Visdom är att veta att man inte ska lägga en tomat i en fruktsallad.”
Miles Kington
Jag har inte en enda tomat hemma i fruktskålen (eftersom vi varit bortresta) och saknar frukten/grönsaken något otroligt. Bäst att vi åker och handlar!
Götes födelsedagsblommor sprider glädje varje dag när jag kommer ner till köket här i Killarney!
Vi började dagen med att slappa. Alla fick ta den tiden de behövde. Vi började inte frukosten före klockan var halv elva. En lugn start innan vi åkte ut på en liten biltur.
Vi åkte till Muckross och gick ner till en av de tre ställen längs med sjön där man kan gå i och bada. Jag tror att det kanske var runt tio grader varmt i vattnet.
Vi promenerade lite i nationalparken och såg var Noreen och hennes kompisar stretar vidare för att försöka få bukt med rododendronproblemet de har här på Irland. Det som i Sverige är en prydnadsbuske i villaträdgårdar är här ett jättehögt träd som dödar allt i sin väg.
På bilden nedan ser ni hur man med kemikalier och eld dödat alla rododendron, sågat ner dem och sedan släpat bort resterna. Kvar står några förvånade träd av andra sorter och på marken lever absolut ingenting. Förhoppningen är att detta nu ska förändras.
Vi promenerade vidare i parken.
På långt avstånd hörde vi vatten porla och vi fortsatte fram mot Torq Mountain.
Vi hörde mer och mer vatten och snart började vi även se lite av det.
Göte visste precis vart vi var på väg och varifrån vattnet kom så han ledde oss framåt.
Vi kom fram till Torq Waterfall och kunde se, och höra, var ljudet helt klart kom ifrån.
Här var det väldigt blött och fuktigt i luften. Varenda träd och sten var täckt av något grönt växande som uppenbarligen älskar den fukten.
Vi klev in i bilen och fortsatte vår biltur. Nu tog Noreen och Göte oss upp till Gap of Dunloe. Ett hisnande 11 km långt, smalt bergspass format av glaciärer mellan MacGillycuddy’s Reeks och Purple Mountain.
Vägen vi körde på var så smal att endast en bil får plats åt gången. Flertalet gånger fick vi försöka hitta en liten ficka att släppa förbi den mötande bilen. Flertalet gånger undrade jag hur det skulle gå till och var glad över att det var Noreen som körde, istället för jag själv 🙂
En av gångerna passade jag på att fånga regnbågen på bild!
Det var ju tyvärr rätt mulet, men vackert var det ändå.
Noreen och Göte var tålmodiga och lät mig och Per kliva ur bilen var vi än ville. Ibland klev de ur med oss, ibland inte. Här på slutet av turen fanns en väldigt stor plats där vi kunde stanna utan att stoppa upp för andra bilar, så där passade jag på att ta en bild på bilen 🙂
Vi åkte sedan ner mot Black Valley som tydligen är platsen på Irland som var sist med att få elektricitet. Därav namnet.
Det var en härlig och spännande tur!
Vi åkte hemåt och bytte om. Vi tog oss sedan till restaurang Peregrine på Killarney Park Hotel. Vi åt en till födelsedagsmiddag och gratulerade Göte återigen!
Göte var dock så mätt att vi alla fyra hjälpte till att äta upp hans ”tårta”!
Grattis Göte!
Tack för en otroligt god middag och en otrolig utflykt!
Vi vaknade till ett tyst och lugnt hus. Det vi inte visste, eller hörde, var att Noreen gått upp tidigt för att förbereda dagen. När vi kom ner till undervåningen så hade hon redan varit ute och handlat. I köket stod beviset i form av vackra tulpaner och påskliljor och på köksön stod födelsedagsmuffins med ljus och svenska flaggor.
När Göte kom ner till oss andra sjöng vi ”Ja må han leva” följt av ”Happy Birthday”. Jag var sedan för långsam för att fånga ögonblicket när ljusen skulle blåsas ut, så jag har lånat bilden här nedanför från Noreen.
Min kamera lyckades bara fånga effekten av blåsandet 🙂
Å så fångade jag far och son!
Medan alla i huset gjorde sig i ordning så fångade jag även en bild på något de otroligt nog inte sett på hela året (sant) – en blå himmel!
Jag tog även en bild på deras hus med den otroligt vårgröna gräsmattan.
Per satte sig sedan bakom ratten (som ju sitter på fel sida) och så åkte vi ut på tur.
Genom bilfönstret såg jag återigen landets högsta berg.
Lite senare när vi hittade en lämplig plats tog vi en kort paus, så jag kunde ta några bilder.
Det går ju inte att låta bli. Jag vet att det inte går att visa hur vackert det är genom en kameralins, men dessa bilder kommer hjälpa mig att minnas.
Jag älskar hur glada Göte och Noreen ser ut på den här bilden och jag älskar hur omgivningarna böljare bakom honom och Noreen.
Till slut var vi framme vid vårt slutmål: Rossbeigh beach.
Vi stannade först i början av stranden, men där var det lite stenigt och svårt att ta sig ner på stranden.
Så vi fortsatte längre fram där vi kunde komma ner till sanden.
Jag var helt i chock över hur vackert det var här!
Vi var nästan ensamma här så vi njöt för fullt.
Snacka om att tanka energi.
Det kom en man och en hund (en sorts spaniel) som också njöt för fullt.
Stranden är dock 11 km lång så den räckte till oss alla 🙂
Snacka om härligt ställe!
Jag vet inte hur länge vi var där, men jag hade kunnat stanna längre. Här var det ljuvligt.
Hunden gladde oss också!
Vi fortsatte sedan vår tur och hamnade på Jack’s.
Där åt vi musslor som fiskats upp precis utanför fönstret.
Gott!
Vart vi än tittade var det vackert!
Väl hemma igen kändes det som att blommorna gjorde vad de kunde för att välkomna oss.
Vi bytte om och sedan kom den 89-åriga grannen, Nick, över för ett glas bubbel. Han är supertrevlig! Alla borde verkligen ha en sån glad, trevlig och rolig granne 🙂
Noreen såg sedan till att vi kom iväg till The Lake Hotel. När vi nästan var framme var jag tvungen att ta denna bild genom bilfönstret.
Medan Noreen parkerade bilen tog jag den korta promenaden ut till den ruin jag kunde ana…
Jag passerade denna vy och tog såklart en bild.
Jag var inte så snabb (med mitt knä) så när jag vände mig om kunde jag se att de andra kom ikapp mig.
Jag hann gå in i ruinen och titta tillbaka mot det stora hotellet när jag insåg att vi var tvungna att gå tillbaks för att inte missa vår middagsbokning.
Där inne åt vi en underbar födelsedagsmiddag som för min del bestod av en amuse bouche i form av en kall mandelsoppa, en god och otroligt vacker getostsrätt, en hälleflundra och en sorbet och som för Götes skull avslutades med en överraskningstallrik med choklad!
Mer än mätta tackade vi sedan för oss och åkte hem för en sängfösare. Nick följde med oss in en sväng och nu när han gått hem till sig, Noreen gått och lagt sig och jag bloggar, så sitter far och son i sköna fåtöljer och snackar.
Jag hoppas Göte haft en bra födelsedag. Jag har i alla fall njutit (och ätit mest hela dagen)!
Med väldigt kort varsel bokade Per en resa för oss båda till Irland för att hälsa på hans pappa Göte, och hans fru Noreen, i Killarney. På tre dagar ordnades allt som ska fixas innan man reser bort. Semester ansöktes om, hyrbil bokades, blommor vattnades och väskor packades. Sen drog vi iväg!
Torsdagen hann inte gry innan vi hoppade in i den gula taxin som tog oss mot Arlanda. KLM tog oss sedan via Holland till Cork där hyrbilsfirman gav oss en helt ny liten bil (Suzuki Swift) att disponera över helgen. I fönstret satt en ovanlig skylt vänd in mot oss i kupén. Jag tyckte den var lite onödig och smålog lite. ”Drive on the left”- påminnelsen var dock inte så dum som man först trodde. Det är ju inte helt naturligt för oss att köra på ”fel sida”!
På vägen hem till Göte och Noreen fascinerades jag över allt det gröna. Trots att vi bara är i första veckan i mars så var allt verkligen vår-likt och superfräscht grönt. De har verkligen kommit igång med sin vår här på den ”gröna ön”.
Förra gången jag var här (2022) så fanns det ingen motorväg mellan Cork och Killarney. Det gör det tydligen nu, så vi var snabbt och lätt framme hos mina svärföräldrar. Där möttes vi av stora famnen, glada leenden och en nästan färdiglagad lunch. Göte och Per ser ni här ovanför när de sitter och väntar några minuter medan Noreen ställde fram en jättegod ”Fish pudding”.
Efter maten körde vi ner till Ross Castle. Det hade ju gått att promenera hit ner, men då mitt numera trasiga höger knä bråkar som det gör så skjutsade Noreen oss istället. (Jag kan gå, men det går verkligen inte fort och det smärtar rejält. Jag undrar verkligen vad som gått sönder och väntar med spänning på beskedet från måndagens röntgen)
Den gamla byggnaden är mycket vacker. Vi gick dock inte in i den, då min svärfar inte alls var sugen på den kulturella upplevelsen :
Vi höll oss utomhus och njöt av byggnaden och omgivningarna.
Termometern visade på sju grader, men det brallade på rätt bra här nere vid Ross Bay så lite kyligt var det nog ändå. Även om jag kände våren spritta i kroppen.
Helt plötsligt började det regna, sen kom det lite hagel, men jag var glad och nöjd ändå! Mitt beslut att plocka ut det varma innerlagret från min North Face vinterjacka (vilket gör den lite mer vårig) kändes helt korrekt då den blir mer av en vind/regnjacka i det formatet.
Ankorna var också glada och nöjda!
Vi tog sedan en liten sightseeing i bilen och tog en liten paus när vi kom till Killarney Golf & Fishing Club.
Vi njöt av utsikten.
Vi tog oss sedan vidare på vår lilla rundtur och åkte upp till utsiktsplatsen vid Aghadoe Heights Hotel & Spa.
Härifrån kunde man njuta av det dramatiska vädret och se över hela Killarney. Långt borta åt höger i bild här nedanför ser vi Irlands högsta berg Carraountoohil (1039 meter högt).
På vägen hem släppte Noreen av oss nere i staden. Där köpte vi två nya ”gubbkepsar” till Per och tog den Guinness som man ju ”måste” inta när man är just i detta land.
Kvällen spenderade vi sedan med trevligt umgänge runt köksbordet där det serverades räkcocktail med bubblor i glasen till förrätt, följt av den godaste ankan med potatisgratäng och kokta morötter som jag någonsin ätit. Middagen avslutades sedan med en jättegod äppelpaj med vispad grädde.
Vi började vår dag redan 03:30 så när klockan närmade sig 23:00 var vi väldigt trötta och hoppade ner i den färdigbäddade sängen och somnade som små barn. Den här bloggen fick jag skriva ihop nu på fredagsmorgonen när jag vaknade 🙂
Ibland går kroppen helt enkelt sin egen väg. För mig började det med att jag haltade runt på grund av knäsmärta, vilket resulterade i att jag gick så snett att hela vänster höft och skinka till slut gjorde fruktansvärt ont. Det drog och ilade så mycket att jag knappt kunde fokusera på annat än hur jag skulle ta mig genom dagen utan att skrika rakt ut.
Till slut gjorde jag det enda rimliga: jag googlade efter en naprapat i närheten. Och vilken tur jag hade!
Mitt i Filmstaden här i Solna dök Naprapatgruppen 08 upp, och jag lyckades få en tid hos Karin redan samma dag!
Precis bredvid biografen här inne i Filmstaden fanns Karin. Jag fascinerades över att jag bott här i sju år och inte tänkt på att vi har den här servicen precis där vi bor. Det står ju t.om. en gatupratare utanför dörren. Hur har jag kunnat missa detta?
Vilken fullträff detta besök visade sig vara!
Karin mötte mig med ett så varmt och lugnt sätt att jag kände mig trygg direkt. Hon lyssnade verkligen – inte bara på vad jag sa, utan också på hur jag beskrev smärtan, rörelserna och vad som triggat igång problemen. Det märktes tydligt att hon både hade kunskap och en genuin vilja att förstå vad jag gick igenom.
Behandlingen i sig var en lättnad. Hon hittade precis rätt punkter, förklarade vad som hände i kroppen och gav mig känslan av att det här kommer gå att lösa. Och det gjorde det också – redan efter första besöket kände jag en tydlig skillnad.
Jag gick därifrån både rörligare, lättare och betydligt gladare än när jag stapplat in.
Så om du bor i Solna eller i närheten (eller bara har lika otur som jag och plötsligt får panikont i höften) så rekommenderar jag verkligen att du söker upp Karin på Naprapatgruppen 08. Hon är varm, kunnig, trygg och får en att känna sig sedd hela vägen.
Ibland hittar man guldkorn på de mest oväntade ställen — för mig var det inne i Filmstaden. 💛
När vi kom hem till stan efter det korta besöket på ön så hoppade vi in i vår bastu. Tänk vilken lyx! Vi satte den inte på ”tokhett” utan satt där och mös och pratade, lyssnade på podd och hade det gott i typ 65 grader!
Vi åkte till ön i kväll. Vi ville kolla att allt stod väl till.
När man tittade åt väster såg man hur solnedgången gav himlen en varm färg.
Tittade man däremot söderut så var färgerna helt klart kallare och blåare.
Ner mot södra Blidö var det något mittemellan.
In mot land hade isen släppt när vattennivån höjts, men längre ut låg isen fortfarande kvar.
Inne i hamnen var det samma sak. Släppt invid strand. Låg kvar en meter ut.
Ovanpå isen ligger det vatten.
Vid badstegen såg man en stor spricka i isen och där kunde man se att även om ingen är galen nog för att gå ut på isen, så är den fortfarande ca 12 cm tjock.
Det ser nästan ut som att havet är öppet när vattnet ligger ovanpå isen som en spegel.
Så är det dock inte. Här ligger isen över hela fjärden.
Efter att ha beundrat fjärden kunde vi konstatera att det är här man kan tanka energi i stora lass!
Vi slutade gårdagen med ett besök på IKEA (gångjärn som saknades) och började vår dag idag med ett besök på Hornbach (sladd som saknades). Sen drog vi hem till Emma och Victor och fortsatte sätta upp överskåp.
Victor fick nytta av tvingarna han fick av oss en gång…
Per och Victor jobbar väldigt bra ihop. Lugnt och metodiskt med trevlig stämning.
Under tiden åkte Emma och jag med all återvinning och till tippen (det blir mycket sopor/kartonger när man köper kök). Så vi gjorde nytta vi också!
Emma satte dessutom upp hyllplan och luckor. Pappa Per höll i lite här och var.
Men mycket klarar vår dotter helt själv!
Det blev riktigt bra när dagen var över!!
Det saknas handtag, sidostycken, krönlist och sånt fluff….MEN åh vad vi är glada och nöjda!!
