Författare: mia

Jag hade satt väckarklockan på en senare tid än normalt men kunde tyvärr inte sova så jag gick upp innan den ringde. Väldigt irriterande eftersom jag är så otroligt sliten. Jag utnyttjade dock tiden med att gå ner till poolområdet där jag njöt av värme, men skugga.

Alla fem tjejer träffades och åt gemensam frukost. Av någon anledning var hela frukostsalen proppfull av folk och det fanns inte ett enda bord som var ledigt och dukat. Det ordnade sig dock till slut, så vi fick ett bord för fem.

Malin och jag var klara lite tidigare än de andra så vi gick utomhus och tittade på den moderna släckningsutrustningen på hotellområdet.

Jag tänker att fyra hinkar sand i röda hinkar nog räcker långt för att släcka en potentiell eld i detta lilla hotell… (ironi)

Idag fick jag höra att de som har haft massa kor i Nagpur har fått flytta längre från stan pga att de bygger så mycket. De har självklart tagit med sig sina kor. Där har vi förklaringen på kobristen!

Näst sista gången vi åker fram till dessa beväpnade män.

Idag när vi åt lunch med cheferna på avdelningen så berättade två av dem för mig och Jeanette att de två varit rädda för mig i flera år… Ooops! En av dem frågade om vi kände igen fotbollsspelaren xxxxxx. Vi förstod verkligen inte vilket namn han sa, så vi fick fråga flera gånger. Till slut förstod vi vems namn han sa.

De sa att jag påminde dem om denna respektingivande fotbollsspelare : Zlatan Ibrahimovic.

Det ni. Jag är Zlatan 🙂

Vi avslutade den här dagen med att åka in till Nagpurs centralaste del.

Där tog vi oss in på ett hotell och upp på deras roof top.

Här uppe var det väldigt fint och man kände en aningens bris, vilket var väldigt skönt till de 28 grader som kvällen presenterade.

Här åt vi sedan en härligt middag tillsammans. Jag bad dem beställa vad som helst till mig som de trodde på och det var ett lyckokast för jag fick smaka många olika smårätter ikväll.

Det blev en mycket trevlig kväll där vi fick tänka på något annat än jobb. Vi fick komma varandra lite närmare och prata privat vilket alltid är bra när man ska jobba ihop men på väldigt långt avstånd.

Samal, eller Rajesh som alla andra kallar honom, har jag känt sedan 2008. Han och jag är som goda vänner och han tar alltid väldigt god hand om mig (och alla andra) när vi är på besök. Denna gång är inget undantag.

Trevlig kväll med mycket prat. Malin visar bilder från sitt förra besök i Indien tycket jag mig höra…

Detta var veckans höjdpunkt. Helt klart.

Vid midnatt åkte vi hem till hotellet för att göra helg. Medan vi väntade på våra bilar som skulle köra oss, så hann vi ta bilder både av oss och av hotellentrén.

I morgon är en väldigt speciell dag för oss.

Jag ska suga lite på den karamellen så jag säger inte mer än att jag behövde något långärmat till det äventyret, så jag följde med Jennie upp på hennes rum och fick låna en skjorta av henne. Medan hon plockade fram den tog jag en bild ut genom hennes fönster.

Hon ser både Metron och poolen. En väldigt annorlunda utsikt mot vad jag har!

När jag kom in i mitt rum plingade telefonen till och jag fick se Kickis nya handdukskonst. Söt!

Jag hade fått en elefant!

När jag packade ner kläder, skor och prylar till en vikt av 24,7 kilo så slank det faktiskt ner två klänningar. En blå och en vit. Båda av maxi-varianten för att dölja hela benen. Det har dock inte varit läge att ta på mig någon av dem. Jag är nog inte helt bekväm med klänning. Framförallt inte när den ser annorlunda ut mot vad jag brukar ha på mig.

Idag tog jag dock på mig den blå klänningen. Det var ”som dags” som man säger i Norrland.

Jag tror jag ställer min klocka på en för tidig tid, för jag hade tid kvar mellan att jag var klar tills vi skulle äta gemensam frukost. Jag måste nog ändra tiden…

Jag stod därför och väntade vid hissen här på hotellet en stund och kunde inte stå emot att fotografera en av de två lamporna som står på ett sideboard. Härlig va? Töntig men rolig. Jag gillar den.

När vi äter frukost så måste man alltid beställa den dryck man vill ha till sin mat från en av personalen. I början rusade matsalsansvariga ”Diksha” fram till oss för att ta reda på vad vi hade för önskad dryck men det har börjat bli rätt svårt att få till den där koppen te eller kaffe nu. Det är som att vi är osynliga efter några dagar här.

Detsamma gäller om man vill ha banan, kiwi och annan frukt än melon. Då får man beställa det från en av kockarna. Det är dock lite si och så med om man får den frukt man bett om och hur lång tid det tar att få den. Jag tror de skulle ha nöjdare kunder om de hade en kaffemaskin, en tekanna och en skål med frukt. Vi håller dock tummarna på bättring i morgon.

Efter att vi ändå fått i oss vår frukost så tvingade jag ut mitt resesällskap i solen där jag förevigade dem i den extremt starka solen. Det var nog inte helt lätt för dem att hålla ögonen öppna, men de gjorde ett tappert försök!

Vi hoppade med säkra steg (nästan världsvant) in i våra två bilar och drog iväg mot kontoret. Idag var det rätt mycket trafik och vi fick stå i kö lite här och var. Jag vet inte varför det är skillnad på trafik en måndag, tisdag eller onsdag, jämfört mot en torsdag, men något var det helt klart.

Idag fick Jeanette och jag sällskap av Kicki. Det blev vi mycket glada för. Det blev ett helt nytt samtal i bilen och Kicki pekade ut de kor jag letat så länge efter. (Jag fattar verkligen inte var de har tagit vägen. De brukar ju vara orsaken till att man tar omvägar på vägen, men de har lyst med sin sorgliga frånvaro hela veckan. Tyvärr var Kickis kor på fel sida av vägen och med massa skräp i vägen för min fotolins, så jag fick inga fångade på bild idag heller…

Jag fick dock en asfaltsmaskin av nyare snitt på bild.

I övrigt var det inte så mycket spännande som hände medan vi i cirka 45-55 km/h gled fram längs med Maharashtras vägar.

Snipp snapp snut, så var resan slut! Här slutar fotograferingen. Det har ni lärt er så här långt in i veckan, eller hur? När vakter står med vapen i händerna, då glider kameran ner i väskan…..

Bokslutet avslutades ju igår, så idag kunde vi prata med vem vi ville utan att försena en viktig leverans. Den möjligheten utnyttjade jag ordentligt. Vi hade även bra diskussioner där vi försökte lösa alla världen problem. Eller åtminstone de vi har 🙂

Klockan 20:00 hade de bestämt att vi skulle ta med oss alla som jobbar här nere (inte bara teamleads och chefer, utan alla personer i alla team) och gå och äta en gemensam middag. Det var i alla fall den information vi fick!

Döm om vår förvåning när det inte alls var en middag utan en speed dating!!!

Vi fem besökande från norden tilldelades varsitt runt bord i matsalen och sedan blev alla andra tillsagda vilken stol de skulle sitta på. Vi förstod att detta handlade om att alla skulle få träffa oss, så det var ju ett rätt kul initiativ och för mig som har lätt för att sätta igång glappandet så var det enkelt att försöka få några ord ur varje person jag fick runt mitt bord. Det roliga var att när jag pratat med alla, så byttes personerna ut och det var bara att fortsätta vara social!

Jag tror dock att de stackarna som tvingades dejta mig hade fått en lista med föreslagna frågor eller samtalsämnen, för när vi pratade om vad som sagts runt de fem borden så var det exakt samma frågor som ställts 🙂

Är vädret annorlunda i Sverige mot här i Indien?
Tycker du om indisk mat?
Vilken indisk rätt är din favorit?
Vilken typ av mat äter man hemma i ditt land?

Jag hörde från ett av de närliggande borden att svaret på den sista frågan var ”Köttbullar, fisk och falukorv”. Att beskriva falukorv är dock inte så lätt, så det blev det lite mer generella ordet ”korv” 😉

När speed dejtingen tog slut var det dags att åka hem!

Jag har visat er resan till kontoret. Jag har visat er resan från kontoret. Jag tror dock inte att jag visat er bombkontrollen som görs på våra bilar varje dag (de har en stor vagn med speglar på som de kör in under bilen medan den står i en liten uppförslutning) eller den screening de gör av våra väskor innan vi får gå in i hotellet. Utan att hålla något i händerna måste vi själva också gå igenom en sån där screening som man gör på flygplatser.

Kontrollen av bilens undre är svår att visa eftersom den alltid sker när jag sitter i bilen, men här ser ni hur Jeanette precis godkänts att passera in i hotellets svala lobby och precis har fått sin väska tillbaks efter kontroll. Ni ser även hur Kicki står på kö för att gå igenom samma procedur. Den vita bilen i bakgrunden är en av ”våra bilar”.

Mina söta goa kollegor. De ställer upp på bild för att förgylla min blogg så det finns något att visa upp för er alla. Jag uppskattar det verkligen!

Eftersom vi fem inte träffat varandra på två dagar (när jag och Jeanette jobbat väldigt långa dagar) så bad jag om att vi skulle ses en stund i baren idag. Vi knatade dock upp på rummet först för att lämpa av våra väskor. Där uppe möttes jag av veckans andra handduksskapelse.

Min städare, Hemant, verkar väldigt påhittig och kunnig i handduksvikning.

Han hade även visat sin förmåga att skapa ”glädjespridare” inne hos Kicki!

Inne i baren, med extrem takhöjd, beställde vi varsitt glad med ”gott” och sen babblade vi en stund om ditt och datt. Skönt efter en lång dag.

Det var inte så mycket folk här inne, så jag kunde utan vidare fotografera baren.

Malin fångade oss på bild när glasen fyllts och rests i en skål!

Trots trötthet och långa dagar, så finns det goda humöret kvar.

Hur kan man vara på dåligt humör med ett bartak som ser ut så här?

I morgon är det fredag och ryktet säger att vi ska ut på gemensam middag även då. Den gången ska dock händelsen (ännu en dejting??) ske utanför de bevakade området, så om allt går vägen så kommer kameran gå varm imorgon kväll. Vi kan väl hålla tummarna för det?

Idag smäller det här på vårt jobb! Idag ska månaden summeras, paketeras och rapporteras till ägarna i USA. Detta görs alltid på sjätte dagen i månaden (mån-fre oavsett helgdag eller inte) vilket vi kallar WorkDay6. Helst ska rapporteringen ske före kl 22CET, då detta är deadline.

Nu när jag skriver detta (på morgonen innan frukost) så vet jag ju inte hur dagens paketerande ska gå, men jag håller tummarna för en bra dag. Vädret tänker vara på vår sida i alla fall, för det håller sig långt under de 40 snittgrader de normalt har här i mars.

Jag hade lite tid att göra av med mellan frukost och upphämtning från hotellet, så jag gick runt och kikade lite inne på hotellet. Längst bort i min korridor hittade jag en jättestor rullgardin. Jag insåg att det måste finnas något bakom denna rullgardin och pinsamt nyfiket drog upp den och kikade. Det jag hittade var massvis av ”grönt”. Dessutom kunde man se Metron skära genom landskapet som en vit mastodontbetongbana.

Jag zoomade in lite och då såg det ut så här! Jag undrar fortfarande vad jag ska kalla denna skapelse. Det är ju ingen tunnelbana. Vad heter det som ligger uppe i luften? På svenska alltså!

Jag kikade runt lite mer och hittade denna kvinna som spelar på något instrument. Man får helt klart säga att konstnären gett henne ett bastant undre och ett skört övre.

Klockan halv elva var det dags för avfärd till kontoret och när jag satte mig i den ena bilen (det kommer alltid två bilar för att hämta oss) så hade nog sju-åtta personer redan gratulerat mig på internationella kvinnodagen ”HAPPY WOMEN’S DAY!!” De verkade verkligen ta denna dag på allvar! Vilken kontrast mot hemma i Sverige där dagen oftast går helt obemärkt förbi.

Utanför vårt hotell hade det kommit upp nya sand- och jordhögar på den fyrfiliga vägen, så vägarbetarna känner sig säkert mycket effektiva i sitt byggande. Jag undrar vad de gör….

Här och var på vägen till jobbet ser man det som jag alltid kallat för ”Tuk-Tuk” eller ”Rickshaw”, men här kallar de dem för ”Auto”. Har den däremot fyra hjul så heter den ”Car” oavsett hur skranglig eller liten den är. (Detta har jag lärt mig idag)

De flesta åker dock motorcykel här i stan. De ser man mest överallt!

En del kanske borde köra Auto eller Car, men envisas med att köra sin motorcykel. Även om de ska flytta 🙂

När vi närmade oss kontoret (och hade passerat en hel klunga kor men inte hann fotografera) såg vi en mycket väldekorerad lastbil och jag kände att ”så där skulle vi göra i Sverige!”. Tänk så mycket roligare det vore med tofsar och massa fina mönster på lastbilarna.

Till slut var vi framme på kontoret där vi alltid välkomnas med fina guldbokstäver. Jag tror jag ska begära en sån skylt på mitt jobb framöver!

Så fort vi landat inne på vårt konferensrum så beställde Jennie, Malin, Kicki och Jeanette kaffe av olika sorter. Själv håller jag mig till de blanka och fina burkarna som alltid står fyllda mitt på bordet. De ger mig precis den koffeinkick jag behöver!

Idag hörde jag faktiskt Kicki säga att rummet kändes lite varmt. Hon brukar annars trivas alldeles utmärkt i värmen här nere, men idag var det helt klart varmare än i går, så då kände hon hur jag har det hela tiden. Det var nästan så jag kände att hon förstod mig 🙂

Vilken kontrast det blev när jag helt plötsligt fick ett sms från min bonusmamma Kina. Ni har ju tydligen rätt snöigt och blåsigt hemma i Sverige har vi hört. Långt ute i skärgården där Kina bor hade det börjat snöa och när hon hade tittat över mot mitt hus där ute på ön så såg hon detta:

Så här såg det ut på närmare håll. Rätt mycket snö på altanen, och snön hade kommit ner på tvären så man kunde inte ens se ut genom fönstren. Tydligen snöar det ännu…och det ligger ännu mer snö på marken nu.

Lite senare på dagen kom hela kontorets alla män in i vårt konferensrum och gratulerade på kvinnodagen. De hade gått runt till alla andra kvinnor först och avslutade rundan med oss. Charmigt och lite pinsamt då man inte vet hur man ska bete sig.

Ännu lite senare kom kvinnorna in till oss. De var verkligen en fröjd för ögat! Dagen till ära hade de satt på sig färgglada och vackra indiska kläder och smycken och jag önskade VERKLIGEN att jag hade fått ta bild av dem. Det gjorde ont i mig att inte få föreviga allt det vackra…

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har hört orden ”Happy Women’s day” idag, eller hur många jag har skakat hand med. MASSVIS!

Ni tror mig kanske inte…. men ännu lite senare fick vi dessutom en röd ros, en chokladbit och ännu mer gratulationer på dagen. Rosen var fin, men mycket ”konstig”. Den kändes nästan konserverad eller sprayad, men allt eftersom dagen gick så blev den mer och mer ”normal”. Den fick stå i ett dricksglas på bordet och göra min dag!

Det var inte slut där!! Ännu lite senare på dagen blev vi tillsagda att följa med till deras stora byggnad/matsal/kafeteria/food court. Där skulle nämligen alla kvinnor firas rejält med det som de kallade ”kaka” men som jag skulle kalla ”en enormt stor och vackert dekorerad tårta med innanmäte som liknar chokladrulltårta”.

På vägen till tårtkalaset fick vi dock gå en omväg eftersom fem säkerhetsvakter hade spärrat av ett område runt ett jättestort träd. De hade använt sån där plastremsa som polisen använder när de försöker hålla folk borta från en brottsplats och på remsan stod det om, och om igen, ”DANGER”. Jag blev ju nyfiken och undrade vad det var. Jag hörde alla möjliga historier om ormar som de skulle rädda oss från, och hur det säkert bara vara något som skulle lagas men att de använt fel sorts remsa, men till slut fick jag reda på vad det var…. Det var en bisvärm som satt i trädet minst tio meter upp från marken. Jag blev lite besviken måste jag erkänna. Hade de spärrat av området för att en klunga bin rymt? Det måste jag berätta för min lillasyster ”biodlaren” 🙂

Väl framme vid tårtkalaset hade alla kvinnor samlats i en grupp placerad i olika rader (tänk dig skolfotografering) där de helt chockade och ovetande svenska kvinnorna (jag och Jeanette) var tillsagda att sitta på stolar längst fram. Vi två var tyvärr först av oss svenskar till platsen så vi fotograferades MÅNGA gånger, innan Kicki, Jennie och Malin dök upp och kunde dela denna pinsamma stund med oss. Fotograferingen fortsatt nämligen även efter att de fått sätta sig ner på de plastiga stolarna längst fram i klassfotot!

Det som gjorde det pinsamt (för det var såklart väldigt kul att få vara med om denna fina upplevelse) var att vi verkligen inte visste hur vi skulle bete oss. Till slut var vi dock tvungna att ta seden dit vi kommer och försöka oss på det som förväntades av oss. Jag och Jennie fick varsin kniv i handen och skar varsin bit av tårtan och då bröt applåderna ut! Detta har ju också fotograferats och vi får bara hoppas att vi får tillstånd att se de bilderna så jag kan visa er. Jag har i alla fall bett om dem!

Allt var dock inte kvinnodag eller tårtor idag. Nej, vi jobbade faktiskt rejält hårt idag också. Detta pga den där rapporteringen jag började detta inlägg med. Jag har inte ens träffat de andra tjejerna under dagen, men hörde ryktas om att de kämpade på de också. Jag antar att vi får höra lite detaljer om deras dag i morgon.

Malin, Jennie och Kicki åkte hem kl 21, och jag drog lite på smilbanden när Jennie skickade denna bild från deras bilresa hem:

Mitt leende kom från att vi fick lägga lite extra tid på att komma iväg från kontoret igår. Detta då bilen som skulle köra oss inte ens hade några bälten i baksätet där Malin skulle sitta, så hon fick byta bil. Igår förstod de nog inte riktigt hur vi tänker när vi anser att ”åker man bil, så har man bälte på sig”. .(Ytterligare en kontrast mellan våra olika delar av världen.) Idag gör de sig till och har bytt bil där de satt upp en skylt som ber oss sätta på oss bältena 🙂

Vår bilresa hem till hotellet startade lite efter klockan 22 och när vi kom dit så beställde vi varsin maträtt upp till våra rum, hoppade ner i myskläderna och sen rapporterade jag till trion som redan befann sig på hotellet att vi anlänt. Kicki och Jennie visade då att firandet fortsatt!! 🙂

Firande fortsatte faktiskt även för mig. Det sista som hände mig innan jag satte mig med denna blogg var att få denna vackra ros!

VILKEN DAG!!!

Den här tisdagen kan bli bra! Vi har nämligen SOVIT!! Tjohoo!! Det är vetenskapligt bevisat att gamla damer behöver sin sömn för att kuggarna ska snurra och idag är mina kuggar väloljade och redo!

Nä, skämt å sido så har jag sovit bra, trots det rejäla oväder som tydligen passerat oss under natten och hållit Kicki vaken, men tröttheten sitter i ändå.

Vi fejkar dock och säger med glädje:

Nu kööööör vi!!

Innan vi åker till jobbet måste jag dock visa hur high-tech detta hotell är, och alltid har varit under de fyra gånger jag bott här. Detta har jag bredvid mig vid sängen.

Här kan jag titta på klockan som i och för sig går fel med några timmar, ändra temperaturen, hänga ut skylten på dörren att jag inte vill bli störd, ställa in ljuset så det lyser i olika delar av rummet eller släcka allt förutom lite mysig supersvag belysning under sängen så man kan se hjälpligt om man ska gå upp på natten. Otroligt smidigt!

När jag oljat klart mina kugghjul gick vi ner till frukosten som ser ut lite så här:

Det finns även våfflor, pannkakor, omeletter och annat mums!

När vi ätit vår frukost och gjort oss redo för avfärd så samlades vi i klunga, men i stället för att göra som alla sportsliga lag och köra ”GirlPower” med nävarna, så körde vi en skovariant.

Vems fot är vems??

Idag firas Holi här i Indien, så vart vi än går så hälsar folk glatt ”HAPPY HOLI”. Vi ler stort och hälsar självklart tillbaks med samma fras! HAPPY HOLI 🙂

Holi (även Phalgunotsava eller ”färgernas fest”) är en hinduisk vårfest, och infinner sig i allmänhet under två dagar, vid den fullmåne som inträffar mellan mitten av februari och mitten av mars månad. Den första dagen i Holi firas med en vårbrasa, som symboliserar brännandet av Holika. Den andra dagen i holi benämns Rangapanchami, och högtidlighålls genom att människor går omkring och skvätter färg på alla de möter. En särskild dryck, kallad bhang, spetsad med marijuana dricks, och gäster bjuds hem för privata fester och privat firande av Holi. Man brukar också dekorera fint utanför på sina hus med t.ex blommor, färger och annat

Det blev tydligt att man verkligen firar med att skvätta färg på varandra….titta bara på denna man som Malin lyckades fånga på bild när han åkte mellan våra bilar på väg till jobbet.

Längs med vägen satt människor och sålde färgen som man kan blanda till och även om det inte fångades på bild så såg vi många som utövade chansen till att måla sina vänner.

Jag lyckades i alla fall fånga en av de kor som lever här i stan. Den här gick lugnt ute på vägen i motsatt körriktning och bilarna körde runt den som sig bör. Är man ko så är man! Störst går först!

Till slut kom vi fram till vår kontroll och innanför den såg vi inte röken av någon färg. Vi frågade om det, för även om alla fortfarande log stort och hälsade oss med ”Happy Holi” så var ingen färgglad. De informerade oss då om att de redan varit i färgbadets glädjeyra, men varit hemma och duschat av sig. En färgklutt får inte komma in på området, då blir man hemskickad. Så vi körde färglöst idag förutom på golvet där de färgglada blommorna ännu pryder korridoren (Nej, jag har inte fått några bildbevis på dessa blommor från gårdagen ännu tyvärr. Jag visar dem så fort jag får dem. Lovar)

Morgonstundssamling. Alla på plats! Detta var dock enda gången vi var samlade i rummet för hela dagen jobbade vi med ”våra egna” prylar så vi såg inte mycket av varandra förutom under lunchen som vi faktiskt åt i samma rum men vid olika bord.

Jennie, Malin och Kicki hade dock rejält med sällskap under dagen. Sällan har väl detta rum sett så många människor på en gång?

Idag har jag och Jeanette och vårt team här nere i Indien en av de längsta och mest hektiska dagarna i vårt bokslut, men vi åkte ändå hem enligt plan (kl 21). Jag måste ha varit lite stressad för när jag skulle ta en selfie på oss så satte jag på blixten. Därav reflexen i mitt ansikte och tjusiga uppsyn. Chocken var total! Malin och Jeanette är dock vackra som få!! Fina tjejer!

När jag kom ”hem” till hotellet så letade jag direkt på sängen för att se om jag möjligen hade fått någon liten handduksfigur av städaren. Det hade jag inte. Han hade dock bäddat sängen jättefint!

Sen vände jag mig om för att sätta igång datorn och fortsätta jobba och då såg jag den!!!

TITTA VILKEN FIN!!

Jag knallade faktiskt in till Jeanette som bor vägg i vägg med mig och satte mig att jobba ihop med henne, för självklart jobbade hon också en kväll som denna (WD5 för er som är insatta i vårt bokslut)

Vi försökte använda den anvisade QR-koden för att beställa room service, vilket absolut inte gick. Så fort man valt vilken mat man ville ha så gick allting i error. Jag fick helt enkelt ta hissen ner till lobbyn och be om hjälp. De tittade på mig som om jag var knäpp och sa ”You have to use the phone, QR broken”. Jag funderade lite på varför de då lämnar QR-koderna kvar på rummet till sina gäster istället för de menyer med telefonnummer de haft tidigare, men gick inte in på det mer i detalj utan beställde våra ”Hakka Noodle” och gick upp till rummet igen.

Maten kom upp väldigt snabbt och den var mycket god!

Nu har vi ställt ut brickorna i korridoren, för visst måste väl det vara där man lämnar brickorna? Vi hoppas det

Jag gissar dock att Malin och Kicki (som kommer passera här senare när de kommer tillbaks från restaurang ”Ni Hao” där de ätit middag med Jennie) kommer att tycka att vi skräpat ner 🙂 För er info så bor Jennie också på vårt plan, men hon bor i en annan korridor med bästa utsikten in mot poolområdet!

Nu är klockan halv ett på natten och jag funderar på vad de kommer tycka om mig när jag inte ens smakat på sötsakerna de lagt in på mitt rum för att fira Happy Holi. Det var ju inte som att de bjöd mig på den för dagen lämpliga Bhang direkt.

En kaka borde man kanske smaka?

Vår första flygresa för dagen, som gick mellan Arlanda och Frankfurt, gick smidigt. Den tog bara drygt två timmar och sen var vi framme.

Vi var tvungna att åka buss mellan terminalerna, eftersom vi kom in på ettan och skulle resa från tvåan. Vi hade drygt två timmar på oss och tänkte det skulle räcka bra!

Efter att ha gått en hel del på denna jättestora flygplats och åkt buss mellan terminalerna för att komma rätt och gått igenom säkerhetskontrollen som tog en evighet, så förstod vi att vi hade behövt mer tid.

Vi var faktiskt rejält korta om tid om jag ska vara ärlig. Vi förstod att vi hade ont om tid när ungefär halva tiden hade gått och vi stod i en över hundra meter lång kö som inte rörde sig. När Malin gick fram och pratade med personalen om att vi ville gå förbi kön, så sa de att det var lugnt och att vi skulle hinna. De ångrade sig dock senare och började ropa på oss att vi måste öka farten….

Hur som helst så kom vi med flyget. Ombord på flyget filmen ”Fatherhood”. En lagom enkel komedi jag orkade se så här tidigt på morgonen efter den stressupplevelsen.

När vi kom fram till Doha behövde vi ta tåget mellan gaterna. Den här flygplatsen är inte jätteliten den heller nämligen.

Här ser ni tjejerna stå och vänta på tåget!

De verkar ha gjort om flygplatsen sen sist vi var här (2020). Det här ”trädet” har jag t.ex. inte sett förut.

Inte heller den ”djungel” som vi hittade närmare vår avgångsgate. Här ser ni Jennie i utkanten av det gröna.

De hade verkligen gjort det grönt och fint.

Till slut var vi ÄNTLIGEN framme i Indien och Nagpur. Vi log för oss själva när vi påmindes om skillnaderna på hemma och här. Kolla t.ex. in dessa byggnadsställningar som vi möttes vid precis före säkerhetskontrollen. Såna ser man inte varje dag i Sverige.

Det var som vanligt krångligt att komma ut från flygplatsen. Kicki var först att försöka ta sig igenom kontrollantens granskning och det tog sin lilla tid. När det väl var min tur verkade de dock ha gett upp för då struntade de helt i att skanna mina fingrar. Maskinen hade helt enkelt lagt av.

Utanför flygplatsen, i den ljumma natten, stod två hotellbilar och väntade på oss. De körde oss i natt-trafiken och jag hoppas att Jennie, som är här för första gången, verkligen tittade sig omkring, så hon kunde insupa atmosfären och allt det annorlunda. Det syns ju inte här på bilden, men annorlunda är det.

De tre tidigare gångerna som jag har varit här i Nagpur så har de byggt på en Metro och man har inte kunnat missa det. Nu fick vi höra att den är igång. Här åker vi under den.

Efter en kort bilresa så kom vi fram till vårt hotell! Vi blev tillsagda att lämna allt vårt bagage utomhus då det skulle skannas. Jag och Kicki fick inte ens ta med vårt handbagage in. Det kändes lite jobbigt att gå ifrån allt man äger och har, men det gick fint. Det kom in så småningom efter att ha passerat säkerhetskontrollerna.

Incheckningen tog som vanligt lång tid, men gick smidigt ändå får man säga. Det tog nog bara tjugo minuter eller nåt sånt.

Nu har jag snabbupptagit alla mina grejer och det är det exakt 24 timmar sedan jag åkte hemifrån och jag är helt slut. Nu ska jag sova fem kvart i timmen i de 5 dryga timmar som jag hinner sova innan klockan ringer. I morgon kör vi igång jobbet här nere!

GODNATT!

God Morgon!

Klockan ringde tack och lov som den skulle 02:45, och jag hoppade gladeligen upp ur sängen för att göra mig i ordning. Jag var nämligen väldigt tacksam att jag denna gång ställt klockan på rätt sätt. 🙂 En annan gång (tror det var 2018) när jag skulle resa till Indien hade jag ställt klockan att ringa på en vardag men det var helg så självklart ringde den inte alls när jag ville. Det var bara ren tur att min man Per (som var i Japan på jobbresa) fick för sig att ringa mig för att kolla att jag vaknat, som jag ändå kom upp ur bingen hela tre minuter innan taxin kom. Den resan var inte alls rolig (ofräsch, oduschad och med oborstade tänder reste jag i 20 timmar)!!

Idag är det dock inte alls på det sättet – Nej, idag kom jag upp som jag skulle och kunde duscha och sms’a med mina resekompisar (för att se att de också vaknat) och ta mig iväg på det lugna sätt som jag önskade att få göra! Taxin var förbeställd och kom som den skulle – jag kände att ”jag har en bra dag”! Här går allt enligt plan! 🙂

Uppe på Arlanda mötte jag upp Jeanette och tillsammans checkade vi in och lämnade in våra extremt tunga väskor. I väskorna ligger inte bara våra kläder, necessärer och skor. Nej, där ligger även namnbrickor till alla som vi ska besöka (över 70 stycken har vi med oss). Vi har nämligen inte träffat mer än några få av dem förut så det kan bli svårt att lära sig alla namn så vi tänkte att namnbrickor för dem, och för oss, kan vara toppen! I väskorna ligger även massvis av godis som vi ska ge till dem från oss, samt tygväskor som är ”give aways” från vårt företag. Vi får alltså lättare resväskor på vägen hem än vi har på vägen dit.

När vi checkade in blev det strul med våra förbokade sittplatser men vi tror det löste sig till slut. När vi kommit igenom alla kontroller och hittat fram till gaten, så gick vi till ett café och samlade vi ihop gruppen och tog det lugnt fram till avgång.

”Gruppen”: Det är alltså jag och Jeanette som reser för GL (redovisning kan man säga) och så är det Kicki, Malin och Jennie som reser för AR (kundreskontra och fakturering). Den här gången kunde inte AP (leverantörsreskontra) följa med, men vi hoppas de kan åka senare under året.

Vår resrutt på vägen ner ser ut så här: Arlanda > Frankfurt > Doha > Nagpur. Vi har alltså två byten på vår väg fram till målet. Jag tror vi kommer vara lite mosiga i skallen när vi efter cirka 20 timmars resa (inklusive taxi och allt) kommer fram till hotellet, men vi ska försöka sova och vila så mycket det går!

Nu är vi på väg!!

Följ oss gärna och glöm inte att kommentera och peppa oss!!

Att jag en gång i tiden startade en blogg beror ju till 100% på att jag i maj 2008 åkte till Bangalore i Indien på jobbresa. Utan den resan hade jag inte bloggat. Det är jag nästan säker på.

Varje dag under den resan så skrev jag långa mail där jag i detalj förklarade vad jag gjorde och hur jag kände och upplevde det jag var med om. Mailen spred sig allt mer och till slut var det många kollegor och kollegors familjemedlemmar som läste allt jag skrev. Den positiva och stora feedback jag fick gjorde att jag var ”tvungen” att starta en blogg när jag kom hem till Sverige igen och hade smält det jag varit med om…

Här kan ni läsa mitt allra första inlägg på bloggen om min chockupplevelse när jag som liten oerfaren skärgårdsbo drog iväg till det stora läskiga Indien. Det var så otroligt mycket text jag hann skriva under den resan att jag var tvungen att även göra ett andra inlägg för att få plats med all text.

Allt det där var ju många långa år sedan (och mer än 5500 blogginlägg sedan) och jag har varit i Indien flera gånger sedan dess. Jag var i Bangalore under 2008 tillsammans med Linda, Ulrika, Jorma, Micke och Daniel. Jag var där även under 2011. Då var jag där med Annalena. Jag var i Nagpur två gånger under 2018. Första turen med Jeanette och Line, och andra turen med Jeanette, Line, Tuija, Cim, Camilla, Anders och Therese S. Senaste resan var för tre år sen. Vi åkte nog precis när coronapandemin bröt ut under 2020 och vi som reste ihop, Jeanette, Kicki, Malin, Amanda förstod inte riktigt vad det var som hände, men många munskydd var det på vägen hem…

Nu är det alltså dags för min 6:e resa – imorgon bitti går flyget och självklart följer bloggen med oss!

Även denna gång åker jag till Nagpur, Indiens absoluta mittpunkt. Där är det varmt. Väldigt varmt. Här är en bild från webben som visar temperaturen natt och dag, så ni kan se att det är nästan 40 grader där nere. Pust!!

Denna gång är mitt resesällskap Jeanette, Kicki, Malin och Jennie.

Önska oss gärna lycka till och trevlig resa! 😉