I morgon går jag upp och äter frukost redan kl 05. Detta eftersom jag inte får äta efter 05:30. Gallblåseoperationen ska nämligen bli av i morgon. Jag känner både glädje över att det äntligen (!) blir av och nervositet över att faktiskt göra det. Jag kommer ju att ge upp all kontroll över livet och måste lita på att de på sjukhuset tar väl hand om mig. Läskigt.
Per kom hem från Japan idag och det hjälper otroligt mycket. Jag är tacksam för honom. Just nu står han och lagar middag till oss. De ljuden av ”matlagning” är ljuvligt betryggande! Under dagen har vi pratat om hans resa och om min tid här hemma, tittat på ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och försökt ta det lugnt.
Det är ingen vits att oroa sig. Jag vet, men…