Vi jobbade från ön hela torsdagen. Detta eftersom vi väntade på leverans av den elbilsladdare och tillhörande stolpe som skulle levereras under dagen.
Lastbilen kom. Laddaren fanns med. Det gjorde dock inte stolpen som laddaren ska sitta på. Den söker vi nu efter….
Per vill ”möblera om” lite i vårt kök. Jag tror att hans slutmål är att kanske få in en vinkyl istället för ett av de skåp vi förvarar maskiner i idag.
Vi tänkte ta denna ommöblering lite i steg och började med att köpa en väldans massa förvaringslådor på Clas Ohlson.
Vi flyttade sedan över alla gryn, linser, mjöler, sockersorter osv in i dessa burkar och helt plötsligt fick det som tidigare låg i två djupa lådor plats i en enda.
Dessutom fick vi en helt ny överblick över vad vi har i lådan så Per blev tokglad och gjorde ordning i det skåp där han förvarar torkad chili och svamp, oljor av olika slag, vinägrar och en GALEN mängd kryddor. Nu är det fint där också. Det tar dock precis lika mycket plats som förut.
Nästa steg blir nog att städa skåpet där jag har mitt te och alla baksaker.
I morse, på väg till jobbet, drabbades jag av en obehaglig insikt. Inte en livskris – men nästan. Jag såg mitt köksfönster inifrån.
Och… ja. Oj.
Det visade sig att jag tydligen har levt med ett fönster som sett mer ut som ett konstprojekt i genren abstrakt smuts än som en genomskinlig ruta. Tidigare har jag kunnat skylla på sand, grus, vintern, våren, livet och allmän samhällslogistik. Men nu? Gatorna är sopade. Rena. Oskyldiga.
Det finns helt enkelt inget kvar att gömma sig bakom. Förutom då… rutan själv. 🙂
Så här är den. I all sin smutsiga prakt. Ett tydligt tecken på att det är dags för fönsterputs, självinsikt och kanske lite mindre förnekelse.
Önska mig lycka till!!
Jag och lillesyrran försökte tidigt i år (januari tror jag) att hitta en helg då vi kunde ses och umgås rejält. Vi började leta helger och fick leta fram till den här helgen i April innan vi fick till det.
Nu var det dags!
Vi tog min lilla Mini och åkte upp till dem så fort vi kunde efter frukost. Efter en kopp kaffe tog Per och min svåger tag i att få upp hö på ladans loft, medan syrran jobbade i trädgården.
Jag gjorde inte mycket mer än en lunch.
Det var dock en god sillalunch!
Den finska lapphunden, Kenai, linkade omkring med sin tratt och tassbandage/tossa. Han har ju nämligen gjort illa sig rätt rejält i tassen när han jagade bort en grävling från tomten. Det var inte grävlingen som gjorde illa honom utan han råkade springa över trasigt glas som låg på grannens mark. Han har sytt sin trampdyna och måste försöka ta det lugnt tills den läkt ordentligt.
Utomhus strålade solen och himlen var knallblå. Det syntes tydligt när jag stod inne i mörkret i det gamla huset från 1800-talet. Kontrasten var enorm.
Ute på gården bräkte fåren och var nyfikna när jag kom gående.
Baggen Bertil gick fram till syrran och gosade.
”Har ni något gott till oss?”
Kalvarna, kvigorna och kon tänkte nog samma sak… ”Kan vi få något smarrigt?”
”Lite gos kan ni få”, sa syrran och sprang in i hagen och gosade även där.
Hönsen kacklade helt plötsligt till väldigt högt och sprang från hela gården in i hönsgården. Vad det var som skrämde dem fick jag aldrig reda på. Vi räknade dock in dem och kunde konstatera att alla höns var kvar.
De tänkte dock exakt samma sak som fåren och korna.. ”Har ni något gott till oss?”
Eftersom de hade gett oss något gott….
….så kastade vi ut lite gotter på gräset till dem. De sprang ut ur gården igen.
Jag gick upp på balkongen och njöt av vädret medan alla de andra fortsatte jobba. (Mina knän tillåter inte så storslagna promenader)
Jag fick sällskap av Kenai.
Syrran höll fyr i bakugnen ute i det gamla huset som jag kallar ”missionsbryggskolehuset” och röken visade att hon lyckades bra med detta.
Huset har alltså både varit missionshus, brygghus och skola under sitt långa liv. Därav har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag ska kalla det. Jag säger ibland missionshuset, ibland brygghuset och ibland gamla skolan.
Nere på grusgången spatserade Prinsen. Han är räddad från ett katthem och har haft ett jäkligt tufft liv fram tills han fick flytta hit. Jag tror han känner sig som i himlen nu när han bor som han gör. Det är han värd. Han njöt i alla fall helt klart. Det syntes på hans sätt att strosa.
Jag njöt också uppe på balkongen.
Jag fick sällskap av syrran som bjöd på ett glas rosé och massor av babbel. Skönt. Det var länge sen vi sågs!
Till slut gav Per och svågern, som nu jobbat med att ta bort fallna tallgrenar från kohagen, upp arbetet och kom och höll oss sällskap.
Senare på dagen flyttade vi ner en våning och satte oss i solen ute på farstukvisten.
Framåt kvällen bakade syrran ut pizzabottnar och så gick vi ut i missionsbryggskolehuset och kollade värmen i bakugnen. Den visade på MÅNGA hundra grader så vi kunde sätta igång vårt pizzabak!
Det var alltså därför syrran eldat i ugnen under dagen!
Vi gjorde två olika sorters pizza och båda var precis lika goda!
Vi avslutade kvällen inne i biblioteket innan vi trötta och nöjda sov över i ”det blå rummet”.
På morgonen njöt vi av frukost och snödroppar i solsken innan vi åkte hem igen!
Nu får vi se när vi får till en umgängeshelg igen. Jag vet inte när vi kommer åka till bondgården igen, men jag vet att vi kommer ses när bror fyller jämnt i helgen som kommer och jag vet att vi kommer ses på midsommar i ”storfamiljskonstellation”.
Det blir trevligt!
MEDLJUS på väg ut till balkongen:
MOTLJUS sittandes på balkongen:
Om ni zoomar in på mitt ansikte så ser ni mina 57 år rätt tydligt i den ena bilden.
Jag föredrar den andra 🙂
Jag har ätit östrogen sedan oktober 2021. Detta eftersom jag tappade massvis (!) av hår och inte kunde sova. Jag kände mig dessutom rejält låg och depp. Efter massvis av undersökningar konstaterades det att jag var i klimakteriet.
Idag gick jag ut ur Filmstaden…
…för att ta mig till Globen.
Där hade jag nämligen, av någon underlig anledning, fått en gynekologtid bokad. Jag brukar ju gå i Solna. Det var dock så svårt att komma fram på telefontiderna, så jag struntade i omaket och tog tunnelbanan till Globen. Jag njöt av vädret under tiden. Ser ni himlen?
Gynekologen tyckte att det var HÖG tid för mig att sluta äta östrogen. Vid fem år går en gräns som man inte vill gå över tydligen. Bröstcancerrisken ökar. Så nu är det slut på piller för min del.
När jag gick igenom vår portal på vägen hem igen (och njöt av blommorna) konstaterade jag att vi nu får se, med spänning, om jag blir en klimakteriekärring nu igen, eller inte… Är klimakteriet över för mig? Eller inte?
Håll tummarna är ni snälla!
Sista östrogenet intogs 9:e April 2026. Tjolahopp!
Det regnade eller snöade PRECIShela påskledigheten ute p¨å ön.
Nu jobbar jag – kolla vädret!
I torsdags plockade jag in björkris och pyntade med gammalt påskpynt. Jag tog ingen bild den dagen, men då var det ett brunt ris.
Tidigt på lördagen såg riset ut så här. Man kunde ana att riset lever, men inte mycket mer än så.
Jag stannade, som alla år, upp och njöt av de små söta kycklingarna som Kina virkat och som jag fick av henne för många år sen.
Idag, på annandag påsk, har riset verkligen visat livskraft och har fullt av ljusgröna blad. Jag brukar inte ha vatten i vasen eftersom jag är allergisk mot björk, men det är ju så vackert! Dessutom är man väl allergisk mot hängena, inte bladen…
Kycklingarna är lika söta och fina idag!
Glad Påsk!!
Det har varit rätt trist väder hela påsken. Oftast snöblandat regn som i och för sig hjälpt mig att slippa putsa fönstren 🙂 , men som också fått oss att spendera mycket tid inomhus.
Vi roar oss med allt möjligt…
Vi stannade till och verkligen tittade på de trätavlor som vår närmsta granne här på ön skapade 1996, och som suttit uppe på väggen på ICA Blidö sedan dess.
Det är rätt kul att de fortfarande hänger där! Eta måste vara stolt!
