Hejsan,
Igår när jag bloggade gick det inte att få in några bilder. På hotellet här i Tokyo går det dock utmärkt. För er som vill och orkar bjuder jag alltså nu på en ny omgång av gårdagen, denna gång med bilder.
Varsågoda:
Idag har 65-årige Arata-san, fd. vice vd för EIZO Japan, numera ansvarig för EIZO i Schweiz, tagit jobbet som guide för fyra svettiga svenskar. Mr Arata, eller Arata-san, som man säger på en kamratligare sätt, anser att man inte varit i Kyoto om man inte sett två tempel som är med på Unescos världsarvslista.
Vi började därför dagen med en taxitur till The Golden Pavilion – Rokuon-Ji Temple, där till och med biljetten är en upplevelse i sig. 
Templet i sig är helt täckt med bladguld och de verkar mycket stolta över detta “helg- och sommarhus” för deras Shogun. Det trista var väl att någon fick för sig att elda ner templet för fyrtio år sen så det hus vi ser är ju väldigt nytt. Uppbyggt som en kopia av det originella huset.
Vi fortsätter sedan med ytterligare en taxi till Kiyomizu Temple på andra sidan Kyoto. Biljetten var inte riktigt lika fin här, men jämfört med många andra jag sett så duger den…
Vi fick jobba oss uppför berget en lång stund innan vi nådde templet. 
Arata-san förklarade väldigt bra hur alla deras gamla seder fungerade och vid ett ställe fick vi välja en pinne ur en “tombola” full av just pinnar. 
Den pinne man sen får visar hur mycket tur man har idag. Per fick tyvärr ingen tur. Det verkade riktigt illa för Arata-san sa något i stil med att “we don’t bother reading you this….not important”. Oops! Min tur var dock bra. Det var Carinas också. Christer fick “lite tur”. Alltid nåt! Arata-san fick läsa mycket innan vi var klara.
Här ser ni vilken toktur jag hade!
Vi fick lära oss hur man gör när man ber i templet. Här ser vi Carina som nyss har tänt rökelse och nu ska ge sig på att ringa i klockan som sig bör.
På väg ner kan ni se hur brant berget är
Nedanför templet fanns det gott om turistfällor som vi självklart föll i. Christer har alltid haft ett stort behov av salt och nu när det var så här vansinnigt varmt, så behöver vi alla lite extra saltpåfyllning vilket gjorde att när Christer hittade saltgurka, så hängde vi på och köpte en klubba med gurka. Jag kan nog inte säga att jag skulle köpa en hemma i Sverige, så gott var det inte, men saltet behövdes idag. 
Nästan nere vid foten av berget åt vi vår lunch. Det här hette av någon anledning “Service-lunch”. En del av sakerna var jättegoda, andra lite mindre goda 🙂 Det jag kände igen var misosoppa, tempura och ris. Det serverades också flera skålar av saker från havet som jag inte riktigt kan förklara. 
Arata-san åt en sommarmeny med kalla nudlar som han sörplade i sig med stor glädje. Han åt precis så som jag hört att de gör….
Glada, mätta och varma fortsatte vi den sista biten neråt…
Vi tog oss sedan tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och tog tunnelbana och tåg från Kyoto till Osaka. I Osaka fick vi ett hotellrum som tydligen har en typisk Japansk storlek. Det var riktigt litet. Jag kunde inte ens öppna min väska om jag inte lade den på sängen. 
När vi vilat en stund och duschat bort res-smutsen gick vi ut för att äta. Arata-san tyckte vi skulle leva på gränsen och bjöd oss på en meny helt och hållet gjord på Fugu dvs. Blåsfisk. Nu började hjärtat pumpa!! 
Vi åt en meny bestående av många rätter där allt innehöll denna livsfarliga firre. Här börjar det med lite kalla smårätter.
…som följdes av en friterad variant..
…och fotsatte med massvis av olika delar från fisken, t.om. skinnet, som skulle kokas i en speciell sorts soppa.
..började närma sig slutet när det som var kvar av spadet blandades ihop till en soppa innehållande extra ägg, soja och alger.
…och avslutades med en fräsch efterrätt, som jag är ganska säker på var utan blåsfisk 🙂
Än så länge lever jag, men OM det skulle gå illa, så vill jag hälsa till alla som vet med sig att jag älskar er. Jag är glad att jag fått ha er i mitt liv och tack ska ni ha för all värme och kärlek. Mina livsfråd till er skulle bli : Använd solskydd och ät varken gul snö eller blåsfisk 🙂
Sen bar det iväg mot nya “höjder”…nämligen Karaokebaren som Arata-sans syster driver. Vi gick en kort bit genom staden innan vi var framme.
Vi blev visade till det som tydligen var det allra bästa hörnet på stället. Vi märkte att Arata-san gjort det här förut, eller vad säger ni om den här skönsången?
Vi serverades drinkar i en aldrig sinande ström.
Kan det vara anledningen till att detta hände ???
Efter karaoken åkte vi raka vägen till hotellet därför att i morgon bär det av mot Tokyo!!!
GODNATT