I morse, på väg till jobbet, drabbades jag av en obehaglig insikt. Inte en livskris – men nästan. Jag såg mitt köksfönster inifrån.
Och… ja. Oj.
Det visade sig att jag tydligen har levt med ett fönster som sett mer ut som ett konstprojekt i genren abstrakt smuts än som en genomskinlig ruta. Tidigare har jag kunnat skylla på sand, grus, vintern, våren, livet och allmän samhällslogistik. Men nu? Gatorna är sopade. Rena. Oskyldiga.
Det finns helt enkelt inget kvar att gömma sig bakom. Förutom då… rutan själv. 🙂
Så här är den. I all sin smutsiga prakt. Ett tydligt tecken på att det är dags för fönsterputs, självinsikt och kanske lite mindre förnekelse.
Önska mig lycka till!!
