappor, på trottoarer i hotellfoajén.
Vänster….min hjärna tänker höger.
Skyltar hjälper lite…

Nu åkte vi vidare igen. Tunnelbanekortet fick jobba hårt helt klart!!
Vi åkte till Roppongi Hills. Där blev jag återigen påmind om min fobi.

Hua!

Vi hade tänkt åka ända upp i det här huset för att se utsikten,
men det var lite dyrt och energinivån var lite låg, så vi struntade i det.

Observation:
På varje tunnelbanestation finns en vakt som pekar, hojtar och har sig.
Varför har han hjälm? Vad skulle hända om han var sjuk en dag?

Väl hemma vid hotellet igen var jag helt slut.
Vi satte oss ner på ett italienskt hak och tog en öl.

Jag var faktiskt så trött att jag bara svamlade när Per utan förvarning började filma mig och fråga om dagen.


(Jag fick inte många rätt i det svamlet *ler*)

Vi gick upp på rummet och Per hyrde en film “Änglar och Demoner” som han sov till 🙂
Jag passade på att lägga ut den här bloggen/dagboken.

Jag har verkligen ett egensyfte med min blogg. Det kanske ni redan har förstått?
Jag har inget minne, eller åtminstone inte ett speciellt bra minne, med bloggen så har jag en dagbok som verkligen kan påminna mig om mitt liv.

Så, nu är vi klara med “vilan”, nu ska vi ut igen!!
Vi ses och hörs!

Hejsan,

Igår när jag bloggade gick det inte att få in några bilder. På hotellet här i Tokyo går det dock utmärkt. För er som vill och orkar bjuder jag alltså nu på en ny omgång av gårdagen, denna gång med bilder.

Varsågoda:
Idag har 65-årige Arata-san, fd. vice vd för EIZO Japan, numera ansvarig för EIZO i Schweiz, tagit jobbet som guide för fyra svettiga svenskar. Mr Arata, eller Arata-san, som man säger på en kamratligare sätt, anser att man inte varit i Kyoto om man inte sett två tempel som är med på Unescos världsarvslista.

Vi började därför dagen med en taxitur till The Golden Pavilion – Rokuon-Ji Temple, där till och med biljetten är en upplevelse i sig.

Templet i sig är helt täckt med bladguld och de verkar mycket stolta över detta “helg- och sommarhus” för deras Shogun. Det trista var väl att någon fick för sig att elda ner templet för fyrtio år sen så det hus vi ser är ju väldigt nytt. Uppbyggt som en kopia av det originella huset.

Vi fortsätter sedan med ytterligare en taxi till Kiyomizu Temple på andra sidan Kyoto. Biljetten var inte riktigt lika fin här, men jämfört med många andra jag sett så duger den…

Vi fick jobba oss uppför berget en lång stund innan vi nådde templet.

Arata-san förklarade väldigt bra hur alla deras gamla seder fungerade och vid ett ställe fick vi välja en pinne ur en “tombola” full av just pinnar.

Den pinne man sen får visar hur mycket tur man har idag. Per fick tyvärr ingen tur. Det verkade riktigt illa för Arata-san sa något i stil med att “we don’t bother reading you this….not important”. Oops! Min tur var dock bra. Det var Carinas också. Christer fick “lite tur”. Alltid nåt! Arata-san fick läsa mycket innan vi var klara.

Här ser ni vilken toktur jag hade!

Vi fick lära oss hur man gör när man ber i templet. Här ser vi Carina som nyss har tänt rökelse och nu ska ge sig på att ringa i klockan som sig bör.

På väg ner kan ni se hur brant berget är

Nedanför templet fanns det gott om turistfällor som vi självklart föll i. Christer har alltid haft ett stort behov av salt och nu när det var så här vansinnigt varmt, så behöver vi alla lite extra saltpåfyllning vilket gjorde att när Christer hittade saltgurka, så hängde vi på och köpte en klubba med gurka. Jag kan nog inte säga att jag skulle köpa en hemma i Sverige, så gott var det inte, men saltet behövdes idag.

Nästan nere vid foten av berget åt vi vår lunch. Det här hette av någon anledning “Service-lunch”. En del av sakerna var jättegoda, andra lite mindre goda  🙂 Det jag kände igen var misosoppa, tempura och ris. Det serverades också flera skålar av saker från havet som jag inte riktigt kan förklara.

Arata-san åt en sommarmeny med kalla nudlar som han sörplade i sig med stor glädje. Han åt precis så som jag hört att de gör….

Glada, mätta och varma fortsatte vi den sista biten neråt…

Vi tog oss sedan tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och tog tunnelbana och tåg från Kyoto till Osaka. I Osaka fick vi ett hotellrum som tydligen har en typisk Japansk storlek. Det var riktigt litet. Jag kunde inte ens öppna min väska om jag inte lade den på sängen.

När vi vilat en stund och duschat bort res-smutsen gick vi ut för att äta. Arata-san tyckte vi skulle leva på gränsen och bjöd oss på en meny helt och hållet gjord på Fugu dvs. Blåsfisk. Nu började hjärtat pumpa!!

Vi åt en meny bestående av många rätter där allt innehöll denna livsfarliga firre. Här börjar det med lite kalla smårätter.

…som följdes av en friterad variant..

…och fotsatte med massvis av olika delar från fisken, t.om. skinnet, som skulle kokas i en speciell sorts soppa.

..började närma sig slutet när det som var kvar av spadet blandades ihop till en soppa innehållande extra ägg, soja och alger.

…och avslutades med en fräsch efterrätt, som jag är ganska säker på var utan blåsfisk 🙂

Än så länge lever jag, men OM det skulle gå illa, så vill jag hälsa till alla som vet med sig att jag älskar er. Jag är glad att jag fått ha er i mitt liv och tack ska ni ha för all värme och kärlek. Mina livsfråd till er skulle bli : Använd solskydd och ät varken gul snö eller blåsfisk  🙂

Sen bar det iväg mot nya “höjder”…nämligen Karaokebaren som Arata-sans syster driver. Vi gick en kort bit genom staden innan vi var framme.

Vi blev visade till det som tydligen var det allra bästa hörnet på stället. Vi märkte att Arata-san gjort det här förut, eller vad säger ni om den här skönsången?

Vi serverades drinkar i en aldrig sinande ström.
Kan det vara anledningen till att detta hände ???

Efter karaoken åkte vi raka vägen till hotellet därför att i morgon bär det av mot Tokyo!!!

GODNATT

Jag lever!!!!!

Jag dog inte av den livsfarliga fisken jag åt igår. Jag är mycket glad över detta faktum!!

Dessvärre kan man skadas eller dö även fast man håller sig i sollentuna. Det här läste vi på Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7475695.ab

På tal om ingenting: Tänk er att ni just gått på dass och ska ni spola. Vad väljer ni för behandling?

Idag skulle vi åka tåg från Osaka till Tokyo. Shinkansens supersnabba framfärd gillades ju förra gången så vi tänkte prova det även idag. Jag började le när jag såg det här på perrongen till det tåg som skulle ta oss till snabbtåget.

Speciellt eftersom det stod tre karlar på platsen 🙂

Hur som helst så kom vi fram till Shinkansen perrong och det var ju tydligt som korvspad vad som gällde, eller hur?

Så vi väntade snällt till klockan 10:00 och det tåg som skulle ta oss till Tokyo.

Idag hade solen fått för sig att den skulle visa sig, och även om man är glad som få, så blir man ju ännu svettigare…

Möt ankan, nej jag menar näbbgäddan, nej, jag menar Shinkansen!

Åh, solen!! Den mötte oss från en härligt blå himmel när vi kom fram till Shinagawa, där vi ska bo i två nätter. Jag hade nästan glömt bort hur den ser ut…

Det första vi gjorde (eftersom det var för tidigt för att checka in) var att ta oss ett glas vin/stor öl samt lite pasta.

Väl incheckade fick vi ett rum på 35:e våningen med en schysst utsikt.

Efter en snabb uppfräschning tog vi JR Line in till Akihabara. Jag tror att Chrille och Carina börjar småtröttna på min kamera, men de ställer snällt upp ändå. Än så länge…

När vi kom fram till Electric City delade vi på oss. C & C gick åt ett håll och jag och Per åt ett annat. Jag vet inte hur jag ska förklara Tokyo. Jag tror att bilder får visa det istället :

Hela poängen med att gå ner på stan, förutom att jag var tvungen att känna på Tokyo, var att jag skulle köpa en ny kamera. Det stod mellan en Canon S90 och en Canon 300HS. Till slut valde jag Canon IXUS 300HS, eller om jag ska vara helt sanningsenlig så köpte jag en Canon IXY 30S. De heter ju inte samma sak i väst som i öst.

Mitt på en gata i “Electric City” ser vi hur de säljer tre stycken APGAMLA Eizoskärmar begagnat. Eftersom Eizo är hela poängen med resan så var jag ju tvungen att visa vilka bra grejjer de säljer. De håller i evighet 🙂

Väl tillbaka till hotellet bestämde vi oss för att kvällens mat skulle bli Koreansk Barbeque. C & C skulle ha hängt på men det hade hittat en marknad i närheten av hotellet som de gärna ville ge ett besök. Vi knatade alltså iväg själva till restaurangen och jag var lite nervös. Jag gillar ju inte kött så värst mycket….

Det var inte Per!!

Maten bestod av kött, kyckling och grönsaker som man själv grillade över brinnande kol mitt i bordet.

Allt var supergott förutom den komage som jag bara inte kunde svälja. Jag lät bli de bitarna men blev helt klart mätt ändå!!

Just nu sitter jag på den näst översta våningen som man kan bo på i det högsta huset på bilden nedan. Allra överst ligger skybaren “Top of Shinagawa” som vi tänkte gå till imorgon.

Inifrån hotellrummet ser det ut så här…

…från där jag sitter.

***DETTA INLÄGG FINNS NU MED BILDER, SE “ANDRA FÖRSÖKET, NU MED BILDER”***

Hejsan,

Jag sitter i en hotellsäng i Osaka och ska skriva dagens blogg. Det går inte så bra. Inga bilder eller filmer går att lägga upp. Det KAN vara så att jag har en skyddande ängel. Ni får döma själva när jag kommer till slutet…

Idag har 65-årige Arata-san, fd. vice vd för EIZO Japan, numera ansvarig för EIZO i Schweiz, tagit jobbet som guide för fyra svettiga svenskar. Mr Arata, eller Arata-san, som man säger på en kamratligare sätt, anser att man inte varit i Kyoto om man inte sett två tempel som är med på Unescos världsarvslista.

Vi började därför dagen med en taxitur till The Golden Pavilion – Rokuon-Ji Temple, där till och med biljetten är en upplevelse i sig. Templet i sig är helt täckt med bladguld och de verkar mycket stolta över detta “helg- och sommarhus” för deras Shogun. Det trista var väl att någon fick för sig att elda ner templet för fyrtio år sen så det hus vi ser är ju väldigt nytt. Uppbyggt som en kopia av det originella huset.

Vi fortsätter sedan med ytterligare en taxi till Kiyomizu Temple på andra sidan Kyoto. Biljetten var inte riktigt lika fin här, men jämfört med många andra jag sett så duger den…Vi fick jobba oss uppför berget en lång stund innan vi nådde templet. Arata-san förklarade väldigt bra hur alla deras gamla seder fungerade och vid ett ställe fick vi välja en pinne ur en “tombola” full av just pinnar. Den pinne man sen får visar hur mycket tur man har idag. Per fick tyvärr ingen tur. Det verkade riktigt illa för Arata-san sa något i stil med att “we don’t bother reading you this….not important”. Oops! Min tur var dock bra. Det var Carinas också. Christer fick “lite tur”. Alltid nåt!

Christer har alltid haft ett stort behov av salt och nu när det är så här vansinnigt varmt så behöver vi alla lite extra saltpåfyllning. När Christer hittade saltgurka så hängde vi på och köpte en klubba med gurka. Jag kan nog inte säga att jag skulle köpa en hemma i Sverige, så gott var det inte, men saltet behövdes idag. Nästan nere vid foten av berget åt vi vår lunch. Det här hette av någon anledning “Service-lunch”. En del av sakerna var jättegoda, andra lite mindre goda  🙂 Det jag kände igen var misosoppa, tempura, ris och flera skålar av saker från havet som jag inte riktigt kan förklara. Arata-san åt en sommarmeny med kalla nudlar som han sörplade i sig med stor glädje. Han åt precis så som jag hört att de gör….Glada, mätta och varma fortsatte vi den sista biten neråt…

Vi tog oss sedan tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och tog tunnelbana och tåg från Kyoto till Osaka. I Osaka fick vi ett hotellrum som tydligen har en typisk Japansk storlek. Det var riktigt litet. Jag kunde inte ens öppna min väska om jag inte lade den på sängen.

När vi vilat en stund och duschat bort res-smutsen gick vi ut för att äta. Arata-san tyckte vi skulle leva på gränsen och bjöd oss på en meny helt och hållet gjord på Fugu dvs. Blåsfisk. Jippie….där började hjärtat pumpa!! Vi åt många rätter där allt innehöll denna livsfarliga firre. Än så länge lever jag dock men OM skulle vara framme så vill jag hälsa till alla som vet med sig att jag älskar er. Jag är glad att jag fått ha er i mitt liv och tack ska ni ha för all värme och kärlek. Ät inte blåsfisk  🙂

Sen bar det iväg mot nya “höjder”…nämligen Karaokebaren som Arata-sans syster driver. Det var här någonstans som den skyddande ängeln kommer in i i bilden. Jag har nämligen en film som visar när Arata-san sjunger på japanska. So far so good…men sen har jag även en film som filmades tack vare att Anna på jobbet bad om just detta….en film när jag skrålar eftersom ingen annan ville….Hujedamig! Fniss…det var roligt men det behöver inte betyda att det är bra.

Efter karaoken åkte vi raka vägen till hotellet därför att imorgon bär det av mot Tokyo!!!

En liten stund tänker jag deppa över att jag inte fått in några av mina 200 bilder men sen ska jag sova.

GODNATT

Hello!

Eller egentligen Goodbye, för ikväll var det dags att gå på Farewell Party.
Vi startade med en liten drink i baren.

Här vill jag passa på att tacka Camilla för lånet. Ikväll var jag prickig 🙂

Och drinken var en Gin och Tonic som svettades i värmen, precis som jag.

Väl inne på avskedspartyt såg vi att det fanns kockar längs med alla väggar. Det fanns hur mycket god mat som helst att välja från. Här visar vi “köttsidan”

Som många gillade.

Jag gillade i och för sig “fisksidan” bättre, och jag vet inte vad som händer här men kul har han! Just nu minns jag inte vad han heter men han är bra på vad han gör har jag hört….även om han busar med fotografer.

Här tror jag att man diskuterar vad som “komma skall”. Arata-san har nämligen bjudit oss till sin hemstad, Osaka, och här får nog Carina lite hemlisar som hon försöker hålla inne med. “Only boys are in for the secret” men visst ser hon ut att veta mer än hon ska??

Man fick ta hur mycket mat man ville. Somliga Hertzar åt precis så mycket!

Mitt bord var självklart det trevligaste!

Även om alla verkar ha precis hur kul som helst!!

Och det här var en farlig pose, för den här bilden tog jag själv på oss. I samma stund som jag tar den viskar Per till mig “åh, nej…nu kommer Japanerna att kasta sig över din kamera”. Det gjorde de…..”hjälpsam” är deras mellannamn. Fast min bild var bäst, så det är den jag visar *ler*

Den här bilden på snygge Christer har dock jag tagit alldeles själv!!

Här ser ni högsta chefen skaka hand med en av vinnarna för året. Precis som på alla bolag har man ju självklart en “award ceremony”. Just det…det påminner mig… Camilla, jag måste vara ledig vecka 28 nästa år!! Det blir nämligen ett schysst ställe som är värd för mötet nästa sommar. Först till kvarn får vara ledig va????

Efter partyt gick alla vidare och jag var smart nog att gå upp på rummet och packa.

I morgon bär det av mot Osaka och allt vad det kan tänkas innebära. Jag har ju ingen aning eftersom jag inte är “en av the boys”   🙂

I morgon är dessutom = Pers semester börjar! Det känns helt overkligt men jag längtar faktiskt litegrann tills vi ska komma hem och får åka ut till Blidö (efter att jag besiktigat min bil). Jag vet att jag är knäpp, men allvarligt. Blidö är helt ljuvligt!! Jag ser mig själv byta om till bikini, gå ner till bryggan och dyka ner i havet…..ÅH!

Hejsan!!

Jaha, vad har jag gjort idag då? Jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag är i Japan, på andra sidan jorden. Ja inte för mig då, men för de flesta av er som läser det här. Helt galet långt bort från “hemma”.

Här är jag nu i alla fall, i Kyoto Japan, i ett land som jag aldrig någonsin sett i något annat än i ösande hällregn. Trist men det är lika bra att ignorera det och bara köra för fullt. Jag är ju vattentät!

Även idag jobbar Per och Christer på förmiddagen så jag och Carina tänkte ta oss ner och fortsätta utforska shoppingen i Japan!! Så det blev att ta sig ner till tunnelbanan i hällregn. Vi bor dock på ett fint hotell så de har byggt tak över gångvägen hela vägen 🙂 Sött! På vägen ner till stationen såg man att det “dike” som för någon dag sedan bara innehöll en anings vatten, nu var en vild sandblandad fors.

Vad ska man säga om shopping? Tja, det finns MÅNGA butiker här…

Som ligger i coola byggnader…

Efter en stund tog vi in lite energi i form av islatte och en liten “bit” mat.

Vid tvåtiden mötte vi upp Per, som står där nere och lutar sig mot ett staket. Det ser ni va?

Carina fortsatte shoppingturen men jag och Per tog en regnig promenad till Higashi-Honganji Temple. Det är enligt skyltarna världen största träbyggnad och jag kan tänka mig att det är sant, för jag kunde inte få plats med allt på en bild. Ni får några smakprov av området istället. (Det är en omskrivning för “jag fick ingen bra bild för antingen suger jag som fotograf eller så är det kameran som gett upp totalt…eller så är det bristen på ljus som gör alla bilder till skit, jag vet inte)

Man fick inte ha på sig skor i templet så det var bara att ta av sig dem och lufta tårna.

Skönt!

Inga foton fick tas i templet så de här har jag:

Nu var vi hungriga så vi gick till Donken…
Jag vet att det är lite fel men det var skoj att äta hamburgare med smak av Japan.
Välkänt men ändå helt konstigt ovant.

För att uppväga det amerikanska med äkta japansk knäpphet så gick vi och tog en öl där man redan i entrén beställer sin öl genom att betala och trycka på en knapp på den här maskinen.

Å så tog vi tuben hem igen för nu var det dags att packa eftersom vi åker vidare till Tokyo imorgon bitti. Duscha och byta om var vi också tvungna att göra eftersom jag precis nu, när jag är färdigbloggad, ska iväg på Farewell Party! Vi får se om ni kanske kan få en glimt av det partyt lite senare…

Så länge får ni nöja er med en bild av min nya hippie-väska. (Det var det namn Per gav den, när han såg den)

Visste ni att svenska och japanska är två helt olika språk?
Antagligen visste ni det. 

Visste ni att fast Japan är så långt fram, på så många saker, så förstår
väldigt få människor i landet engelska? Kanske visste ni det också…

Jag hade inte kunnat föreställa mig hur svårt det skulle bli att vara här i Kyoto. Jag visste inte att det var så här svårt att göra sig förstådd, som jag nu märker att det är. Det är riktigt tufft att inte på något sätt (kroppsspråk inkluderat) kunna få t.ex. personalen på en restaurang att förstå att man vill ha in ett saltkar. Ännu svårare är det när man inte kan förstå priset på en vara, vägen till ett ställe eller vad skylten i illrött på en meterhög skylt skriker ut åt toalettbesökaren….svårt.