Nu är vi framme!

Nu är klockan 04:41 för oss, vilket betyder att ni har passerat midnatt hemma i Sverige. Jag har packat upp alla mina grejer och tagit en välbehövlig dusch, så nu är jag alldeles strax redo för att sova. Jag, och alla andra i sällskapet, är rejält slitna efter den långa resan. Jag skulle gissa att de andra faktiskt redan sover sött i sina sängar. Jag vill ju dock berätta för er om vår dag så jag sitter upp en lite stund till…

Allt gick bra på resan idag. Inga förseningar och inga konstigheter alls. Det var en lång resa, men ingen dålig resa.

Vi kom till Doha som vi skulle och vi såg den stora gula björnen. Precis som väntat. Undrar hur länge den stått där? Den har varit där varje gång jag varit i Doha i alla fall… För er som inte sett den så kan jag berätta att den nog är 15-20 meter hög. Stor nalle!

Vi var i Doha i tre och en halv timme. Jeanette och jag gick runt och tittade i butiken en stund, innan vi gick till loungen och åt lunch och slappade.

Sen var det fyra timmar till i en flygstol innan vi ÄNTLIGEN var framme i Nagpur.

Jag blir fortfarande förvånad över hur det fungerar här. Allt går lite långsammare, och är lite mindre effektivt. I mina ögon. En sak värd att nämna är t.ex. att alla utlänningar måste fylla i en blankett med uppgifter, men det finns inga bord och det finns inga pennor att tillgå. Folk står alltså och skriver mot väggar, väskor och varandra lite överallt, och mitt i allt går några runt och frågar om de får låna en penna. Samma sak varje gång. Jag hade med mig fem pennor. För säkerhets skull. Mina kollegor hade dock koll och hade egna pennor!

Sen var det dags för fotografering och utfrågning om anledning till besök i landet, stämplar och visande av pass några gånger innan vi till slut fick komma ut till bagagebandet och våra väskor. Alla fick sina väskor, så ingen behöver gå naken till jobbet. Skönt! Min väska var dock extremt smutsig och vi gav väskan lite uppmärksamhet och sörjde lite eftersom den i morse var helt oanvänd och superfin. Värre var det dock med Jeanettes väska, för den hade gått sönder i handtaget. Den får väl åka hem också, men sen kanske den får pensioneras. Efter lite mer säkerhetskontroll och skanning av vårt bagage, visande av bagagetaggar och ännu mer visande av pass, så fick vi komma ut ur flygplatsen.

Hotellet hade skickat en bil till flygplatsen för att hämta upp:
C GRIP
M BERGGREN
M HERTZ
Jag vet inte varför vi bara var tre på skylten, men å andra sidan fanns det bara fyra säten i bilen också 🙂 De löste dock detta med att skicka ut en till bil från hotellet. Så vi kom iväg alla fem till slut.

På vägen från flygplatsen åkte vi liksom under ”tunnelbanan” som går uppe på pelare. Jag satt och funderade på om jag någonsin kommer våga åka med ett tåg där uppe. Jag har ju sett hur det såg ut när de byggde de där pelarna….

Framme vid hotellet skannades alla våra väskor (igen)och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll (igen). Allt i mottot ”safety first”.

Framme vid incheckningsdisken klagade Kicki på att det var ”suddigt” när hon skulle skriva in sig, men insåg plötsligt att hon faktiskt hade tappat ena glaset i sina glasögon. Ingen av oss har en aning om var den kan ha försvunnit. Enögd är hon nu i alla fall. Stackarn. Turligt nog så har hon ytterligare ett par glasögon med sig. Vi får hoppas det paret har två glas.

Nu är det dags att säga natti natti och så hoppas vi på en härlig söndag imorgon när vårt äventyr för denna gång startar!

Det här inlägget postades i Mias dag och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.