Kategori: Mias dag

Jag var nere i Solna Business Park och handlade på ICA Maxi.

När jag stod i utcheckningen och skulle betala så kom en man och frågade om jag ville ha en goodie bag.

Kolla vad mycket grejs jag fick!

Jag sitter vid vårt hems enda eldstad (fattigt, jag vet. Syrran har nio stycken (!) på sin bondgård) och värmer mig och tar det lugnt medan maken lagar Laab Gai till mig.

Klockan är snart halv nio, men vi är i fas tidsmässigt med hur vi brukar ha det. Även på vardagar. Vi tar det lugnt en stund, när vi kommer hem och SEN lagar Per mat medan jag gör någon nytta (typ tvättar eller stryker).

Vi har extremt lite energi. Vi får nästan ingenting gjort. Vi är i sorg. Sexton dagar har passerat sedan Charles, mitt barnbarn, kom till oss men inte tog sitt första andetag. Jag är mormor till ett änglabarn. Jag saknar att inte få lära känna honom. Mormor till ett barn jag fick träffa en enda gång….

Vi missade nästan meddelandet om att bastun var varm, men som tur var bara nästan!

Vi hade varit ner vid bastun tidigare på dagen och Victor borstade bort alla barr, tog in ved och späntade ved för att lägga tändved överst till de som skulle basta, medan jag städade golvet inne i bastun.

Jag fotograferade även en av väldigt många trollsländor som flög runt Victor medan han borstade.

Vi fångade ju som tur var sms’et som jag fick av Jenny och gick ner till havet för att vara med grannarna. Jag bastade såklart inte (det är för varmt), men jag njöt av ett glas vin och sällskapet på altanen medan andra badade och bastade.

Vi är på ön.

Så vi njuter av att vara utomhus.

Vi promenerade i solen.

Tog det lugnt.

Tankade energi!

Som man bara kan ute i skärgården.

Underbart!

Det är bra konstigt att det lyser i barndomshemmet när föräldrarna inte bor där längre… Det är fint, men konstigt!!

Jag gick från denna färg som suttit så länge att man tydligt såg utväxten…

…till denna som tydligt säger HÖST!

Idag promenerade jag till jobbet för första gången på rätt länge. Det var höst..

Inne på kontoret hade Sandra pyntat.

Det var en konstig och rätt ofokuserad dag men mina kollegor är fina och lyssnade på vad jag behövde prata om.

Det var ansträngande men bra.

Det är mörkt utomhus. Det är mörkt inom oss. Ute är det tyst och stilla. Inom mig skriker tankarna högt och ostrukturerat.

Mitt barn har förlorat sitt barn i magen. Mitt barn har tvingats föda fram sonen som aldrig kommer att få leva och andas. Sonen som är så perfekt, har allting såsom fingrar och tår, näsa och öron. Han har allt förutom livet. Livet saknas.

Vi sörjer vårt änglabarn. Vi kramas.

Vi vet inte när man ska gå vidare, eller hur man går vidare från denna punkt. Vi famlar. Vi försöker.

Tillsammans.

Det funkade ju inte så bra med förbudet om att inte slänga textilier i soporna. Så man tog nytt beslut. Det var ju bra!

Per och jag gick ner till havet sent igår kväll. Klockan var typ halv tio.

Visst var det mörkt, men vackert var det ändå!