Månad: oktober 2025

Fredag. Jag är ensam på Blidö. Jag jobbar halvdag.

När jag slutar för dagen och tittar ut…

…så stannar jag upp.

Färgerna. Ljuset. Hösten är så otroligt vacker. Gör gott.

Jag ställde mig på altanen i träskor och andades.

Vi har saknat något i taket i vår lägenhet. Jag har velat ha en speciell lampa men tyckt den är för dyr.

Per lyckades dock hitta den på Blocket och då blev priset ett helt annat.

Vi åkte söderut och köpte lampan i Saltsjö-Boo utanför Nacka.

Vi fick hem lampan med nöd och näppe i vår bil med nedfällda säten och genom att ”vika ihop” lampan som vore den en reflektorskärm till fotografering.

Nu har Per kämpat med att få upp den i taket.

Nu ska det ”bara” fixas med kabelrännor och bestämmas exakt höjd, sen så….

Jag har haft svårt att blogga i oktober. Det syns tydligt på antalet inlägg.

Vad skriver man om när det man tänker på är tungt och mörkt?

Våra liv går vidare, trots att Charles liv inte gör det. Det känns bara så svårt att bara skriva om tunga tråkiga känslor. Det känns inte heller rätt att skriva om roliga saker. Det är väl inte att sörja?

Så – det är svårt. Det kommer nog fortsätta vara det ett tag.

Jag tänker på det när jag står och lägger tre timmar och kärlek i att göra den godaste lasagne jag kan få till. Sedan kör jag över matlådor med kärleken till min dotter och hennes sambo. För det behövs.

Jag älskar en varm brasa på kvällen.

Per och jag tog en tur till min lillasysters bondgård.

Där hälsades vi välkomna av djuren.

Jag gillar det rustika och ”riktiga” som finns här.

Det känns på riktigt att arbeta med växter och djur.

Det är dock ”smutsigt” på en bondgård. Jag tror alltid att jag har ”oömma” kläder. Sen inser jag att det jag har på mig är långt från det….

Jag imponeras av hur min syster med lätthet utför gårdens sysslor.

Jag förstår också att om vi ska vara någon hjälp så måste vi också veta hur man gör jobbet. Att Per kör iväg med deras gamla småkrångliga traktor känns dock nervöst, men gick tydligen toppen.

Ser ni Bertils balla horn?

Det är mycket som är ballt här!

Jag var nere i Solna Business Park och handlade på ICA Maxi.

När jag stod i utcheckningen och skulle betala så kom en man och frågade om jag ville ha en goodie bag.

Kolla vad mycket grejs jag fick!

Jag sitter vid vårt hems enda eldstad (fattigt, jag vet. Syrran har nio stycken (!) på sin bondgård) och värmer mig och tar det lugnt medan maken lagar Laab Gai till mig.

Klockan är snart halv nio, men vi är i fas tidsmässigt med hur vi brukar ha det. Även på vardagar. Vi tar det lugnt en stund, när vi kommer hem och SEN lagar Per mat medan jag gör någon nytta (typ tvättar eller stryker).

Vi har extremt lite energi. Vi får nästan ingenting gjort. Vi är i sorg. Sexton dagar har passerat sedan Charles, mitt barnbarn, kom till oss men inte tog sitt första andetag. Jag är mormor till ett änglabarn. Jag saknar att inte få lära känna honom. Mormor till ett barn jag fick träffa en enda gång….

Vi missade nästan meddelandet om att bastun var varm, men som tur var bara nästan!

Vi hade varit ner vid bastun tidigare på dagen och Victor borstade bort alla barr, tog in ved och späntade ved för att lägga tändved överst till de som skulle basta, medan jag städade golvet inne i bastun.

Jag fotograferade även en av väldigt många trollsländor som flög runt Victor medan han borstade.

Vi fångade ju som tur var sms’et som jag fick av Jenny och gick ner till havet för att vara med grannarna. Jag bastade såklart inte (det är för varmt), men jag njöt av ett glas vin och sällskapet på altanen medan andra badade och bastade.

Vi är på ön.

Så vi njuter av att vara utomhus.

Vi promenerade i solen.

Tog det lugnt.

Tankade energi!

Som man bara kan ute i skärgården.

Underbart!

Det är bra konstigt att det lyser i barndomshemmet när föräldrarna inte bor där längre… Det är fint, men konstigt!!