En dag i bilen

Det är alltid trevligt att hälsa på hos Pers storebror på västkusten. Den här gången var inget undantag. Det är dock alltid jobbigt att ta sig hem österut igen. Av någon anledning funkar det bättre när man åker ner. Det kanske är för att man då ser fram emot något? När man ska hem vill man liksom bara vara hemma NU!

Idag var hemresan faktiskt en pärs. Vi har suttit i långa köer och det tog totalt sju timmar att komma hem. Vi såg gång på gång bevis för hur illa folk kör bil. Att det inte är fler olyckor i trafiken är en gåta.

Nu har vi precis kommit hem och jag är helt slut. Jag tänker ta mig en välförtjänt tepaus och sen snabbt försöka komma iordning (packa upp väskorna och ta fram kläder) eftersom det är jobb imorgon bitti igen. Per ska till Tyskland under veckan så han har redan satt igång med “fixandet” och packandet inför detta. Ungarna har lov men stackars Emma får inte märka av det alls eftersom hon ska upp tidigt imorgon och jobba på ICA.

Går inte helgerna väldigt fort när man är vuxen??

Om ni får se fyra bilder från idag, så har ni nog inte missat något. Så innehållslös har dagen faktiskt varit 🙂
Jag körde inte en meter idag. Jag fick sitta och ta det lugnt hela vägen från Lerum 🙂

Någon gång vill jag stanna här vid Vättern. Det är så vackert!

Jag kanske inte fick stanna vid Vättern MEN jag fick stanna vid Södertälje.

Där fick jag stå still så länge så att jag blev smått tokig. Tyvärr var det en olycka som skapade långa köer och när folk kommer körande är de inte så uppmärksamma på detta faktum och då blir det fler olyckor.

Nu är vi dock hemma!!

HOME SWEET HOME!

På en kust LÅNGT från er!

Jag är inte långt från Göteborg.

I vanliga fall säger jag att jag är i Götet, men jag vet att jag inte är där. Jag är i Lerum. För er som bor i huvudstaden så kan jag berätta att det är som att var i Täby ungefär…fast då är Sthlm Göteborg. Hänger ni med?

Min otroligt underbara svåger Thomas fyller FEMTIO år! Det är helt sjukt för han är hur sexig och cool som helst. Hur han kan vara femtio år??? Det är helt osannolikt, men ändå helt sant. SJUKT ju. Är man inte gammal och gubbig då? Jag är bergis gammal…..hmm….

Jag har, hur som helst och hur det än står till med åldern och gamlingar, haft en bra dag idag. Jag har fotat en hel del. Typ fyrahundra bilder. Jag har dock inte tid att gå igenom dem så ni får några bara så där på måfå. Jag är ledsen, men jag måste fokusera på att få i mig en trettio år gammal whisky istället  🙂

Här kommer dock ett axplock och jag vet verkligen inte vilka det blir….

Femtioåringen med fru

 

Jag tycker om er som läser….utan er är jag inte den jag är!

 

Lerum by night

Jag har kört bil i vad som känns som en halv evighet idag. Jag är supertrött och sitter just nu i en uppblåsbar säng från Jysk. Jag hoppas verkligen att det inte ska spela någon roll att sängen kostade några hundra, utan att jag ska sova som en prinsessa!

Vi har åkt ner till västkusten och i vanliga fall så brukar det inte ta så lång tid men idag var trafiken och nya dubbdäck (ska köras in) emot oss. Det tog tid.

Jag önskar er en skön natt och så hörs vi imorgon. Då kanske jag har något skoj från 50-årskalaset att rapportera. Vem vet?

Helt tomt och öde…

Det var länge sen nu, men nu är min hjärna faktiskt helt tom på idéer inför kvällens blogginlägg. Jag funderar lite nu medan jag låter fingrarna löpa över tangentbordet och undrar vad som komma skall…. 

Det första jag kom att tänka på var att det är lustigt med kilon och vikt. Om jag går upp i vikt så märker jag ingenting förrän det redan är för sent. Jag märker inte kilo för kilo hur jag tappar taget. Jag märker inte hur jeansen blir tajtare och svårare att sitta i. Helt plötsligt en dag så går de bara inte att dra igen över magen eller att få upp över låren. Nu när jag går ner i vikt däremot så märks varenda kilo. Jag märker hur jag inte kan ha jeansen utan skärp och hur jag får som en påse framme vid gylfen för att jag inte fyller ut dem längre. Idag när jag gick igenom min byxlåda med alla byxor “som jag inte kan ha, men nästan”, så kunde jag ha dem. När hände det? Roligt, men konstigt. Det kanske är så att när man kämpar som en gnu för att gå ner i vikt så vill man se förändringen, men när man går upp i vikt så orkar man inte se det och blundar för eländet?

Det andra jag tänker på är att nåt jag kom på när jag övningskörde med Marcus ikväll. Jag är så tacksam mot min pappa! När jag tänker på hur han körde med mig vareviga dag mellan 10/10-1986 och 10/1-1987 så blir jag helt fascinerad. Under tre intenvsiva månader körde jag nog överallt som man kunde tänka sig att köra. Jag bara skulle ta det där körkortet! Hur stod han ut? Hans liv måste ju ha pausat bara för mitt liv. Usch, vad egoistisk jag var! Pappa, du är helt klart den bästa pappan någon unge kan ha! Jag är glad att jag valde dig till min!

Vad mer? Tja, jag är ledig imorgon. Jag tänker att det ska bli riktigt skönt att få packa väskan i lugn och ro. Väskan? Ja just ja, jag ska till Göteborg imorgon. Egentligen ska jag till Lerum, men som Stockholmare som man är…hmm, jag bor i Sollentuna…Jaja, men ni fattar 🙂 Jag ska till västkusten. Alltså Göteborg. Eller nåt! Ska man ut och resa så måste man packa en väska. Det blev långt och krångligt, men så blir det när man inte har en röd tråd att skriva efter. Det får ni ta! Skönt ska det bli att vara ledig i alla fall.

Det sista jag tänker skriva här (eftersom Åsa pratar i msn-fönstret HELA tiden 🙂 ) är:

GRATTIS på 50-årsdagen,THOMAS!!!

Nu är du på död-halvan!

Vi syns imorgon!

 

PS.    Det är Robinson nu och jag bryr mig inte om att jag missar det. Det är så konstigt. Jag tittar aldrig på tv längre. Vad är det som har hänt? Vem är jag och vad har jag gjort med Maria?   DS

Dagens tips

Idag tänkte jag ge er tips på hur man sprider glädje!!

 

TIPS 1:

Köp ett vykort.

Det kan t.ex. vara ett där föremålet på kortet har en betydelse för den som kommer att få det.
Om du inte hittar någon bild som passar så ta ett kort som du gillar själv.
Huvudsaken är att det är ett vykort..
Här nedan är ett exempel på ett vykort som har betydelse.

 Köp ett frimärke. (De finns att få tag på i närmaste matvaruaffär.)
Skriv sedan några rader till någon du tycker om. 
Klistra på frimärket och lägg kortet i närmaste postlåda.
När adressaten sedan kommer hem och får se att det ligger ett vykort (som t.ex. det här nedanför)
i brevlådan/på hallgolvet, så lovar jag dig att den personen kommer att bli glad!

TIPS 2:

Laga mat åt någon ni tycker om.

Inte bara mäns kärlek kan vinnas via magen.
Tricket fungerar utmärkt på föräldrar…
Man kan t.ex. laga en god fläskfilérätt med senapssås, ris och sallad!

TIPS 3:

Le.

För visst vet ni med er att om ni går omkring och surar så där i allmänhet,
och så möter ni någon som ler mot er, visst blir ni glada och ler tillbaka?

Puls & Träning utan så mycket Puls & Träning

Tro det eller ej, men idag kom jag faktiskt iväg till gymet

Jag fick även idag ta mig hem från jobbet (kommunala färdmedel) för att laga mat (….eller okejdå, jag värmde matlådor) innan jag kunde åka iväg och träna. Att ha landat hemma är verkligen ingen bra motivator för att dra iväg igen. Det är så mycket lättare att bara sätta sig ner och slappa. Jag tog mig dock i kragen när jag hörde min kollega Tommys och min vän Thérèses kloka ord i huvudet : “Det är ett mindset. Du måste bestämma dig. Låtsas att det är roligt, även inför dig själv. Fake it until you make it!” De är båda två mycket kloka, så jag ljög för fullt för mig själv och stapplade iväg. 

Inte nog med att dörren faktiskt gick att öppna den här gången, jag välkomnades dessutom in i lokalen. Det kändes trevligt med tanke på att jag förra gången fick gå hem utan att ha kommit över tröskeln. Lite snabbt förklarade två tjejer för mig hur allt fungerade och så gick jag och bytte om. Jag försökte sen träna min “vanliga timme” som jag brukar träna hos Dimman, men det var inte helt lätt. Jag var tvungen att fråga mig fram, men tjejerna hjälpte mig så gärna. Jag påpekade vad jag tyckte saknades i deras “rehab-hörna” och de lovade att köpa in det jag behövde. Jag var tydligen inte den enda som önskat de grejjerna. 

Betyget på gymet blir nog riktigt högt om jag ska betygsätta det. Allt var mycket ljust, luftigt och fräscht. Maskinerna är mycket moderna och i bra skick. Möjligheten att koppla in sin iPod eller iPhone fanns på alla motionsapparater och dessutom finns det redan från början TV och Radio som standard på dem. Allt jag kunde tänka mig fanns i lokalen, så förhoppningsvis ska det funka bra så småningom att träna här. De har t.om. schampo, balsam, hudkräm, bindor och fön om man glömt sånt hemma. Har man idétorka inför middagen har de självklart massor av förslag på recept, behöver man en privat tränare likaså. Det enda jag egentligen funderar på är hur det kommer att kännas att vara ensam i lokalen med andra som tränar. Tänk er en mörk vinterkväll och i lokalen finns jag och tio karlar? De har övervakningskameror men de har ingen vaktstyrka som väntar i kulisserna. Filmen är mer som bevis efteråt OM något redan har hänt. Nu ligger ju gymet mitt i Edsbergs Centrum och ICA har öppet till 21 så jag antar att det inte är så himla farligt….men det var den nackdel jag kom på. 

 Betyget på min träning blir tyvärr inte lika högt. Jag var tvungen att pausa och fråga mig fram medan jag tränade och till slut insåg jag ju att det var idag det gällde. Detta är ju ett obemannat gym. Vill jag fråga något om någon maskin eller om hur något annat fungerar (passerkort, autogiron och sånt) så var det ikväll. Jag var därför inte helt supertrött när jag gick därifrån MEN jag har kommit igång. 

I will fake it, until I make it!

Eller så måste jag fortsätta ändå… Dimman ska ju ha sin telefonrapport och jag kan ju inte ljuga när jag hör hans lena stämma. 🙂

Idag är det tisdag. Det betyder att jag ska rapportera hur viktväktarveckan gick för mig. Enligt mig= “sådär”. Enligt Viktväktarna = “galant”. Fakta = Jag gick ner fyra hekto. Jag snittar på sju hekto/v, så jag är inte helt toknöjd, men det rullar på…

TUT tut TUT tut TUT

MÅNDAG precis hela dagen!!!

Det har verkligen varit ett måndagsexemplar av den här måndagen från början till slut.

Det började med att jag satt i ett möte och hörde en trött liten mistlur som inte direkt “tjöt” utan mer “slöbrölade” med jämna mellanrum. Jag funderade på om jag skulle ta tag i det, men tänkte att det säkert fanns någon utanför mötesrummet som kunde hantera vad det nu var som lät. Det slutade inte låta, så till slut kapitulerade jag och gick ut och letade efter källan till det trötta lätet. När jag hittat källan såg jag att tre kompetenta karlar stod och funderade över lösningen. Jag gick alltså in igen i mitt möte och försökte fokusera.

Efter en stund öppnades dörren och så sa någon:  – Det är brandlarmet. Vi måste gå ut.

OJDÅ! Det var inget direkt uppenbart alarm i den sirenen….

När vi kom ut i trapphuset hördes dock de andra våningarnas alarm högt och tydligt och vi knallade de sex trapporna ut på gatan. Där möttes vi av brandkåren.

Jag vet inte hur många hundra personer som arbetar i vårt hus, men det är i alla fall betydligt många fler än vad jag trodde. Vi stod där en stund och funderade på allt och inget, innan vi fick gå in igen. Ingen brand denna gång tydligen. När jag gick på utryckningsledarutbildning för några år sen fick jag i och för sig höra att sist någon brann inne på ett kontor var 70 år sen, så jag var inte direkt förvånad. Vi hade tur i dag igen. Brandledes. Arbetstid blev vi förstås av med, men det får vi väl ta när en detektor fått måndagsfnatt.

Efter jobbet åkte jag hem för att laga mat (Per jobbade kväll), packade motvilligt min träningsväska och begav mig av mot gymet. (För allra första gången fast det borde ha varit för den tredje sen jag slutade hos Dimman. Ooops!) Tyvärr var det ju fortfarande måndag, så när jag kom fram så gick det inte att öppna dörren.

Tydligen har det här gymet ingen bemanning på kvällstid. De som ska träna har istället ett eget passerkort som de använder i dörren. Det var alltså bara att ta en bild till bloggen (bevismaterial A 😉 ) och åka hem igen….

Nu sitter jag här och bloggar och är helt otränad. Tisdagar är tydligen dagen då man kan få det lilla passerkortet och betala den stora räkningen, så jag gissar att jag får ta mig en tur dit imorgon igen. Då är det ju tisdag så då lär det nog gå vägen!

Det jag dock har lyckats med, trots veckodagen, är att byta ut mitt sim-kort mot en nyare variant med 3G-funktion. Tjejen på Telia log stort och sa: – Oj, det här var ett riktigt gammalt kort 🙂

Jag hoppas på ytterligare en snöstorm

Efter att ha legat framför tv’n mest hela dagen (Benjamin Buttons otroliga liv är verkligen bra!) så tog jag farväl av den idag regniga ön och alla som var där.

Lilla Maja som tydligen drömde sig ut…

Stora duktiga Alexander som sopar upp det han spillt.

…och så grenen som hänger helt livsfarligt över vår grusgång.

Hoppas det kommer en ny snöstorm om någon dag, så den där jäkeln ramlar ner av sig själv.
Det var nämligen inte helt lätt att få ner den med våld.
Trots en sex meter hög stege och en fem meter lång stångsåg så nådde vi inte riktigt.
Vi får som sagt hoppas på att den ramlar ner av sig själv.
(Helst då när ingen är under grenen i fråga…)

Sol Snö Slask Släkt Skitsnacksgubbar Slappande

Bloggen tar idag, som så många andra gånger från skärgården, formen av ett fotoalbum.
För att slippa få skäll från webhotellet som är min bloggs hemmabas så har jag gjort dem “mindre” i pixlar.
Jag hoppas ändå att ni ska få en känsla av hur en dag i skärgården kan spenderas.

Här kommer min dag på BLIDÖ!!

I morse när jag och Per gick utomhus så träffade vi på syskonen Erlandsson.
Storebror Alexander drog lillasyster Maja och han verkade mycket stolt över bedriften.

Maja verkade inte klaga över att bli dragen av brorsan.

Efter ett tag ville dock Maja upp ur pulkan och då fick hon gå själv med mamma Frida.
Hon kan gå. Hon har bara inte förstått det själv 🙂

Jag vet inte riktigt hur han hamnade i den här ställningen.
Han verkade dock vara mer fokuserad på kameran än på att ta sig upp därifrån.
Som fotograf klagade jag inte på det….

Frida kände att vädret var ett perfekt “snögubbebyggarväder”.
Hon och Alexander byggde den här fina morotsmannen.

Snygg va?

Med tanke på temperaturen, så undrade jag hur länge den skulle stå kvar….

Den var i alla fall fin så länge den fanns. (Några timmar senare fanns den inte längre)

Vi gick in och värmde oss och Maja drog ut böcker ur Kinas bokhyllor.

Alexander lekte med gummiormar.

Per byggde tåg. Lusten att göra det verkar aldrig gå över för pojkar…

Självklart fick vi kaffe av Kina.
Fikapausen spenderade Maja hos farfar Rune. (Min kära far)

När kaffet var uppdrucket tog jag mig ner mot havet. Det är ett MÅSTE varje helg.
Bor man hundratjugo meter från havet så kan man nästan inte låta bli….

The ocean.

Allvarligt talat……Bryggan är GRYM oavsett årstid!!

Vår granne har snö i båten.
Dags att ta upp den kanske?

På väg upp från vattnet fascineras jag återigen över snölagret på backen.

Kall om tårna och näsan gick jag till Vitsippan och värmde mig.

Utanför sken solen men det kan man ju njuta av även inifrån 🙂

 Till lunch blev det en grönsakssoppa som i färdig form såg helt annorlunda ut, men i själva tillagningsögonblicket tyckte jag att det var en fröjd för ögat, så kameran kom fram direkt!

PRECIS över gången mellan Vitsippan och vår bil hänger en tallgren som man INTE vill ha i huvudet.
Den såg vi idag. Den måste bort imorgon. Det finns alltid något att göra om man har ett (eller två) hus.

På eftermiddagen tog vi en tur bort till Blidö Kyrka.
Där hämtade vi pappas trasiga (för miljonte gången??) moped och ringde i kyrkklockorna.

Jag passade på att hälsa på min syster när Per och Pappa surrade fast moppen.
Hej Johanna. Jag tänker på dig.

Jag gick också runt bakom kyrkan och tog en bild ut mot kyrkviken.
När jag precis hade tagit bilden hörde jag hur någon sa “Den där bilden kan du kasta”.
Jag vände mig om och där stod en gammal gubbe med långt grått skägg.
Han berättade för mig att jag har helt fel teknik och därför borde jobba på det.

BARA därför får ni nu ser min bild. Den som jag tog för att jag gillade skenet på himlen.
Värdelös??

Dumma gubbe!

Jag skakade av mig gubben och gick och tog en bild på kyrkan också.
Varför sluta fotografera bara för att någon säger att man ska det?

Inne i kyrkan fick Per sätta igång kyrkklockorna.
Det var hans första gång. Rookie!

Höstblommor är bra fina. Jag önskar jag hade några.
Just de här växte i en fin kruka utanför kyrkporten.

Nu har jag kommit hem och sitter och slappar medan Per lagar mat.
Detta är mysigt!!