Indienbloggen Del 2

LÖRDAG

Fortfarande sjuk och det gick för fem av oss idag

Ljud som kan höras i mitt hotellrum: Ylande hundar (även om jag är övertygad om att det är vargar), sprängningar (som jag kan lova är bomber för de föregås minnsann inte av några varningstjut som de gör där hemma), smällar och “klonkningar” (man i skjul som jobbar sent på kvällen nere i vårt stora hål utanför fönstret), surr (fläkt av nåt slag), annat justerbart surr (luftkonditioneringen som jag tror har gått sönder i mitt rum), smällar (andra gäster som stänger dörrar), bilar, tutningar, människoprat, dån (varje gång strömmen går så dånar det i luftkonditioneringen), dörrklockor (varje rum har en riktig dörrklocka) och så naturligtvis min dator, min tv, min telefon, vattenkranar som stängs av och på. Jag längtar efter tystnad, så som den är på landet. Jag längtar efter “Blidötystnad”.

Under frukosten idag snackar vi ihop oss (ja, jag pröjsar Jorma de 500 rupies som han vunnit från mig) och kommer fram till att vi ska åka in till stan och shoppa. Vi bestämmer att vi kommer att utnyttja hotellets service med bil och chaufför. Vi tar två bilar för säkerhets skull, då vi alltså kommer ha en “vi-måste-åka-hem-då-vi-är-för-sjuka-bil”. Daniel berättar att han fixat så att Ravi från IBM följer med oss till Mysore imorgon och att vi ska åka klockan sex imorgon bitti. Han ordnar också så att hotellet öppnar sin frukost tidigare än normalt för oss. Jag känner mig sliten efter en jobbig natt och går upp och vilar på hotellrummet innan vi åker iväg mot shoppingen. Idag tar vi bara med oss det viktigaste. Vi “förväntar” oss att bli rånade så onödiga kreditkort får stanna hemma.

Vi börjar med att åka till ett shoppingcenter, ett “mall”. Vi handlar som tokiga och sen går vi upp på översta våningen för att äta lite snabbmat. Jag mår verkligen inte bra och det är en smärre pärs att hänga med de andra. En och en halv timme senare (för ni minns väl vad jag berättat? “Nu” “Bråttom” “Fort” och “Snabbt” är ord och begrepp som inte finns i det här landet) går vi tillbaks till bilarna och våra chaufförer. Efter det sedvanliga missförståndet och en aning övertalning hamnar vi i en butik där vi bara får anta att chaufförerna får provision per person de släpar dit. Det gjorde de antagligen rätt i för här handlas en hel del. Vi åker vidare till “Commercial Street” och vi får uppleva det riktiga Indien. Eller egentligen är ju hela Bangalore “Indien Light” har vi förstått. Jag inser att jag aldrig vill eller behöver uppleva “Indien Heavy”. Vilket myller av människor! Här är gata upp och ner fullsmockat med butiker och människor som vill ha våra pengar. Vi delas upp i en tjejgrupp och en killgrupp och vi tjejer kommer till slut till “Sterling House” där jag hittar en helt underbar Punjabi. Den är tyvärr alldeles för tajt över bysten så jag får besviket hänga tillbaka den på galgen. Butikspersonalen verkar dock inte förstå vad jag menar utan frågar om de inte ska sy om den åt mig. Jag vet ju att jag ska hem på onsdag så jag säger att jag inte har tid. Här blir jag förvirrad för det som nu händer är att de lovar mig att jag ska ha den omsydd inom en timme. Vadå? Här finns ju inte “snabbt” som ord. Jag fattar inte vad de menar. Efter lite tafsande, mätande och fortfarande med oförstående blick står jag på gatan en timme senare med en påse full av underbar punjabi. Hur gick det till? Skräddaren har mätt mig och sen medan jag shoppat vidare sytt om den, vikit ihop den och vips “free of charge” fixat den så mina boobs får plats. Jag är i chock. För mindre än trehundra kronor äger jag nu en klänningsliknande blå top, med ett par rosa byxor och två sjalar = punjabi. Ni får väl se den någon gång om ni är uppmärksamma. Linda och Ulrika köper också varsitt fantastisk utstyrsel. Vi kommer att bli jättefina hemma i Sverige.

Bangalore är en stad (dagens norska ord är “by” som betyder “stad” men även betyder “by”) med sju-nio miljoner invånare. (Antalet varierar lite beroende på vem man frågar.) Vi är från Sverige och känner tio personer i den här staden. Vi känner igen ytterligare tjugo om vi räknar alla på IBM-kontoret. Hur stor chans är det att träffa någon vi känner? Helt plötsligt står Sandeep framför oss och vi blir presenterade för hans höggravida fru, hans blyga syster och hans gamla rynkiga mor. Otroligt. Vi pratar en stund och går sedan vidare för att träffa Jorma, Daniel och Micke som tydligen har letat efter öl inför Sverige-Greklandsmatchen. Tydligen så gäller följande “Muslimska kvarter = No beer”. Dessutom är det konstigt, men sant enligt Micke, att de i en katolsk kyrka i Bangalore brukar spela “Räven raskar över isen” eller var det kanske nåt annat stycke han hörde? J

Jag mår verkligen inte bra i magen, men kämpar på eftersom jag antar att jag aldrig mer kommer hamna i denna underliga del av världen. Ulrika är supersugen på kinamat och har fått ett tips om en fantastisk restaurang så vi ger adressen till våra chaffisar och letar upp stället. Vi kommer dit innan de har öppnat men Ulrika, Linda och jag ber att få låna toaletten. Vi blir visade in i restaurangen och inser att här är det tydligen vanligt med “uttalsövningar” i det här landet. I matsalen står femtio personer som jag antar är kockar, serveringspersonal, städerskor, köksmästare, hovmästare osv. på rad helt tysta. Vi inser att vi stör något och skäms en hel del. Vi smyger in på toa. Då hör vi det. Uttalsövningen. Eller är det ett mantra? Nä, jag tänker inte gå på det här igen…..det måste vara nåt uttal i menyn som de tränar på. Det bara måste. Vi lyssnar genom dörren som vi bara måste ha lite på glänt och hör hur de säger nåt i kör och för mig så låter det absolut som något mantra. Jag beslutar mig för att restaurangpersonalen kommer att ha ett fantastisk uttal ikväll. Nåt annat kan det inte vara, eller?

Vi äter den godaste middag vi hittills fått under vårt besök i Indien och Ulrika får sitt efterlängtade rödvin. Vi skrattar åt Jormas alla kvicktänkta skämt och njuter av varandras sällskap. Middagen är så utsökt att de fem som inte kallsvettas och längtar till sängen inte har ord att beskriva upplevelsen. Har ni sett (och hört) “När Harry mötte Sally”? Det gick för alla fem i mitt resesällskap ikväll kan jag säga…

Vi åker tillbaks till hotellet och jag är helt slut. Jag är sååå tacksam för att jag åkte med. Det har varit en underbar dag idag. Jag tror att vi alla är ett steg närmare vän med varandra än vi var imorse. Jag stupar i säng. GOD NATT!!

SÖNDAG

Reducerad dag

Väckarklockan ringer kvart i fem och jag stapplar upp i mitt varma rum. Luftkonditioneringen är helt klart trasig. Jag är inte friskare utan betvivlar att jag ska kunna åka bil i tre timmar idag. Jag ignorerar kroppens tecken och gör mig i ordning. Vi träffas för frukost klockan halv sex och när Ulrika börjar prata om de långa köerna bestämmer jag mig motvilligt och sorgset för att inte följa med till Mysore. (Indiens historia vilar tydligen i denna stad. Kungen har sitt finaste palats här. Han har två.) Linda blir dålig och blir tvungen att även hon ta beslutet att stanna hemma. Med (avund)sjuka blickar ser vi de andra fyra åka iväg mot dagens stora äventyr. Som de två sjuklingar vi är går vi slokörat och lägger oss och sover. Klockan tio får jag ett sms från Jorma. Han rapporterar att de varit i ett tempel och nu ska de vidare till “le grand palace”. Linda ringer halv tolv och väcker mig. Nu ska vi börja dagen. Vi går ner och äter en “second breakfast”. Vi beställer ägg utan koriander fast självklart får vi ägg MED koriander. Vi höjer inte ens på ögonbrynen. Det är väl så här det är….

Jag har tagit några “magiska piller” som ska göra mig mobil och vi hoppar in i hotellets bil. Vi ber att få åka till kungens näst bästa palats, Bangalore Palace. Vi hamnar vid “Government Building” som är en stor och fascinerande men stängd byggnad. En man tar kort med sin mobiltelefon. Inte på byggnaden utan på nåt mycket mer intressant, på mig och Linda! Tvärs över gatan ligger “High Court”, en annan stor men lika stängd byggnad. Tillbaks i bilen tror vi nu att vi är på väg till palatset, för vi glömmer tydligen att vi är i Indien. Vi hamnar utanför ett Hare Krishna Tempel. Det visar sig vara stängt så vi får inte gå in. Vi får ett sms från Jorma. De har varit på Mysore Palace och så har de ätit. Nu ska de tydligen iväg och titta på några fåglar. Linda och jag åker vidare och jag mår verkligen dåligt. Nu är det inte bara magen som krånglar utan jag är kallsvettig och eländig också. Linda är piggare och kikar ut genom fönstret när vi kör genom stan. Vi passerar ett område som är “nästan lite fint”. Det är bostadshus som är fina och faktiskt har nästan rena och hela trottoarer utanför. Jag behöver en “paus” och chauffören tar oss till CIE. Det visar sig vara en stor butik med många olika rum och ett stort utbud. Ett Åhléns fast på Indiska. Vi blir bjudna på ett te som ska få mig piggare. Vi inser att vi av en händelse hamnat på ett ställe där vi faktiskt handlar en hel del saker. När jag är flyttbar gör vi vårt tredje försök att få vår chaufför att köra oss till Bangalore palace och vi lyckas!! Palatset är byggt 1887 och slutade användas när Indien blev självständigt 1947. Idag förbereds det för ett bröllop med 1200 gäster här och det är ett myller av folk som pyntar stället med tusentals och åter tusentals blommor. Vi tar en guidad tur genom det helt folktomma palatset. Här finns en uppstoppad elefant, teakmöbler säväl ute som inne och vi möter Piff (eller var det Puff?) i en av salarna. Vår vana trogen så hålls utbildning i det norska spåket. Det betyder idag att vi inte vet om vi mött Snipp eller Snapp. På väg ut ur slottet stoppas vi av fem unga killar, vi vet inte varför, men de vill fotograferas med oss. Här bevisas det vi märkt hela veckan. Vi är verkligen exotiska för människorna här. Vi är annorlunda och konstiga. Jag antar att fotografierna ska bevisa att såna som vi verkligen finns. Vi känner oss som långa fyrar jämfört med dessa korta killar. Vi åker tillbaks till ISKCON, dvs. det Hare krishna-tempel som var stängt när vi var där tidigare under dagen. Det är en enorm vit stenbyggnad uppe på ett höjd. Vi lämnar in våra skor till det extremt höga priset av 15 öre och köper ett sorts “Pass” som ska göra att vi slipper köa. Jag försöker göra som de andra vid entrén och går för att tvätta mina fötter, munkarna ropar dock till “vitingen” att jag inte får dricka vattnet. Vi går genom metalldetektorer och ser hur de framför oss blir av med kameran. Man får inte ta bilder här inne och det har varit tydligt på skyltarna utanför att man inte får ta med sig kameror inne i byggnaden. Vi förstår inte så mycket av det som händer här inne, men det är ett “3 in 1”-tempel. Vi går igenom de två första väldigt snabbt då de inte är större än ett 15 kvadrats rum. Det tredje däremot är enormt stort, vackert och fullt med folk. Vi går som runt en snitslad bana och kommer fram till en mycket trevlig (snygg) munk som frågar var vi kommer ifrån och vad vi heter. Han ber oss lägga våra händer på några jasminblommor och sen ber han för oss. Han verkar utbildad och vet att Sverige har åtta Hare Krishna tempel. Jorma meddelar att några i Mysoresällskapet får massage medan de andra dricker öl. Efter templet åker vi raka vägen hem till hotellet. Vi tar båda en välbehövlig dusch och går sedan ner till hotellrestaurangen och beställer vitlöksbröd och en pizza. Vi får såklart bruscetta istället för vitlöksbröd men ler och äter. Jag är verkligen inte hungrig eller sugen så jag äter för att jag borde. Man blir inte frisk om man inte äter. Det har vi lärt oss från Srini. Linda följer med mig upp på hotellrummet och vi bloggar. I Mysore har de nu sett en vattenshow och nu ska de resa hemåt. De har alltså en tre timmars färd framför sig. Jag är såååå glad att jag redan är “hemma”. (Österrike- Kroatien på tv)

Det plingar till i mobilen. För sista gången idag hör Jorma av sig med meddelandet som på sitt tydliga indiska sätt får avsluta bloggen:

“Vilket galet land, vi kör om en ambulans med blinkande blåljus”

GOD NATT

MÅNDAG

Roomservice utan Johnnie och Mattias

Tar redan under natten beslutet att ligga hemma på rummet idag, då jag måste försöka bli frisk. Enligt medicinförpackningen får jag inte längre ta de piller som hjälpt mig genom de sista två dygnen. Nu får jag låta naturen ha sin gång. Jag ringer och bollar beslutet med Ulrika. Sen ber jag henne kontakta mig om jag behövs för något denna bokslutets sista dag, rapporteringsdagen. Jag loggar på datorn för att vara som scouten “redo”. Jag lägger mig och kikar på tv. (Strömavbrott 56- 57 )

Jag beställer upp frukost till rummet när jag inser att frukost inte längre serveras i restaurangen. Min beställning lyder så här: Rostat bröd, te utan mjölk och två hela äpplen. Jag får upp rostat bröd, te med mjölk och två äpplen i klyftor. Resignerat börjar jag äta och letar efter något “tittvärt” bland de 82 kanaler jag har på tv:n. Jag hittar filmen “Pearl Harbor” och sätter mig i sängen och äter. Magen säger ifrån med lite kramper men jag antar att det ändå är bra att äta nåt så jag äter upp som en snäll flicka J

Hotellrumstelefonen ringer och det är “mina indier” Rajesh och Samal som vill rapportera läget på jobbet. De lovar ringa när/om de har några frågor. Ulrika kommer vara ett stort stöd för dem idag också eftersom det är rapportering. Ulrika rockar ju på rapportering!

Städaren ringer på dörren och jag tackar nej till dagens städning. Jag är alldeles för svensk för att titta på medan han städar så jag ber om en flaska vatten och sen får han gå igen. (Strömavbrott 58-59)

Jag kapitulerar till värmen som jag har i rummet och ringer ner till receptionen. Jag bara måste få luftkonditioneringen lagad! Jag “tyar” icke mer. Jag jobbar lite medan två killar lagar det som måste ha gått sönder. De har en stege med sig och går upp genom en lucka i taket. Det låter och rasslar. Det blir ännu varmare och jag inser att lite kyla ändå måste ha framkallts av maskinen eftersom det nu blir helt outhärdligt varmt. Jag ser hur de pillar och grejjar och till slut ställer de sig med en digital termometer och mäter. De verkar nöjda och säger att de fixat felet och kommer för säkerhets skull att komma tillbaks inom en timme och mäta igen (vilket de såklart aldrig gjorde). Jag inser att de nog lyckats “laga” maskineriet för nu jäklar spottar den ut kyla så det står härliga till. Jag sätter på mig tofflorna, en tröja och sänker tempen steg för steg. Undrar om det är “iskallt” som gäller nu? Antingen supervarmt eller iskallt? Vi får väl se… Gänget på IBM har tydligen varit iväg på ett hotell i närheten av jobbet och rapporterar att pastan var underbart god. Så god att man funderar på att inmundiga middagen imorgon där också.

Jag beställer en kycklingburgare via Roomservice och får chockerande nog exakt vad jag beställt på brickan som kommer upp på rummet. Jag undrar dock hur jag ska öppna coca-colaflaskorna utan en öppnare? Jag får lösa det helt enkelt. Tack för tipsen på det, ni som skickade såna! Det funkade och jag repade bara mina möbler lite litegrann. På baksidan, och jag ska aldrig göra så igen. (Strömavbrott 60-62)

Försöker jobba hemifrån men Citrix verkar inte funka så jag loggar in via VPN. Jag får ett samtal från Samal som bekräftar vad jag tror. Citrix har gått ner och de sitter på IBM och stressar upp sig. IT jobbar på det så det är inget att göra mer än att vänta.

Det har nu visat sig att om alternativen för rumstemperaturen är kokhett eller iskallt, så är det iskallt som gäller. Nu står luftkonditioneringen på max (30 grader) och jag fryser fortfarande. Jag gnäller inte för nu får jag väl stänga av den ibland då…jag är svensk och vågar inte klaga igen. En kall nästipp får man vänja sig vid J

Det ringer på dörren och jag öppnar. Där står Linda!! Den lappsjuka som sakta men säkert växt fram under dagen har nu en stor chans att botas. Jippie.

Jag lär mig dagens norska ord: pyse. Det betyder mes. Linda berättar om den underbara lunch de ätit under dagen. Hon verkar verkligen lyrisk. Ni skulle ha sett hur hennes ögon glittrade. Hon berättar också hur Jorma och hon precis gått hem från kontoret och vilken upplevelse det var att gå på stampad jord i kolmörkret. Vi går ner till Jorma i restaurangen. Jag äter lite frukt och de äter pizza. De andra killarna är tydligen ute någon annanstans och äter. Ulrika hon kämpar fortfarande kvar på jobbet. Jag sänder Varma, Lugna och Snälla tankar till henne. VLS! Jorma visar bilder i sin kamera från deras resa till Mysore. Wow, de har på allvar rott omkring i en båt precis bredvid stora krokodiler! Linda uttryckte sig så vacker om just det “Maria du hade inte skitit på dig av den anledning du trodde om du följt med till Mysore” *ler* Jag är ledsen för nivån på våra skämt men den här resan har lärt oss att inte backa för våra kroppsfunktioner.

När jag går förbi receptionen frågar mannen där hur jag mår. De har tydligen varit oroliga för mig under dagen. Han säger att de kan sända efter en läkare om jag behöver en. Jag lugnar honom (och nu även er läsare) med att jag mår mycket bättre och inte alls behöver någon läkare. Jag är inte hundra men jag är på gång! Imorgon ska jag lämna min igloo till sjukstuga och få mer underlag till en mer innehållsrik blogg.

Jag ligger i sängen och ser på “Litte Miss Sunshine” när jag nu önskar er alla en GOD NATT!

TISDAG

Dagen som gud glömde

Strömavbrott (nr 63) redan innan jag vaknar. Det smäller i fläktsystemet och jag vaknar till. Linda ringer och berättar att hon är sjuk just som jag gör mig i ordning att gå till jobbet. Hon följer dock med ner till frukosten. Strömmen går igen (nr 64) precis när vi kliver ur hissen, så ibland ska man ha tur också. (Det visar sig vara sista gången idag som något går bra) Srini hämtar oss som vanligt. Idag är han ledsen. Ledsen över att vi blir sjuka hela tiden. Jag förklarar att det är okej. Vi visste vad vi gav oss in på. Vi kunde ha blivit så mycket sjukare (peppar peppar ta i trä, resan är ju inte över ännu).

På jobbet ligger citrix nere och alla sitter och småpratar i en väntan på att få börja jobba. Ryktet säger att systemet ska fungera igen vid halv tolv. Vi fem svenskar som är på jobbet sitter och småpratar och det känns overkligt när vi vet att vi är försenade med bokslutet och att vi borde jobba i hundranittio.

Kulturchocken diskuteras, det faktum att de alltid säger “ja”, “no problem” och nickar fast de borde säga “no”, “need help” och skaka på huvudet är svårförståelig för oss svenskar som inte vill lova för mycket och hellre ber om hjälp för att kunna följa deadline. Strömavbrott 65 påverkar ingenting för vi sitter bara och väntar.

Vi ser hur IBM-personalen går ut och in ur konferensrum, hur de samlas avdelningsvis i lokalen så långt från oss som det är möjligt. Det är nog meningen att vi inte ska höra vad de talar om. Vi antar att de får skäll för att det inte går så bra som förväntat med bokslutet. Här är det nog hårda puckar som gäller. Vi känner oss lite kymiga.

Vi kommer till slut in i systemen och vi kämpar vidare med bokslutet, missförstånden och pedagogiken. Vid lunchdags får jag äntligen efter många dagars önskan åka rickshaw. Det är såklart inte så häftigt som jag föreställt mig men jag fascineras ändå över fenomenet att åka moped på det här sättet. Vi äter lunch på Rada hometel vilket visar sig vara ett ställe med fancy yta och helt vardaglig mat. Helt plötsligt sitter jag där med förvånad min och inser att jag tappat en krona till tanden som gick mitt itu för ett halvår sen och som jag trodde var lagad och schysst. Den här resan alltså: Den suger när det kommer till den basala saken som hälsa ändå är. Det är inte mycket mer att göra än att sms:a hem till mannen och be honom boka en akuttid hos tandläkaren på fredag. Tanden är trasig ända ner i käkbenet, ska man äta då?

(Strömavbrott 66-70) Jag får en kopp te utan mjölk i skepnaden av kaffe med mjölk när jag kommer tillbaks till kontoret. Jag har börjat tro att Sodexhomannen är emot mig. Han vill verkligen inte ge mig rätt beställning. Jag tänker på Linda och undrar hur hon mår. Hon skulle höra av sig när hon kände sig bättre och just nu känns det inte som om “Inga nyheter är goda nyheter”. Ulrika gör en “Linda” och kör med full fart in ena knät i stålgrejjen under skrivbordet. AJ!! Vi är sjuka och sönderslagna här nere. Vilket jobb man har J (Strömavbrott 71-73) Ulrika får kontakt med Linda som mår sådär men gärna följer med och äter middag. Det låter bra och vi lovar höra av oss när vi vet mer om middagsplanerna. Jag har tandvärk. Bokslutet och rapporten till USA tuggar på långsamt som vore det gjort av tuggummi. Jag känner hur jag vill fråga Linda om inte dagens norska ord kan bli: “Det er bare tull” för så känns det just nu.

Olov jobbar på med norska rapporten, Ulrika jobbar på med svenska rapporten. Nu vill vi skicka dem och gå hem. Vi behöver ju äta middag, packa våra väskor, samlas i ett av hotellrummen och kolla på fotboll! J

Norska rapporten går till USA och jag ringer Linda. Hon har feber och mår inget vidare. Jag bestämmer att jag åker hem och tar hand om henne. Killarna följer planen att käka middag på Fortune Hotel och Ulrika jobbar vidare med sin rapport.

Min och Lindas middag beställer jag i hotellrestaurangen och ikväll blir det den mat som är mest västerländsk som jag kan hitta i menyn. Spagetti Bolognese och vitlöksbröd.

Vi sitter i Lindas rum och äter maten samtidigt som vi funderar över vår packning. Vi måste packa allt ikväll eftersom vi äntligen beger oss hem imorgon. Jippie!!

Vi saknar Sverige. “Sverige Sverige Fosterland” och i Lindas fall “Sverige Sverige landet där jag råkar bo” J

Maten kommer och vi käkar med blandad förtjusning. Jag njuter och Linda blir mindre imponerad än om hon fått larver på fatet. Hon går med på att ta det norska uttrycket jag skrev tidigare. Allt är verkligen skit idag. Jag ser packning och Fotboll “Grekland-Sverige” framför mig men bestämmer mig för att redan nu säga GOD NATT.

ONSDAG

Vi åker hem och Indienbloggen tackar för sig

Denna underbara morgon som hör ihop med dagen då vi ska få åka hem startar med att packa våra väskor med det allra sista. Vi slänger allt vi kan tänka oss för att försöka få så lite övervikt som det bara går. Vi har hört från John och Andrew att flygbolaget tar 50 EUR för varje överkilo. Det låter tungt för kassan. Något som däremot inte alls är tungt är den trötthet som jag har i kroppen. Den kommer nämligen från det faktum att jag satt uppe med killarna i natt och såg hur Sverige piskade skiten ur Grekland. Heja Sverige!! Den uteliggare som bestämt sig för att inte alls ligga ute utan istället hitta en brandutgångstrappa i vårt hotell skrämde tydligen inte livet ur Daniel för jag ser honom över frukostbordet när vi äter vår sista gemensamma frukost. Killarna stannar kvar här ett tag till även om vi tjejer åker hem idag och det känns lite konstigt.

Linda mår dåligt men försöker låtsas som om det är bättre än det är. Detta så att inte Srini ska få slag och skicka iväg henne till en indisk doktor. Ulrika har fått reda på det vi redan visste, Indien har den högsta olycksstatistiken i världen när det kommer till trafikolyckor. Daniel ger mig en fantastisk massage och jag tänker i några sekunder att det kunde vara värt att stanna kvar i landet bara för hans massage. Några sekunder senare inser jag mitt misstag. Linda och jag ger oss av för att köpa några kex till henne. Srini vill knappt släppa iväg oss eftersom han nu bestämt sig för att det är i kafeterian på IBM som vi blir sjuka (vi säger inte emot honom, så kan det vara) men vi säger att paketerade kex väl inte kan döda någon? Oj, vad killarna kommer att sakna oss tre tjejer som lämnar landet idag. De håller sig nära oss och vi får nog höra den ena efter andra grabbiga kommentaren men jag ser saknaden i deras ögon. J  Vid lunchdags (vilket vi anser infalla vid det klockslag när Linda ser svimfärdig ut) tar vi en rickshaw till ett närbeläget hotell. Där får Micke och Daniel en efterlängtad köttbit. Det kan ju inte vara ko, de är ju heliga? Så vad är det då? Vill vi veta? Ulrika tänker tillbaks på det goda inhemska vin som hon drack här igår och säger att det var så oväntat att ett indiskt vin kan smaka så gott (eller så vanligt). Vi sitter där på hotellet och uppskattar att vi är samlade för första gången på länge. Ingen ligger i sjuksängen. Det är en skön känsla även om stackars sjuka norskan inte ser så pigg ut. Under tiden vi väntar på vår mat så går jag igenom alla de 650 bilder jag hittills tagit och det känns som om vi varit här i en evighet. Maten kommer in och den är underbart god. Här borde vi ha ätit oftare. Per sms:ar att jag har fått tid att laga tandeländet på måndag eftermiddag. Ska jag gå med det här hålet istället för tand ända till dess? Jag är dock tacksam för att ha en tid!

Vi tar en rickshaw tillbaks till kontoret och verkligheten. (Jag reagerar inte längre på hur svårt det är för oss att få dem att förstå vart vi ska åka). Inte många timmar kvar för oss nu här i Indien. Gaurav ber mig hålla en utbildning i anläggningsregisterproceduren. Alla på hela GA ska tydligen lyssna den här gången. Vi får väl hoppas att det är precis vad som behövs för att få dem att göra rätt. Jag går in i konferensrummet och blir helt paff när jag ser salen. Jag känner mig som en universitetslärare och jag känner allas blickar på mig. När jag är klar blir vi kallade till en avlägsen del av lokalen (delen där man brukar få skäll tänker jag och blir lite oroligJ) . Vi får varsin Ganesh (den första guden, Shivas son, han bringar lycka) och en jättefin sjal. Vi blir alldeles tagna och överrumplade så vi svamlar fram våra tack och ger dem våra lyckönskningar inför framtiden.

Dagens norska ord får idag bli denna länk http://www.winischhofer.net/svenor.shtml

som visar er precis alla ord så som de faktiskt inte är, även om alla svenskar gärna vill tro det. Ett av dem är dock äkta. Kan ni hitta det?

Hur ska det gå med min norska nu när lektionerna slutar? Linda och Catrin ni får nog skicka ett ord då och då till mig så jag inte förblir okunnig i mitt grannlands språk.

Jag vill ta de sista raderna till att tacka alla er där hemma som troget läst min blogg!

Det har varit mycket roligt att veta att så många följer oss hemifrån. Ibland har det varit en skön tröst att veta att det finns en verklighet utanför vår bubbla.

Nu är äventyret över för vår del (åtminstone för denna gång).

Nu kommer vi hem!

PEACE

Det här inlägget postades i Mias dag och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.