6/3 första dagen

Trött, men glad att de få timmarna jag haft i sängen spenderats på kvalitetssömn, så drog jag isär en glipa i gardinen och tittade ut.

Jag har fått ett rum mot en ganska grön stadsdel. Vad jag förstår så har jag mitt rum rakt ovanför stora entr´en till hotellet. Jag hade ingen aning om att det såg ut så här i den riktningen.

Jag stod vid fönstret så många sekunder som det tar att ta två bilder, men sen klarade jag inte av värmen utan fick backa bort från glaset och dra för de dubbla gardinerna igen. Det kändes som om glaset fördubblade värmen där ute på något sätt.

Vi hade stämt träff på nedersta våningen, vid receptionen, så jag tog mig ner dit för en frukost. Så här lugnt och fint såg det ut på min väg ner dit.

Efter att ha skannat igenom vad kockarna erbjöd så beställde jag en omelett som serverades med en mycket god hash brown (som jag fick för mig hette Hush Puppies 🙂 men där Jennie snabbt korrigerade mig så jag nu vet rätta namnet på) och en halv varmbakad tomat. Jag fick även tag på en kopp te och någon indisk grönsaksmunk. Allt visade sig vara mycket gott!

Mätta och belåtna tog vi hissen upp till rummen igen. På vår väg upp såg vi detta konstverk.

Efter preventivt intag av resorb och en tandborstning med flaskvatten (!) så hade jag tid över, så jag drog bort gardinerna igen från fönstret. Den här gången drog jag bort hela gardinen och tänkte att om jag inte pallar värmen inomhus så kommer jag inte palla min tid här nere, så lika bra att börja vänja sig 🙂

Det här ser man utanför gardinen:

Detta här kunde man också se från mitt fönster.

Det är ett bra rum. Efter den här bilden var det dock dags att stänga utsikten för att börja ta sig till jobbet.

Vi samlades i lobbyn och när alla hade kommit ner dit, så gick vi utanför dörren och mötte upp Sachin och Amol. De kommer vara våra chaufförer under vårt besök här i Nagpur.

Det visade sig att det har hänt otroligt mycket sen sist vi var här (3 år sen). Vägarna ser ut som vägar, det känns ”renare” på något sätt och det känns inte lika ruffigt längre. Sen att det ligger jordhögar mitt på en fyrfilig väg och att vägarbetarna inte har någon som helst sorts arbetskläder eller skydd på sig, det är liksom bara så det är…

Stadens ”tunnelbana” går precis mellan vårt hotell och flygplatsen så vi ser den tydligt vart vi än åker. Här ser man den som ett tak över bilvägen. Idag tyckte jag det var trevligt att ha den som solskydd, men jag hörde hur Jeanette hellre hade velat åka med himlen som enda tak.

Vad heter en sån här anordning som inte alls är en tunnel? Metro säger de här i stan.

Varför finns det tillverkning av vägsuggor när man kan göra såna av träpinnar som sticks ner i lite betong?

Idag såg jag faktiskt inte en enda ko på vägen. Det är nog första gången. Jag får hålla utkik i morgon och se om jag kan fånga några på bild då. Idag såg vi bara det vanliga organiserade kaoset som alltid råder här på vägarna.

Det känns alltid ”nära” till övriga personer i trafiken och jag har inte riktigt rett ut om de kör efter några regler (eftersom alla kör på en gång) men det går så pass långsamt här i Nagpur att man inte är riktigt rädd.

Lite orolig blir man dock när man kommer till kontrollen/entrén till det område som vi ska jobba på. Där ser man alltid massor av vapen och buttra miner. Sånt är vi inte riktigt vana eller bekväma med. Det är den kontrollen ni ser på bilden nedan. Det är också sista bilden vi bekvämt kan ta, för här börjar fotograferingsförbudet.

Vi togs emot med något jag tänkte beskriva som ”öppna armar” men självklart var det inget kramande som skedde. Nej, sånt gör man inte här. Vi tog i hand som sig bör och skrev sedan in oss i ”rullarna” så vi kunde få passerkort och det som behövs för att få befinna oss på området.

Vi fick två konferensrum att ha ”som bas” under besöket och vi installerade oss i det ena. (Jo, jag tog en bild, men det räknas inte…)

Jag kan pga fotoförbudet inte visa med bild (ännu) men inne på kontoret hade de pyntat och gjort fint med väldoftande blomblad som lagts i fina mönster på golvet längs med korridoren. De hade även ställt fram en stor tavla där de lagt upp text som välkomnade oss med för- och efternamn. De vet verkligen hur man visar med gester att man är gäst!

När IT-avdelningen i byggnaden hjälpt oss att få wi-fi och vi förvånats över att fyra av oss kom igång riktigt snabbt (Jennie hade dock lite bekymmer och fick kämpa en stund) så gick vi i gemensam trupp och hälsade på alla som jobbade på kontoret idag.

Vi delade ut namnbrickorna, tygväskorna och allt godis och sen började dagens jobb. Hjärnan var väl inte helt alert, men vi gjorde så gott vi kunde och kände oss glada att äntligen vara på plats!

Lite senare kom en av cheferna och gav mig en kamera och sa att han ansökt om specialtillstånd för mig att få fotografera blomsterarrangemangen, så jag snappade åt mig kameran och fotograferade fort som attan, innan han skulle ångra sig 😉 De bilderna ligger dock på minneskortet i den kameran och ska nu godkännas av deras säkerhetsavdelning innan jag eventuellt får bilderna och kan dela med mig av dem till er.

När dagen var slut för oss skjutsade Sachin och Amol i sällskap med beväpnade manliga vakter hem oss igen. Vi får ju inte åka själv med en manlig chaufför eftersom vi är kvinnor. Alltså följer en vakt med oss hem varje dag. Hade en av oss varit man så hade detta dock inte behövts, så jag skäms alltid lite över att den där vakten måste åka fram och tillbaks som en barnvakt varje dag, men det är ju hans jobb så kanske är ok med det. Vi får hoppas det!

Väl tillbaks till hotellet bestämde vi oss för att samlas snabbt igen och med kurrande mage stod jag och såg på denna tavla medan jag väntade på att hissen skulle ta mig och kollegorna ner till en av restaurangerna.

Vi tryckte på knappen ”PF” (pool floor) för att ta oss till ”den kinesiska restaurangen” som Kicki kallar det. Jag har alltid tänkt på den som ”den japanska restaurangen”, men Jennie avgjorde snabbt saken när hon såg att den heter ”Ni Hao” – kinesiskt!

Tyvärr var stället helt igenbommat. 🙁 Tydligen har de aldrig öppet på måndagar, så vi var tvungna att gå någon annanstans. Vi började dock med att visa Jennie poolområdet. Vi var ju ändå på rätt våningsplan för det. Jennie hade sett området uppifrån skyn, men inte varit här nere. Jennie bor alltså i något av fönstren på bilden!

Vi rekade lite på ”det indiska stället” som heter ”Indiya Oye” men hamnade till slut på bufférestaurangen ”the Creative Kitchen” som vi brukar äta frukost på. Jag beställde en Fish n’ chips från a la cartemenyn och ansåg att då borde jag ha en öl till, så då beställde jag det! Snyggingen i bakgrunden är vår härliga Malin.

Jeanette hittade en god nudelrätt på menyn och de andra tjejerna hittade en pasta de trodde på, så jag tror alla var glad och nöjda med valet!

Uppe på Kickis rum hade städarna fixat en söt liten hälsning åt henne med specialvikt handduk och ett fint brev. Sött, va?

Uppe på Malins rum var det ÄNNU gulligare, för kolla vad hon möttes av! Det fullkomligen skriker sött!

Jag, som var den enda som lämnat pengar till städaren, fick en bäddad säng….

Ajdå, gav för liten sedel va?? 😉

Jag får ta tag i den där situationen tror jag – för vem vill inte ha ett sött litet konstverk på sängen när man kommer hem efter en lång dags jobb?!

PS. Jag har varit livrädd för om jag skulle klara värmen här nere, men det har gått riktigt bra idag måste jag erkänna. Jag har varit varm, MEN inte så jag tänkt på det varje vaken sekund. Det var jättevarmt när vi långsamt strosade över den soldränkta gården på kontoret (för att komma till matsalen) men det gick att genomlida. Idag var det ”bara” 35 grader varmt. Inne på kontoret var det dessutom helt okej temperatur (även om jag hörde tjejerna prata om att packa ner kofta imorgon 😉 ) DS