I morse när jag skulle till jobbet gick det inte att uppbringa en enda regnjacka till mig. Jag letade, men nix!!
Paraplyet, som jag varit så otroligt nöjd med, är också borta (sen länge) så Per skjutsade mig till jobbet så jag skulle komma torr till jobbdagen.
Innan jag skulle gå hem för dagen nämnde min kollega, Therese, att det skulle vara regnigt hela helgen….så jag kikade på SMHI och bävade. I morgon ska Per och jag nämligen hämta båten från vinterförvaring.
Hon hade rätt – Tydligen ska vi göra det i regn. Kul!!
Det var bara att traska ner i mallet och leta regnkläder. Den jakten lyckades och nu har jag regnbrallor och regnjacka att hoppa i.
Idag har jag och Per varit gifta i TRETTIOTRE år. Ytterligare ett år har lagts till våra redan välfyllda gemensamma år – och det känns nästan lite overkligt hur både mycket och lite som får plats.
Vi har fortsatt göra det vi tycker allra mest om: Njuta! Av god mat och god dryck (mycket tack vare Per som planerar, handlar och lagar mat som en stjärnkrögare hemma i vårt eget kök), av varandras sällskap och av havet. Våra turer med båten, långt ut i havsbandet, där det nästan känns som att världen tar slut, är nog bland det bästa vi vet. Där finns ett lugn som är svårt att hitta någon annanstans. Och någonstans där – eller hemma vid köksbordet – plockar vi nästan alltid fram yatzyblocket. Det blir många kast, lite tävling och mycket skratt.
Och livet… det fortsätter att rymma allt.
Vi har fått uppleva stor glädje när lilla Alfred kom till världen i juli 2025. Ett nytt litet liv att älska – det är något alldeles särskilt med barnbarn. Hjärtat växer varje gång.
Samtidigt har vi också burit sorg. Lilla Charles, som vi aldrig fick träffa, men som ändå alltid kommer att vara en del av vår familj. Det är märkligt hur någon kan saknas så mycket trots att man aldrig hann lära känna honom. Den tiden var tung, men också fylld av kärlek. Vi kom ännu närmare varandra – hela familjen. Emma och Victor, och Marcus och Sofie. Att få finnas där för varandra när livet gör ont, det är nog en av de finaste sakerna vi har.
Och mitt i allt detta: Per och jag.
Vi har det så väldigt bra tillsammans. Vi är verkligen varandras bästa vänner. Jag känner mig halv utan honom och saknar honom alltid lite för mycket när han reser i jobbet. Men det säger väl egentligen allt – att efter 33 år tillsammans så är han fortfarande mitt allt.
Det är fortfarande lite svindlande att tänka på tiden. Hur den både rusar och samtidigt känns oändlig. Hur vi har hunnit med så mycket, men ändå fortsätter framåt, dag för dag, tillsammans.
Så idag stannar vi upp igen. Vi minns, vi känner, vi är tacksamma – och vi firar.
Idag vill jag dela något som verkligen berört mig. Min syster har gjort en ny tatuering – för att hedra vår lilla Charles, mitt barnbarn, som aldrig fick komma till oss.
Tillsammans med tatueringarna för vår syster Johanna och vårt lilla brorsbarn Lina, bär hon dem nu alla tre nära sig, för evigt.
Jag känner en så djup tacksamhet över hur hon väljer att minnas och ära dem vi saknar. Det är en så stark och kärleksfull handling.
Charles är – och kommer alltid vara – älskad, inte minst av sin mamma Emma. Och nu också buren vidare på min systers hud, för alltid. 💛
Vi fick umgås med lille barnbarnet en stund ikväll medan pappan låg sjuk hemma och mamman höll en föreläsning för nästa generation av kvinnliga fotbollsdomare.
Förkylningen antogs finnas även i det lilla barnet, så vi höll honom i vagnen och höll vagnen i rullning. På det avståndet hoppas vi att vi slapp virusöverföring! Det var dock svårt att hålla avstånd. Han är ju sååå gosig! 🙂
I morse var det inte alls sommarvarmt längre. Nä huset var kallt och ruggigt. Otroligt hur det kan få från att vara så väldigt varmt till att kännas som kall höst på två dagar.
Per fick helt enkelt tända en brasa och fixa värme och mys på det sättet innan han gjorde frukost!
Vi jobbade hela dagen innan vi tog oss hem till stan. Där parkerade jag under de japanska körsbärsträden som nu har tappat alla sina fina blommor…. Underbart är kort!
På kvällen var det dags för den årliga stämman i bostadsrättsföreningen så jag gick in i parken mot kyrkan där den hålls nästan varje år.
När jag kom hem öppnade jag posten och inser att min fina lillasyster Susanna hade skickat mig en kram! Underbara syster!
Vilken bra avslutning på den hör dagen – inuti paketet fanns nämligen te!! Varmt och gott te avslutade min dag!!
Vi har fikat med Inger, Janne, Jenny och Anders. Vi har ätit lunch med Bella och Per. Vi har tagit en drink med tilltugg med Malin och Calle. Vi har badat i havet och umgåtts med alla ovan nämnda samt Bosse, Ove, Magnus, Cecilia, Anita, Per och Harri. Tänk vilken rik helg!!! Underbara fina grannar!!
Altanen är färdigsåpad. När den hade torkat (fredag morgon) såg den ut så här:
Det var tio grader i havet och jag tog mig ner och svalkade mig tre gånger, så att det blev ett ”bad”. Lillebror Henrik satte ju den regeln för måååånga år sen för att få oss systrar att bada längre med honom. Smart kille!
Bastuns altan är den bästa samlingspunkten jag känner till. 🙂
Calle missade att hissa flaggan på valborg, men på fredagen kom den upp och vi njöt av utsikten!
Då och då under helgen har Per jobbat med korp och spadar och på lördagen var han klar med grävandet. Nu är vi redo för installation av bilens laddstolpe.
Jag har gjort mindre tunga uppgifter och har tex gödslat blåbären och plockat kottar från gräsmattan.
Dessutom tacklade jag omkull tripoden där humlen gett upp.
Nu är det gräsmatta med tre små igenfyllda hål kvar.
Vår helg är inte över. Vi har precis sett ”Je m’apelle Agneta” på Netflix (Se den! Den gör underverk med självkänslan!) Per har precis förberett middagen genom att förvälla svartpeppar. Den ska bli sås till kvällens kalvfilé. Nu ska vi ta en liten promenad och andas härligt syre.
Vi sover kvar på ön och jobbar här i morgon. Detta eftersom laddstolpsinstallatören nog/kanske dyker upp i morgon!
Innan dess ska vi dock se på Formel 1 och racet som tidigarelagts med tre timmar pga dåligt väder i Miami. 18:30 börjar såndningen!! Go Russell!!
Jag letade efter Ekotipsets såpa i ett antal butiker, men jag var nog för sent ute så jag köpte vanlig grönsåpa med mig ut till ön.
Idag, efter att ha jobbat min halvdag och ätit en matlådelunch (som Per fixade innan han drog till Tyskland) bjöds jag på kaffe hos Inger och Janne. Dit kom även Jenny och Anders och vi njöt i solen.
När kaffet var uppdrucket gick jag hem och tog fram såpadunken! Efter två timmar var altantrallen som böts ut för två år sen tvättad, sköljd och insåpad! I morgon får vi se hur det blev när det torkat.
Jag tror att jag har för grävt för grunt under mina pallkragar innan jag fyllde på jord. För vad annars kan det vara som gör att mina rabarber vägrar bli stora och ståtliga? De får ju kogödsel varje vår och jag håller ogräs och sniglar borta från dem. Ändå blir de bara småttiga…
I vår har de (som vanligt) kommit upp (tillsammans med gräslöken) och ger mig hopp, men de är inte lika stora som grannarnas.
Jag lever dock på hoppet att ”i år är året det händer”!!
