Kategori: Mias dag

….inte genom stan, men genom höstlöven!

Vägen till jobbet är rätt trevlig, oavsett vilken rutt jag tar. Den här gången gick hag inte längs med vattnet utan på vanlig väg.

På kvällen stod Per och lagade middag medan jag åkte tillbaka till kyrkan. Där hade pappa och Kina varit med på minnesgudstjänst för Kickan (Kinas storasyster) och alla andra som gått bort under året. Det är en fin tradition med vacker inramning och sång där de tänder ett ljus för varje bortgången person.

Jag hämtade dem för att få spendera lite tid med dem och för att se till att de också fick njuta av Pers mat. Det här var första gången de var tillbaka här sedan de flyttade. Märklig känsla. De trivs dock i sitt nya boende och ångrar inte flytten.

Det kändes dock konstigt för oss när de senare tog en taxi bort från ön för att åka hem till Norrtälje. De har ju alltid bara korsat den lilla grusvägen och traskat in i huset bredvid…

För mig är den här helgen något speciellt. Det har, så länge jag kan minnas , varit tiden då vi tänker extra mycket på de som lämnat oss.

Precis som så många år förut, så åkte vi till Blidö Kyrka och tände ljus för Johanna. Min syster, som vilar bredvid sin morfar har nu även sällskap av sin moster.

På kyrkogården vilar flera av mina släktingar. Min mormor, morfar, morbror och kusin. Här vilar även andra personer som jag känt och tyckt om. Vi gick ner i minneslunden och sände tankar till dem alla. Vi tänkte även på Pers mamma som lämnade oss för flera år sedan och övriga från hans släkt som inte vilar här på ön.

Sedan tände vi ett ljus för Charles. Vårt lilla fina barnbarn.

Det var fint, men kändes hårt. Morföräldrar ska inte tända ljus för barnbarn. Det ska vara tvärtom.

Efter en stund av att låta känslorna och tankarna flöda, så tog vi varandras händer och gick in i kyrkan och tände ljus för de vi älskar. Fint och stämningsfullt.

Vi hade en fixarlördag idag. Jag tvättade handdukar, dammade, dammsög och åkte iväg med återvinningen. Per fixade ström till ljusslingan jag satt upp runt altanräcket och kollade läget på vinden och i grunden under huset.

Det var ett helt okej höstväder som varken var toppen eller botten. Jag blev orolig att vi skulle missa att njuta av det så jag drog ut oss på en liten promenad.

Vi njöt av vädret, stranden, skogen, havet och ljuset. Tankade energi. Sen vände vi ryggen mot havet och började gå. Då mörknade det.

Snacka om tajming. Vi hann PRECIS innan solen sa ”tack och hej för idag”!

Pappa har byggt egna snökäppar av sly och varselvästars reflexer. De är så otroligt mycket mysigare än de orangefärgade som vägverket använder 🙂

Varje år har han satt upp dem för att hjälpa killarna som plogar att hålla sig ur diken och veta var vägen går.

Per och jag försöker nu för första gången att ta över uppsättandet. Vintern får visa om vi klarade av att sätta dem lagom långt ut i diket och tilltäckligt nära vägytan….

Fredag. Jag är ensam på Blidö. Jag jobbar halvdag.

När jag slutar för dagen och tittar ut…

…så stannar jag upp.

Färgerna. Ljuset. Hösten är så otroligt vacker. Gör gott.

Jag ställde mig på altanen i träskor och andades.

Vi har saknat något i taket i vår lägenhet. Jag har velat ha en speciell lampa men tyckt den är för dyr.

Per lyckades dock hitta den på Blocket och då blev priset ett helt annat.

Vi åkte söderut och köpte lampan i Saltsjö-Boo utanför Nacka.

Vi fick hem lampan med nöd och näppe i vår bil med nedfällda säten och genom att ”vika ihop” lampan som vore den en reflektorskärm till fotografering.

Nu har Per kämpat med att få upp den i taket.

Nu ska det ”bara” fixas med kabelrännor och bestämmas exakt höjd, sen så….

Jag har haft svårt att blogga i oktober. Det syns tydligt på antalet inlägg.

Vad skriver man om när det man tänker på är tungt och mörkt?

Våra liv går vidare, trots att Charles liv inte gör det. Det känns bara så svårt att bara skriva om tunga tråkiga känslor. Det känns inte heller rätt att skriva om roliga saker. Det är väl inte att sörja?

Så – det är svårt. Det kommer nog fortsätta vara det ett tag.

Jag tänker på det när jag står och lägger tre timmar och kärlek i att göra den godaste lasagne jag kan få till. Sedan kör jag över matlådor med kärleken till min dotter och hennes sambo. För det behövs.

Jag älskar en varm brasa på kvällen.

Per och jag tog en tur till min lillasysters bondgård.

Där hälsades vi välkomna av djuren.

Jag gillar det rustika och ”riktiga” som finns här.

Det känns på riktigt att arbeta med växter och djur.

Det är dock ”smutsigt” på en bondgård. Jag tror alltid att jag har ”oömma” kläder. Sen inser jag att det jag har på mig är långt från det….

Jag imponeras av hur min syster med lätthet utför gårdens sysslor.

Jag förstår också att om vi ska vara någon hjälp så måste vi också veta hur man gör jobbet. Att Per kör iväg med deras gamla småkrångliga traktor känns dock nervöst, men gick tydligen toppen.

Ser ni Bertils balla horn?

Det är mycket som är ballt här!