Jag visste att Victors ICA var nominerade, MEN jag förväntade mig att han skulle säga något om de vann…
Victor, min svärson, är dock väldigt ödmjuk och hemlig så jag var tvungen att se detta på instagram för att förstå att vinsten gick till just den butiken i Sollentuna där Victor sätter sin prägel och är ansvarig för färskvarorna!
DE VANN!!!
Screenshot
De vann dessutom inte bara för bästa ostavdelning utan också för bästa kassazon!
Screenshot
Stort GRATTIS till ICA Kvantum i Sollentuna centrum och till Victor!!!
Jag såg att min kollega, Kicki, hade fantastiskt vackra naglar och påpekade det för henne. Jag fick reda på att naglarna var hennes egna men lacket hade hon fått på Dashl på Åhléns inne i Mall of Scandinavia, ett gellack.
Det tog inte många veckor innan jag provade detsamma. Innan jag åkte till Mallorca i september hade jag alltså ljust rosa naglar (längst upp till vänster i bild).
Jag insåg att det var väldigt praktiskt med gellack eftersom de inte alls nöttes ner. I vanliga fall är mina naglar slitna i färgen längs med topparna efter bara två-tre dagar, men efter tre veckor syntes absolut inget alitage alls.
Jag unnade mig därför att byta till en mer illrosa variant (längat upp till höger i bild) när drygt veckor hade gått. Jag lovade mig själv att det var sista gången!
Tyvärr erfor jag en enorm sorg i och med förlusten av mitt barnbarn Charles som slutade sina dagar innan han föddes…och jag sket totalt i mitt köfte och bytte till en höströd färg (nere till vänster).
Jag vet inte varför, men idag tog jag bort all gellack, kortade längden och är ”au naturelle” …..(till höger längst ner). Det är vad det är. Jag kan rekommendera Gellack. Det var kul och bekvämt. Nu dröjer det till jul innan jag nog hoppar på det igen…
På kvällen stod Per och lagade middag medan jag åkte tillbaka till kyrkan. Där hade pappa och Kina varit med på minnesgudstjänst för Kickan (Kinas storasyster) och alla andra som gått bort under året. Det är en fin tradition med vacker inramning och sång där de tänder ett ljus för varje bortgången person.
Jag hämtade dem för att få spendera lite tid med dem och för att se till att de också fick njuta av Pers mat. Det här var första gången de var tillbaka här sedan de flyttade. Märklig känsla. De trivs dock i sitt nya boende och ångrar inte flytten.
Det kändes dock konstigt för oss när de senare tog en taxi bort från ön för att åka hem till Norrtälje. De har ju alltid bara korsat den lilla grusvägen och traskat in i huset bredvid…
För mig är den här helgen något speciellt. Det har, så länge jag kan minnas , varit tiden då vi tänker extra mycket på de som lämnat oss.
Precis som så många år förut, så åkte vi till Blidö Kyrka och tände ljus för Johanna. Min syster, som vilar bredvid sin morfar har nu även sällskap av sin moster.
På kyrkogården vilar flera av mina släktingar. Min mormor, morfar, morbror och kusin. Här vilar även andra personer som jag känt och tyckt om. Vi gick ner i minneslunden och sände tankar till dem alla. Vi tänkte även på Pers mamma som lämnade oss för flera år sedan och övriga från hans släkt som inte vilar här på ön.
Sedan tände vi ett ljus för Charles. Vårt lilla fina barnbarn.
Det var fint, men kändes hårt. Morföräldrar ska inte tända ljus för barnbarn. Det ska vara tvärtom.
Efter en stund av att låta känslorna och tankarna flöda, så tog vi varandras händer och gick in i kyrkan och tände ljus för de vi älskar. Fint och stämningsfullt.
Vi hade en fixarlördag idag. Jag tvättade handdukar, dammade, dammsög och åkte iväg med återvinningen. Per fixade ström till ljusslingan jag satt upp runt altanräcket och kollade läget på vinden och i grunden under huset.
Det var ett helt okej höstväder som varken var toppen eller botten. Jag blev orolig att vi skulle missa att njuta av det så jag drog ut oss på en liten promenad.
Vi njöt av vädret, stranden, skogen, havet och ljuset. Tankade energi. Sen vände vi ryggen mot havet och började gå. Då mörknade det.
Snacka om tajming. Vi hann PRECIS innan solen sa ”tack och hej för idag”!
Pappa har byggt egna snökäppar av sly och varselvästars reflexer. De är så otroligt mycket mysigare än de orangefärgade som vägverket använder 🙂
Varje år har han satt upp dem för att hjälpa killarna som plogar att hålla sig ur diken och veta var vägen går.
Per och jag försöker nu för första gången att ta över uppsättandet. Vintern får visa om vi klarade av att sätta dem lagom långt ut i diket och tilltäckligt nära vägytan….
