Det är ju hur kul som helst att bo i Filmstaden!! När Per kommer hem en torsdagskväll efter att ha handlat mat till helgen på ön och säger “ska vi äta ute?” och jag säger “japp” eftersom jag tycker att det är helt rätt att han får vila från matlagning nån gång då och då… 🙂 så sitter man på en härlig italienare några minuter senare!!
Oktober – Vi hittade ett skåp på nätet som vi verkligen ville ha till vardagsrummet i vår nya lägenhet.
November – De levererade skåpet. Vi höll på att måla vardagsrumsväggarna så de ställde skåpet i hallen.
December – Vi packade upp skåpet. Det var snett som en romb. De kom hit och kryssmätte och drog i skåpet i ett försök att få det rakt (vi hade redan försökt) och lovade till slut att vi skulle få ett nytt skåp i Januari.
Januari – Inget skåp levererades, utan de utlovade ett skåp i Februari. De ville se till att skåpet var rakt och tänkte bygga ett nytt istället för de som stod på lagret.
Februari – Inget skåp levererades, men hoppet levde sa de.
Mars – IDAG kom skåpet. Det bars in i lägenheten. Det packades upp. Monterades. Fick tassar och skjutdörrar.
Per och Micke, med sina sköna Lammhultsdialekter, jobbade snabbt och effektivt och skämtade med mig och frågade om jag inte vill ha kvar båda skåpen. Jag tackade, men sa att jag klarar mig med det raka skåpet.
Jag är faktiskt rätt nöjd. Trots den 5½ månader långa leveranstiden 🙂
Nu ska jag bara komma på vad jag ska ställa in i skåpet. Hittills har den gamla matservisen från 50-talet, och den lika gamla kaffeservisen, som vi fått av Pers mamma fått flytta in på hedersplatserna bakom glasdörrarna.
Nu har vi lite att pyssla med ett tag framöver tills vi har fått allt att stå där vi vill att det ska stå 🙂
För många år sedan, kanske så mycket som 20 år sen, köpte Per och jag en stor kista på en möbelaffär söder om stan. Jag försöker minnas vad den hette….ASKO tror jag. Det tog en hel evighet innan vi fick kistan hem till oss, för den skulle resa från Mexiko. Kistan skulle vi ha som soffbord och förvaring i ett.
I alla år har Per retat sig på handtagen som finns på alla fyra sidor. Folk har en förmåga att komma åt dem när de sitter i soffan och då smäller de hårt mot metallbrickan som är under handtagen. Jag har retat mig på att kistan är så mörk och att den är så “tung” i utseendet. Vi har dock båda två verkligen älskat hur mycket vi har kunnat stoppa ner i kistan.
Kistan fick självklart följa med oss när vi flyttade till Solna. Det fanns liksom inget annat sätt. Förvaring måste man ju ha.
Problemet uppstod när jag köpte en ny matta. Mattan är ju så färgglad och skulle sprida mer glädje om den syntes bättre. Nu står ju dock kistan där på mitten och täcker massa fina färgkluttar. Så kan vi ju inte ha det, eller?? Vi är fortfarande lite osäkra, men tänker att det nog skulle se bättre ut med en nättare sak där på mitten av mattan.
Nu har vi ju dessutom tömt kistan på alla flaskor med whisky, likör, cognac, vodka och andra alkoholhaltiga drycker och ställt in dem i det nya skåpet i köket, så nu skulle vi faktiskt kunna ha ett “normalt” bord.
Då kom problemet.
Vilket bord ska man köpa??
Enligt vår dotter Emma, så måste bordet vara helt kvadratiskt. Detta eftersom vi har hörnsoffa.
Enligt mig så måste soffan ha en sån konstruktion så att vår robotdammsugare kan komma under bordet för att städa.
Problemet är att de flesta bord idag ser ut så här, med medar (inte bra för dammsugaren) och utan hylla (var lägger man tidningar och fjärrkontrollen?):
Så jag letar på nätet för att se om jag kan fall för något bord, men det har inte hänt ännu. Det närmaste jag kommit ett bord som skulle kunna duga är de här:
Kvadratiskt
Hylla
Någon form av “galler” i hörnen. Snyggt eller fasligt?
Kvadratiskt, men med lite böj
Hylla, även om den är liten
Vet inte om det är fint, eller fånigt.
Kom just på att även om jag hittar ett bord som jag gillar så måste ju Per gilla det också. Det kanske blir en kista från Mexiko i slutet ändå…. 🙂
I fjorton år har vi provat många olika sätt att få ett fungerande nätverk ute på ön, men inget sätt har fungerat bra. Vi har därför ofta hängt på pappas och Kinas bredband, vilket har känts lite dumt och opraktiskt.
I somras blev det tal om fiber och vi anmälde oss direkt! Bara tanken på att få lite fart på grejerna gjorde oss glada. Ganska snabbt grävdes det på tomten, installerades det dosor inne i huset och detsamma ute på husväggen. Fibern har dock ej varit igång.
Igår fick dock Per ett sms om hur vi ska komma igång med tv-abonnemanget och på Telias hemsida står det glada nyheter! Vi får se till helgen om det är sant! Vi ska väl inte ropa Hej, men det ser lovande ut.
Jag blev välkomnad hem av mina kollegor löpande under dagen, allt eftersom jag mötte dem. Det var mysigt.
Regnet droppade mot rutan mest hela dagen, även när jag körde hem. Det var också mysigt. Det kändes som hemma.
Maken hade lagat god mat när jag kom hem efter ännu en lång dag. Det var gott.
Jag uppskattar allt som är som vanligt.
Efter en för jäklig flygresa från Indien, med den värsta turbulens jag någonsin varit med om (på resan mellan Nagpur och Doha), som faktiskt fick mig att skrika rakt ut av skräck vid ett tillfälle, så landade vi före utsatt tid på Arlanda idag vid lunchtid. GLÄDJE!! Fy fasiken vad skönt med snö, minusgrader, maken och Sverige Sverige Fosterland! Det var precis som Line sa tidigare i veckan (lite fritt formulerat då jag inte kommer ihåg ordagrant) “När jag är hemifrån länge, så uppskattar jag allt där hemma ännu mer när jag kommer hem”. Så är det verkligen för mig också!!
Jag började med att tvätta kläder och tog sen en timmes tupplur. Resten av dagen tog jag och Per det bara extremt lugnt. Jag passade på att titta på Mellofinalen medan Per gick och köpte bröd och lämnade in paket på posten. På kvällen sitter vi nu och njuter av Pers matlagningskonster i form av antipasto och massa olika pastakreationer. Jag är en lycklig Mia idag!
Sista dagen i Indien kom till slut. Idag är den här. Det måste jobbas en del idag på lördagen också, men det görs från hotellet istället. Idag åker vi inte till kontoret.
När jag skriver den här delen av inlägget så ligger jag vid poolen i blöta badkläder och lyssnar på Wahlgren & Wistam-podden. Line och Jeanette har precis åkt iväg för att göra en snabbshopping. Jag har badat och ska ta det lugnt.
I morse när klockan ringde för att jag skulle hinna till frukosten innan den stänger (vi jobbar ju svenska tider och det passar lite skevt med Indisk tid och hotellets frukosttider) bröt jag ihop av trötthet och några tårar kom. Jag är helt klart för trött. Jag klädde på mig och gick ner och försökte äta, men det blev mest frukt. Jag behöver fylla på energi, men jag tror det är vila jag behöver, inte mat. Maten gjorde mig illamående. Så det här med någon timmes poolhäng idag är helt rätt.
Jag har bokat en tid för pedikyr senare ikväll. Jag tänkte ta hand om mina trotjänare till fötter litegrann. Jag kan inte minnas när jag tog en pedikyr sist. Jag funderar på om jag måste ta bort lacket, men orkar inte. Gissar att de gör sånt…
Jag ligger här under palmerna, filar fingernaglarna, målar naglarna och blundar om vartannat. Jag är ensam förutom för poolmannen som städar en liten sidopool som bara är dekoration.
Packningen tog jag tag i när det blev alldeles för varmt utomhus. Jag gick upp på rummet och hade det lugnt och skönt.
Tjejerna kom tillbaks från shoppingen och gick upp på rummet för att jobba och på så sätt avsluta det som vi kommit hit för att hjälpa till med. Jag blev entledigad och fick order om vila. Det kändes såklart pinsamt, men var nog tyvärr det jag behövde.
När jag vilat och packat klart gick jag ner en sväng till poolen igen.
Det gick rätt fort att få ner alla grejerna i väskan, och då gick jag ner och satte mig med fötterna i vattnet. Nu fanns det dessutom lite skugga att gömma sig i.
Precis bredvid poolen ligger gymet. Där brukar Jeanette träna då och då. (Fantastiskt att hon prioriterar det före sömn) Jag tänkte att jag skulle passa på att träna nu, när det var tomt, och jag kunde få vara ifred.
Sen gick den befängda tanken över. 🙂
På vägen från gymet beställde jag bord till vår sista kväll här i Nagpur. Det gjorde jag på restaurangen som jag och alla mina kollegor gillar. Jag ser fram emot det!
När jag nämner middagen känner jag hur bristen på både frukost och lunch börjar kännas rejält. Det kurrar i magen nu klockan 17. Om en halvtimme börjar pedikyren så jag tar några knäckemackor.
Jag kom ner några minuter innan min bokning och fick sitta ner och vänta. Jag var förväntansfull och hoppades att det skulle bli en skön stund som skulle ge mig lite finare fötter.
Den timmen jag satt i massagestolen, med en indisk Femina (ja, tidningen hette faktiskt det) i handen och blev bortskämd av Nikita var den bästa timmen på länge! Oj vad skönt att slappna av och få mjuka fötter under tiden.
Jobbandet var inte riktigt klart för Line och Jeanette så jag tog en kopp te framför tv’n (som jag till slut hittade en engelsktalande kanal på). Sen bar det iväg till middagen där jag mötte upp dem.
Vi gjorde det enkelt för oss och beställde allihop en rätt som Cim rekommenderade till mig förra gången vi åt här. Det var riktigt gott och alla blev nöjda och glada.
Jag tog bilden ovanför och då sa en ryss vid bordet bredvid att han kunde ta en bild på oss alla tre. Vi tackade ja till erbjudandet och fick bilden nedan.
Efter middagen fortsatte jobbandet på hotellrummet för de andra två. Jag däremot tog tag i bloggadet, beställde en bil att köra oss till flyget och satt en stund och höll de andra sällskap. Att få vila hjärnan idag och slippa jobbet har varit en gudagåva! Tack Line!
Det är snart dags att checka ut, hoppa in i bilen och åka till flygplatsen. Vi har jobbat hårt under veckan och vi lämnar den bakom oss med vetskapen om att vi gjort allt vi kunnat.
Bye bye Nagpur, tack för denna gång. Vi får se om vi ses igen….
Jag längtar hem!!!!
Vi åker varje morgon i en bil som har två säten längst bak. Dit kommer man bara om man kryper ihop som en märla och låtsas att man är ung och smal. Jag satt där rätt många gånger förra månaden, men var lack på att jag inte kunde ta bra bilder därifrån. Den här gången har jag därför suttit i framsätet bredvid chaffisen så många gånger jag kunnat. I mitten finns också säten. De är helt okej och de har faktiskt bälten 🙂 Idag satt jag och Jeanette längst bak och trängdes utan bälten.
Jag tog inte en enda bild på TCS idag. Inte ens när solen sken på det mest konstiga, men vackra, sätt jag någonsin sett. Då kliade det verkligen i fingrarna på mig, men jag gjorde som “T” sa och använde bara telefonen till att prata med mina kollegor. Ingen fotografering idag! Så fort vi kom tillbaks till hotellet. Redan i lobbyn, tog jag dock denna fina bild ( Usch vilken hemskt bild på mig.) Det var sista bilden på Tuija för hon åker hem inatt. Jag är sååååå avundsjuk!!
Line och Jeanette pratade med mannen i receptionen om diverse saker medan jag fotograferade lobbyns lampor och prydnader.
Det sista som hände idag på kontoret var att alla på R2R (Record To Report) samlades runt mig, Tuija, Jeanette och Line. En av cheferna tackade oss för vår insats i svett, tårar, timmar och förlorad nattsömn och gav oss sedan varsin present.
Jag fick en orangeröd lite glittrande tygpåse med något färgglatt inuti. När jag kom hem såg jag vad det var. Det var en liten färgglad plånbok och en spegelprydd väst i rosa tyg.
Som middag, så där vid halv ett på natten tog vi en room service inne hos Line. Där jobbade vi sedan mer eller mindre effektivt. Hur bra är man som 49 åring mitt i natten efter en vecka med feber och utan nattsömn?? Det är frågan.
Så här dags imorgon är vi på flygplatsen! Jag längtar!!!
Redan när jag kom in i frukostmatsalen i morse så förstod jag att det är riktigt stort med Internationella kvinnodagen här i Indien. Överallt där vi gick så var det både kvinnor och män som sa “HAPPY WOMENS DAY!” till oss. Det fick mig att tänka på att jag tar mycket av mitt livs verklighet för given. Här är en dag för kvinnor stort. Ovanligt. Det fick mig att tänka.
Till frukosten tänkte jag på kollegorna Camilla och Cim som åkte hem i natt. Jag tänkte på dem och gick fram till “fruktkillen” och bad honom om uppskuren färsk frukt. Det gjorde ju tjejerna alltid (?) till sina frukostar.
På vägen till jobbet uppmärksammade jag att den där blivande metron ligger rätt högt upp i luften. Jag tror inte jag är sugen på att åka den när den blir klar…
Det är bättre att åka bil på marken…
Det var en gång en tjej som sa att “det är lättare att be om ursäkt, än att be om tillstånd” när jag ville göra nåt jag ville, men inte fick. Idag fick jag prova på det i verkligheten….
När vi skulle gå på lunch så tyckte jag att Line och Tuija tog det lite väl långsamt och blev lite fnissig när jag såg att vi passerade ett område med massa rader av stolar och ovanför dem en skylt med texten “Waiting Area”. Jag bad därför Jeanette sätta sig där och vänta. Allt medan jag tog en bild. Det tyckte jag var hysteriskt roligt…..
Vi fortsatte in i lunchrummet och efter en liten stund kom även de andra två tjejerna in till oss,
Idag var det, precis som andra dagar, god indisk mat. Eftersom vi var ensamma i rummet passade jag på att fotografera maten.
Jag tog ett kort på chefen när hon precis tagit sin portion, som jag antar var nudlar. Hon älskar nudlar!
Här ser ni Line, Jeanette och Tuija.
Jag var så himla nöjd, med att jag tagit några bilder idag, fast man inte får använda kamera på området. Jag antar att jag inte förstår problemet med att jag fotar mina kollegor. Jag har funderat på det, men inte kommit på varför det skulle vara så himla hemligt att ta bilder på det här stället.
Jag fick dock bara acceptera att så är fallet.
På eftermiddagen kom nämligen en av våra ansvariga, vi kan kalla henne “T” och frågade om någon av oss hade tagit bilder under dagen. Jag fick ju erkänna att det hade jag. Då berättade hon att hon blivit inkallad till någon form av säkerhetsansvarig och fått smäll på fingrarna eftersom en av hennes tjejer (och här beskrev de min klädsel exakt) gått emot reglerna och använt kamera.
Det var faktiskt extremt pinsamt. Även om jag såg i T’s ögon att hon inte var arg, så var det ändå en reprimand. Så nu är det slut med bilder från våra jobbdagar. Jag tycker det är urtrist, men så är det. Jag vill inte att någon annan kommer i kläm för att jag är bloggerskan som inte kan skriva tusen ord, utan gillar hur bilder säger saker åt sig.
Jag får dock ta bilder på min fritid.
Nästan alltid.
Här nedanför är t.ex. en bild på min härliga kompis Jeanette, när hon sitter på min divan och äter middag mitt i natten. Chefen satt i min säng, uppbullad av kuddar, med datorn framför sig, ätandes Hakka noodles, men hon var inte lika sugen på att posera, så det finns fotoregler för vad som är okej även på hotellrum.
😉
Det börjar kännas som att jag har varit i Indien i en evighet. Det känns inte alls som att det var tredje arbetsdagen idag.
Det är i och för sig lång arbetsdagar och jag är faktiskt sjuk. Så det kanske är en del av förklaringen.
Vi får roa oss bäst vi kan här nere och en sak som blev en snackis idag är att Jeanette får små söta handduksdjur inne på sitt rum. Det är det INGEN av oss andra som får! Vi är klart avundsjuka. Hur i hela sjutton kan hon få det? Vi är övertygade om att hon betalar städaren, Vishal, stora belopp dagligen.
Idag ignorerade jag helt och hållet febern och gick resolut ner i matsalen och käkade frukost. Jag hade i alla fall fått en bra nattsömn och jag tänkte att det gör nog under!
På vägen till jobbet tog jag bilder på lite allt möjligt (som vanligt). Den här killen blev riktigt glad när jag tog en bild 😉
Jag tog även en bild på mina fina kollegor, och den före detta bloggerskan Camilla vet hur man tar en bra bild och tittade snällt in i kameran.
Jag förstår att de här bilderna på trafiken inte är speciellt kul för er, men ni får tänka på att vi inte ser någon annan verklighet än just den här dagliga bilfärden. Resten av dygnets vakna timmar är vi instängda. Så ni får stå ut!
Jag har klagat lite på att jag aldrig är beredd när det går kossor över vägen. Här hör jag om kossor som stoppar upp trafiken, hör om kossor som blir dragna i rep över vägen, kossor som står och betar i mittfältet och till och med om getter som blir slaktade på trottoaren, men själv har jag missat allt sånt. Idag såg jag dock några kossor OCH jag hade telefonkameran i högsta hugg.
Det är svårt att ta sig runt här på kontoret. I alla fall utan att gå igenom någon form av säkerhetsanordning. Det blippas med passerkorten mest hela tiden. Här ser ni en korridor. I slutet av korridoren är det spärrar. Precis som i tunnelbanan.
Så här ser det ut mellan de hus där vi jobbar och det hus där vi äter. Man får självklart inte fotografera här, så det gjorde jag.
Det är så varmt här nu i Mars att jag faktiskt tycker att det är skönt att de har små tak man kan gå under för att få lite skugga. Ändå ska vi bara gå typ tvåhundra meter. Jeanette njuter dock och tycker att livet är ljuvligt!
Så här ser byggnaderna ut. Alla fönster ni ser är i korridorerna. I själva rummen där vi sitter finns inte ett endaste fönster. Det är en konstig konstruktion. Varför har man inte fönstren där människorna är? Är det nåt med värmen?
Ytterkanterna av huset ser alltså ut så här – långa korridorer. Fönster på ena sidan och dörrar in till rummen på den andra.
Det händer mycket på jobbet, men inte så mycket att blogga om. Vi åkte till jobbet kl 10 idag och vi åkte hem klockan 22. Klockan 02 stängde jag av datorn för att sluta jobba och snart ska jag stänga ner paddan för att sova. Klockan 10 åker vi till jobbet igen. Runt runt går det. Middagen intogs någon gång vid 23-tiden. Jeanette höll mig sällskap. Jobbmiddag a la Indien.
GODNATT hörni. Nu måste jag sova!