Månad: januari 2020

Som vanligt är det svårt att summera en hel dag i ord. Jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Jag gillar bilder såååååå mycket. Kan det vara så att “en bild säger mer än tusen ord” och allt det där???? Jag vet i alla fall så mycket, att bilder helt klart hjälper till med att förklara och rita upp en känsla.

Problemet är att jag inte har några bilder. Inga som betyder nåt i alla fall.

Det beror på att jag skrivit på ett avtal… Ett avtal som jag tänkte att jag skulle hålla den här gången. Ni som varit med ett tag, vet ju att jag inte höll min del av avtalet förra gången….

När jag skrev på för att få ett passerkort till kontoret jag besöker, så fick jag nämligen nedanstående:

I plastfickan bakom passerkortet, där det står mitt namn och BW, som jag naturligtvis tolkar som att Maria Hertz är Best in the World (vad skulle det annars vara??), så finns en papperslapp där det står en sammanfattning av avtalet….

Nummer ett är lätt att följa, eftersom dörrarna inte öppnas annars.

Tvåan är lika lätt, eftersom alla vi besöker mer än gärna vill stå till tjänst med allt vi kan tänkas behöva, och lite därtill.

Trean ligger i mitt blod, eftersom min far alltid varit brandman, så självklart vet jag hur jag kommer ut ur en byggnad. Var jag än befinner mig.

Fyran är också svår att misslyckas med eftersom allt ska skannas och visas upp och gås igenom, vareviga gång, man passerar någon form av dörr… Ganska tröttsamt om du frågar mig.

Femman vill jag nästan skratta åt. Här har de ju sett till att ingen av oss får tillgång till the World Wide Web, så här används inga datorer. Ånej!

Nummer 6, får jag nog erkänna att jag brutit mot idag, för även om mitt kort säger att jag har tillgång till alla rum på hela området, så fungerar mitt kort INTE ALLS. Jag kommer inte in någonstans, förutom till dass, med mitt kort.

Sju….. JAPP DÄR HAR VI DET! Jag försökte komma förbi den genom att ignorerar den. Jag har dock insett att det är kameror överallt här. De ser vad jag gör. Överallt.

Åtta har ingen av oss några som helst problem med, så den är lätt.

Vet ni vad? När jag skrivit listan så börjar jag faktiskt tänka….Tänk om de har kameror på det enda ställa dit mitt kort faktiskt släpper in mig? HUA!!!!!

När man inte har några bilder från “jobbet” så får man visa andra bilder. Det är i alla fall så jag tolkar situationen. Så nu kör vi:

I morse gick jag ner till lobbyn för att be om fler galgar och då tog jag kort på en del av lobbyn där man kan sitta och vänta/mysa.

Jag kikade lite vid hissen för att se om någon skulle dyka upp…

Jag tog en bild på entrén så ni får en uppfattning…

Sen dök Jeanette upp och vi gick och åt frukost. När jag kom upp till mitt rum igen, så hade jag fått mina efterlängtade klädesupphängningsföremål. Toppen!

Klockan fem i elva stod vi redo utanför hotellet och väntade på vår skjuts…. Vi fick vänta en dryg halvtimme (det är ju faktiskt Indien så det är väl kutym) men till slut kom den.

Vi åkte genom staden. Exakt samma väg som vi alltid tagit när vi varit här, men jag fick senare höra att Kicki alltid åkt en helt annat väg. Hur kan sånt bara hända? Skumt.

Området där vi jobbar heter “Mihan” och dit tar vi oss på runt tjugo minuter.

Försenade men glada kom vi äntligen fram till kontoret. Vi skrev in och det var här avtalet signerades….

DET ÄR HÄR DET HADE BEHÖVTS TRILJONER MED HÄRLIGA BILDER SOM HADE FÖRKLARAT EXAKT HUR VÅR DAG HAR VARIT, MEN JAG FÅR INTE.

Det har gjort ont i mig precis hela dagen att inte knäppa några bilder. Den som varit busigast idag är faktiskt Kicki. Hon tog upp sin telefon och tänkte ta en bild, men självklart sade två personer till henne direkt.

Jaja…jag erkänner. Jag var en av dem 🙂

Efter arbetsdagens slut, så åkte vi samma väg tillbaks. Samma sak, men mörkare.

Här ser ni hur bilarna ser ut som vi åker i.

Det jag kan berätta, som är lite annorlunda mot hemma i Sverige, är att vi inte får åka i dessa bilar med bara chauffören. Nej, tydligen är det inte alls farligt när fem tjejer åker med en killchaufför om det är dagsljus, så på morgonen går det finfint, men på vägen hem, så måste det vara en beväpnad man med i vår bil för att vi ska få åka….

Alltså. En bil till jobbet med fem tjejer och en kille som kör. På vägen hem, två bilar med två killar i varje bil och tjejerna har delat upp sig. I min värld låter det senare alternativet värre än det första. Två killar mot två tjejer måste vara värre än en kille mot fem tjejer. Jag har dock fått förklarat för mig att det är omgivningen de skyddar oss mot. Det gör mig lite skakig….behöver vi alltså skyddas med vapen här på kvällarna???? Blä…

Vi kom ju, som alltid, välbehållan fram till hotellet. Här var det pyntat för bröllop!

Inne i hotelllobbyn (efter att ha skannat väskor och oss själva) diskuterades nästa steg på dagen. Vi beslutade oss för “drink i baren” sedan “mat på Ni-hao”.

Tio minuter hade jag på mig innan drinken skulle intas. Jag gick upp på rummet för att lämna ifrån mig jobbväskan och inser att de vita byxor jag hade på mig igår på ap-templet (som alltså inte alls var vita längre), som jag lämnade in klockan halv elva i morse, redan var tvättade, torkade och strukna och låg i en korg på min säng. Här går det undan!

Drink – vi har fått varsin biljett för gratis drinkar. En för varje dag vi är här. Jag har fått kast min för den 18:e eftersom jag inte ens var här då. Jag har fått slänga även den för den 19:e och nu tänkte jag sjutton inte slänga någon mer, så nu gick vi alltså till baren.

Bellini ingick inte i denna gratisdrycksbiljett.

Champange ingick inte heller.

Nä, men då tar jag en Gin och Tonic tack!

Ja, det går finfint. Fast vi har ingen tonic.

Ridå.

Vi tog varsitt glas vin istället.

Vi hade verkligen jättetrevligt. Det var första gången som vi alla fem samlades och hade mer än fem minuter ihop, så vi pratade och summerade dagen. När en timme gått, fick vi hasta iväg till restaurangen en våning upp.

Kicki valde mat till oss alla, på sina tydliga mstminnen från när hon var här senast. Alla blev mer än nöjda och jag måste säga att det var jättetrevligt!

Tack alla härliga tjejer för idag. I morgon kör vi igen!

Jag har mitt rum mot en byggarbetsplats och den upphöjda tunnelbanan/metron. Det gör att det (tyvärr) låter en del i mitt rum. Jag sov dock som en stock de drygt fyra timmarna som jag låg i min säng. Jag var som klubbad! Utsikten från mitt rum är inte så kul, så det är inte nåt att visa er direkt.

Men jag gör det ändå 🙂

I morse åt vi frukost och gick sedan runt på hotellet och visade Malin och Amanda (som inte varit här förut) var “allt” ligger. Jag kan alltså med gott samvete säga att ”jag var på gymet när jag var i Nagpur”. 🙂

Tyvärr var det rejält disigt idag, så vi såg ingen sol, men jag tycker ändå att poolen såg rejält inbjudande ut. Jag gillar att bada…

Malin, Kicki och Amanda plockades upp vid tolvtiden av sina kontakter hos vår outsourcingpartner. De skulle ”göra stan och närområdet” precis som vi. Jag och Jeanette skulle inte hämtas upp förrän vid 13-tiden så jag gick in till henne en stund och tittade ut genom hennes fönster.

Det var väl mysigare, va?

Klockan ett satt vi nere i lobbyn och fasinerades över hur man firar bröllop här nere i Indien. Till och med bilarna är vackert klädda!

Samal, Naveen och Surender hämtade upp oss med bil och vi körde direkt mot vår första destination. Den indiska trafiken uppförde sig precis som vanligt. Orimlig, osäker och helt oförklarlig. Jag vet att jag har sagt att jag nog skulle kunna köra bil här i Nagpur, men jag får nog ta tillbaks det faktiskt. De har ingen sida av vägen ”som är den rätta”, trafikljus är bara ”en rekommendation” och de tutar tills man blir galen. Överallt går det barn, hundra, kossor och gamla gubbar. Jag förstår liksom inte tanken i deras trafik.

Självklart såg vi kor både lite här och där…

Auto-rikshaws, motorcyklar och skotrar blandades med bilar och färgglada lastbilar.

Vi körde fel lite här och där och en av felkörningarna tog oss rakt igenom en grönsaksmarknad. Det var i och för sig först när en försäljare, sittande på marken, hårt slog i sidan på bildörren som vi insåg att vi kanske borde tagit en annan rutt…. På bilden nedan har vi inte förstått det ännu. Det var först när våra däck mosade lök som det hände…

Vi stannade vid en ”Deer-park” och såg lite tjusiga djur. Jag tror att vi såg tre olika arter av ”renar/rådjur/hjortar/jakar” eller vad det nu var…

Å så såg vi kor. Såklart!

Till slut var vi framme vid vår första anhalt: RamTek. Där verkade aporna ha tagit över det mesta.

Vart man än tittade, så såg man apor. Här ser ni t.ex. hur en apa precis fötts. Apan längst till vänster håller på och klappar liv i den lilla som hon precis pluppat ut… WOW!

RamTek Hill ligger precis som det låter på hög höjd. Tyvärr var det molnigt/smoggigt idag så vi kunde inte riktigt se allt det vackra, men med ögonen såg man mer än vad jag kan visa med bilder.

Ser ni bäbisapan på magen?

Mitt bland alla apor låg alltså ett tempel som hade som små minitempel överallt. Varje del åt någon speciell gud.

Här ser ni Samal som jag känt i tolv år (om vi räknat rätt).

Här är vi på den allra högsta toppen och tittar ut på utsikten. Surender har gjort plats åt mig i utkikstornet.

Dagens sällskap!

På flera ställen kunde man köpa frukt och nötter till aporna och de var mer än tacksamma för allt de fick.

Ville man själv äta något, var man tvungen att gå in i ett gallerförsett hus för att inte bli överfallen av apor. Här äter Jeanette Guava!

Killarna var gladare på första bilden jag tog, men då de alla hade konstiga miner så fick jag ta en bild till och då var de helt plötsligt helt seriösa 🙂 Detta är Samal, Naveen och Surender med randiga gallerskuggor över sig.

På vägen ner för kullen/berget så fanns små stånd där man kunde köpa saker. Jag handlade som vanligt ingenting och Jeanette handlade på flera ställen. Det blir alltid så.

Nu var det dags att åka vidare.

Den här bilturen hade samma inslag som tidigare, med den ena galenskapen efter den andra, men nu lade vi till ”att köra baklänges på motorväg”…. Det har jag inga bilder på, för då sände jag tankar till högre makter, blundade och höll i mig.

Vi tog oss nu till SwamyNarayan temple som hade belysts med lampor när vi kom fram. Detta eftersom det hade börjat skymma.

Tyvärr får man inte ta bilder inne i templet, så jag kan inte visa hur välarbetat det var, men ni får ta mig på orden när jag säger att det var magnifikt.

Vi har fått otaliga frågor idag när man har velat ta bild på oss. Vi har ställt upp på alla som frågat eftersom vi vet att det är stort för dem att träffa vithyade människor. Inne i det här templet så vi dock nej. Det var ju faktiskt fotoförbud, så då kändes det fel. När vi kom ut var det dock full kö och vi fick stå och fota oss en lång stund. Vi undrar hur många facebook och instagramkonton vi pryder idag….

Vi sov ju inte full natt mellan fredag och lördag eftersom vi gick upp halv fem, och vi sov bara fyra och en halv timme i natt, så när vi kom fram till restaurangen som de tog oss till så började vi känna oss lite mosiga. Stället hette ”East India Company” och var otroligt mysigt och lätt för oss att ta till oss. Jag bad Samal välja nåt gott och det gjorde han med bravur. Vi fick in flera olika sorters smårätter innan vi till slut fick Butterchicken med en form av smörig naan. Det var toppengott. Hit går vi gärna igen!

Halv tio var tillbaks igen på hotellet, efter en lång dag, med mycket bilåkande över många gupp, ner i många hål och efter att ha stått fotomodell många gånger. Trötta och belåtna gick vi rakt upp till våra rum för att ”göra natt”. Jag fastnade såklart här i bloggen, men nu är det dags att nanna.

Imorgon blir det jobb!!

Nu är klockan 04:41 för oss, vilket betyder att ni har passerat midnatt hemma i Sverige. Jag har packat upp alla mina grejer och tagit en välbehövlig dusch, så nu är jag alldeles strax redo för att sova. Jag, och alla andra i sällskapet, är rejält slitna efter den långa resan. Jag skulle gissa att de andra faktiskt redan sover sött i sina sängar. Jag vill ju dock berätta för er om vår dag så jag sitter upp en lite stund till…

Allt gick bra på resan idag. Inga förseningar och inga konstigheter alls. Det var en lång resa, men ingen dålig resa.

Vi kom till Doha som vi skulle och vi såg den stora gula björnen. Precis som väntat. Undrar hur länge den stått där? Den har varit där varje gång jag varit i Doha i alla fall… För er som inte sett den så kan jag berätta att den nog är 15-20 meter hög. Stor nalle!

Vi var i Doha i tre och en halv timme. Jeanette och jag gick runt och tittade i butiken en stund, innan vi gick till loungen och åt lunch och slappade.

Sen var det fyra timmar till i en flygstol innan vi ÄNTLIGEN var framme i Nagpur.

Jag blir fortfarande förvånad över hur det fungerar här. Allt går lite långsammare, och är lite mindre effektivt. I mina ögon. En sak värd att nämna är t.ex. att alla utlänningar måste fylla i en blankett med uppgifter, men det finns inga bord och det finns inga pennor att tillgå. Folk står alltså och skriver mot väggar, väskor och varandra lite överallt, och mitt i allt går några runt och frågar om de får låna en penna. Samma sak varje gång. Jag hade med mig fem pennor. För säkerhets skull. Mina kollegor hade dock koll och hade egna pennor!

Sen var det dags för fotografering och utfrågning om anledning till besök i landet, stämplar och visande av pass några gånger innan vi till slut fick komma ut till bagagebandet och våra väskor. Alla fick sina väskor, så ingen behöver gå naken till jobbet. Skönt! Min väska var dock extremt smutsig och vi gav väskan lite uppmärksamhet och sörjde lite eftersom den i morse var helt oanvänd och superfin. Värre var det dock med Jeanettes väska, för den hade gått sönder i handtaget. Den får väl åka hem också, men sen kanske den får pensioneras. Efter lite mer säkerhetskontroll och skanning av vårt bagage, visande av bagagetaggar och ännu mer visande av pass, så fick vi komma ut ur flygplatsen.

Hotellet hade skickat en bil till flygplatsen för att hämta upp:
C GRIP
M BERGGREN
M HERTZ
Jag vet inte varför vi bara var tre på skylten, men å andra sidan fanns det bara fyra säten i bilen också 🙂 De löste dock detta med att skicka ut en till bil från hotellet. Så vi kom iväg alla fem till slut.

På vägen från flygplatsen åkte vi liksom under ”tunnelbanan” som går uppe på pelare. Jag satt och funderade på om jag någonsin kommer våga åka med ett tåg där uppe. Jag har ju sett hur det såg ut när de byggde de där pelarna….

Framme vid hotellet skannades alla våra väskor (igen)och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll (igen). Allt i mottot ”safety first”.

Framme vid incheckningsdisken klagade Kicki på att det var ”suddigt” när hon skulle skriva in sig, men insåg plötsligt att hon faktiskt hade tappat ena glaset i sina glasögon. Ingen av oss har en aning om var den kan ha försvunnit. Enögd är hon nu i alla fall. Stackarn. Turligt nog så har hon ytterligare ett par glasögon med sig. Vi får hoppas det paret har två glas.

Nu är det dags att säga natti natti och så hoppas vi på en härlig söndag imorgon när vårt äventyr för denna gång startar!

Vi fick frukost på planet så fort vi kommit upp på rätt höjd och för det var jag rejält glad. Jisses, så hungrig jag var! Det är inte ofta man är vaken i fyra timmar innan man äter nåt. Idag blev det någon form av omelett och potatiskaka och en fransk söt bulle. Skum frukost, men vad gör man?

Malin, Kicki och Amanda sitter på samma rad som jag och Jeanette, men med hela mittensektionen emellan oss, så vi kan inte prata med varandra. Vi kan inte heller höra samma konversationer runt oss eller känna samma dofter… Det ska de andra tre tjejerna var glada för….för på vår sida av planen var det någon som släppte väder. Urk. Bara tanken på att den ”luften” cirkulerar omkring här inne i kabinen gör mig illamående 😉

Film – jag fokuserade på det istället för ”doft”, Jag såg ”Spider-Man: Far from Home” och nu ska jag se ”Men in Black: International”. Tiden går ju faktiskt undan om man kikar lite på film, så det förkortar resan en hel del…

Tidigt! Rejält tidigt!! 04:30 ringde klockan så där elakt så det gör ont i själen. Jag sms’ade Jeanette och Kicki och berättade att jag var vaken (så det inte skulle bli samma katastrof som en annan gång när vi skulle resa till Indien och jag väcktes fem minuter innan taxin kom). Kicki hade kontakt med Malin och Amanda. Den här gången var vi vakna allihopa! 05:30 åkte vi mot Arlanda.

Efter EN TIMME i kö för att få lämna vårt bagage fick vi springa igenom tax-free i full fart, hoppa över frukost och gå direkt till gaten. Vi trodde ju att två timmar på Arlanda skulle räcka bra, men vi hade kunnat göra av med en timme till utan problem.

Nu hoppar vi strax på flyget som ska ta oss mot Doha. Där pausar vi i tre och en halv timme innan vi åker vidare mot Nagpur. Jag är förberedd med brusreducerande lurar, kompressionsstrumpor, många böcker och filmer och har bekväma kläder på mig, så det här ska nog gå bra.

Nu kör vi!

Den här, numera elvaåriga, bloggen såg faktiskt dagens ljus i och med att jag, efter att varje dag på min första resa ha skrivit om min bisarra dag i Indien i ett långt mejl till mina kollegor, som i sin tur spred den till sina kollegor, vänner och släktingar, inte kunde låta bli att skriva en snutt om min dag i bloggform. Mias blogg var född!

Jag har skrivit fyratusensexhundraåttionio (4689) inlägg sedan starten och det är bara 34 av dem som har handlat om mina resor till Indien, så det är klart att det inte är resorna till Indien och mina upplevelser där som skapat flest knapptryckningar på mitt tangentbord, MEN nu är det dags igen. Jag ska till Indien imorgon!

Första resan till Bangalore gjorde jag 2008 ihop med Linda, Daniel, Jorma, Ulrika och Michael och det var en chock, ett äventyr och allt annat än vad jag var van vid. Ni kan läsa om den galna resan om ni söker på taggen “Indien 2008” i fältet “sök” på högersidan på min blogg.

Andra resan till Bangalore gjorde jag och Annalena ihop under slutet av 2011. Sök på taggen “Indien 2011” så hittar ni inläggen om vad vi upplevde.

Tredje resan gick till Nagpur, Indiens absoluta medelpunkt rent geografiskt, tillsammans med Jeanette och Line under Februari 2018. Taggen heter “Indien 2018” förvånande nog. 🙂

Fjärde resan till Indien gick också till Nagpur under 2018, i mars. Denna gång var det också Line och Jeanette som var mina resekamrater. Från Finland hade även Tuija rest in, så det var en rolig överraskning då jag aldrig hade träffat henne tidigare. Samma tagg som resan innan.

Femte resan startar imorgon bitti och går återigen till Nagpur. Den gör jag ihop med Jeanette, men samtidigt åker även Kicki, Malin och Amanda dit ner, så även om vi inte planerade att åka tillsammans, så är de med på resan och det ska bli jätteintressant med nytt ressällskap. Jag tänkte använda mig av taggen “Indien 2020”. Följ med oss på resan, vet jag!