Månad: mars 2018

Det här är inte bästa dagen ever…

Jag gick ner till frukosten som vanligt, men var riktigt matt. Jag bara satt. Bilder på frukosten togs från bordet i något energilöst försök till att starta dagen.

När förslaget från chef och kollegor att “jag kanske skulle stanna på hotellet” kom på tal, så nappade jag direkt.

Jag tog på mig myskläder och jobbade i rummet istället. Då och sköljde jag bihålorna, men mest jobbade jag. Trist att vara ensam dock…

Hakka nudlar från room service fick det bli till lunch! De var verkligen dagens höjdpunkt. De var galet goda!!

En timme mitt på dagen tog jag en välbehövd “lur”.

Det var en trist dag. Som tur var kom Line, Tuija och Jeanette in till mig och sa “Hej” när de kom tillbaks. Får jag ändra mig?? Det var såklart höjdpunkten!!

Morgonen startade med samma feber och snuva som gårdagen slutade med, men det var bara att ta sig upp och stoppa i sig piller och tänka glada tankar. Dessutom sköljde jag bihålorna med min bästa kompis:

Nere i frukostmatsalen stod kockarna på rad för att laga alla möjliga maträtter till oss hungriga gäster. Här fångade jag två av dem på bild.

Jeanette och jag berättade om våra Indienfavoriter och Tuija visade att hon inte är en fegis och plockade på sig lite allt möjligt.

“Tjejerna runt det runda bordet” – Mitt frukostsällskap!

Jag fick ett sjunk mitt i frukosten, kastade i mig resterande småplock av frukosten och gick sen upp på rummet och vilade tills det var dags för att hoppa in i bilen som skulle ta oss till kontoret.

Även idag fick vi åka längs den långa raddan av pelare som ska hålla uppe Nagpurs nya “tunnelbana”. Den ska ju gå uppe i luften, men ändå. Här på bilden ovanför har bara själva pelaren kommit på plats.

På bilden ovanför har de dock börjat lägga själva “banan”.

I morse hade vi Anders med i bilen och det visade sig att han kunde massor om Nagpur. Han berättade om kricketanläggningar och ekonomiska zoner och allt vad det var som jag redan har glömt. Jag har funderat en lång stund på vad SEZ på skylten här ovanför står för men kommer bara på “S Economic Zone”… Så jag var tydligen inne i feberdimman när han pratade. Jag får fråga honom imorgon…. Jag borde ju utnyttja det faktum att jag har en guide med mig här i Indien 🙂

Nu måste ni stanna upp!!!!!

Bilden här ovanför är nämligen dagens mest riskfyllda händelse under dagen. Jag vet ju att det som vore allra roligast för er där hemma att se är ju bilder på hur det ser ut här nere där vi spenderar så mycket tid. Tyvärr är det ju förbjudet att ta bilder här nere, så jag tar ju extremt få. När jag får chansen så bangar jag ju dock inte! Cim, eller Cimpa som hon numera heter, ville visa vad huset heter där vi sitter hela dagarna, så på vägen till lunchen (som intas i en annan byggnad) så hoppade hon ut i grönsakerna och ställde sig bredvid husnamnsskylten. Jag kastade upp telefonen och tog bilden och i samma sekund så kom en vakt och ropade “NO MA’M! NO picture!” Jag såg helt förvånad ut och sa “Oh, am I not allowed?” och tog ner mobilen som om jag inte hade tagit någon bild och så gick vi vidare. SÅ NU MÅSTE NI SKROLLA UPP IGEN OCH TITTA PÅ BILDEN RIKTIGT LÄNGE SÅ DET VERKLIGEN VAR VÄRT DET 🙂

Nu är det ju så att vi mest sitter och jobbar, eller springer omkring och får andra att jobba, så jag har inte så många roliga bilder att visa er. Ska jag vara ärlig har jag mest suttit i det här rummet idag. Då och då har jag tagit den energi jag hade kvar för att gå in till “mitt” team för att prioritera deras arbete eller för att kontrollera något och sen har jag gått tillbaks och försökt “fjärrstyra” från datorn. Jag hoppas det blir bättre med hälsan och energin i morgon!

På vägen hem från kontoret försökte jag ta en bild på trafikskylten som säger “WISH YOU A HAPPY AND SAFE JOURNEY”. Först tänkte jag att det är en typ av skylt som vi aldrig skulle se i Sverige. Sen tänkte jag att just idag var chauffören inte så bra, så jag funderade på hur säker vår resa skulle bli.

Bara några minuter senare passerar vi en olycksplats där en gångtrafikant blivit påkörd av en bil…. Vi får hoppas att hen överlevde och kommer klara sig utan bestående skador. Jag håller tummarna. Jag har hela tiden tänkt att jag verkligen anser trafiken vara extremt mycket lugnare här än vad den är i Bangalore, ändå har jag varit med om en krock själv, sett en mopedolycka, hört mina kollegor vara med om en krock och nu sett en person bli påkörd, så helt olycksfritt kan man ju inte säga att det är här i Nagpur. Vi får helt enkelt WISH YOU A HAPPY AND SAFE JOURNEY!

Den här gången bor jag på våningsplan 1, eller FF som det heter i hissen. Jag gissar att det är First Floor. Vad tror ni? Man ser, av naturliga skäl, inte lika långt på första våningen som man gör från sjätte våningen, så jag såg mer förra gången jag var här. Utanför fönstret ser jag någon form av plantering och även om bilden inte visar det så hoppar det runt små fåglar i det gröna där ute. Ställer jag mig upp på sängen så kan jag dock se förbi “häcken” och träden och ser en bit av staden.

Jag kom ju, precis som de andra som kom igår, i säng efter tre i natt och eftersom hotellfrukosten slutar serveras klockan 10:30 så träffades jag, Jeanette och Tuija (kollega från Finland som också flugit ner hit till Nagpur) vid hissarna klockan 10. Jag har mitt rum precis vid hissarna och ni kan se på bilden nedanför hur det ser ut utanför min dörr. Jag har alltså nära till hissarna, vilket är bra, men å andra sidan hör man hissklockan varje gång hissen stannar på mitt våningsplan också. Både plus och minus alltså.

I matsalen satte vi oss först vid ett runt bord i mitten av matsalen, men plötsligt kom Camilla, Cim och Therese (som kom redan förra veckan) och bjöd oss att sitta med dem vid deras bord. Vi tackade ja! När jag hade ätit upp min frukost, som var helt utan utmaning (*se förra månadens Indienbloggen så kan ni läsa om hur min chef utmanade oss) utan istället bestod av en omelett, en smörgås med smör och ost, en flaska vatten, en kopp svart te med mjölk och några melonskivor, toppat med en Coca-Cola, så gick jag upp till mitt rum och lade mig igen. I den här sköna sängen på bilden nedanför sov jag sedan i två timmar till och lät Iprentabletten göra nytta.

Jag vaknade av att jag fick ett trevligt sms från Cim. Hon meddelade att de bokat bord åt oss alla för middag och jag passade på att gå upp och se om jag kunde hitta någon att hänga med en stund. (Om jag sover hela dagen, kan jag inte sova i natt.)

Jeanette hittade jag i sitt rum. Hon och Tuija var precis på väg ner till hotellet spa för varsin behandling. Jag gick ner med dem för att se om de hade tid för en pedikyr till mig, men det hade de inte. Istället gick jag till poolen utanför spa’t för att sitta i skuggan. Där hittade jag Cim och Camilla som, precis som de andra, försökte lapa energi inför veckan som kommer. Vi gissar att vi kommer behöva alla batterier fulla av energi när veckan drar igång imorgon bitti!

Det var härligt att få sitta med tjejerna en stund och få “vara med”. Det var skönt att sova, men man vill ju inte vara ensam på den enda lediga dagen man har. Tack för sällskapet fina ni!

Efter en timme kom Jeanette ut till oss vid poolen. Hon var mycket nöjd med sin ansiktsbehandling och satte sig med oss andra.

Efter en stund hade solen intagit hela poolområdet och då jag ville försöka hålla mig i skuggan (virus frodas i solsken va?) så gick jag återigen upp på mitt rum för att vila. Jag ställde mig på sängen och tog en bild så ni också får se stan där nedanför min fönsterträdgård.

Jag ville jobba lite för att utnyttja tiden så gott jag kunde, men fick kämpa lite för att få igång nätverket på min dator. Efter att ha tömt cashen så fick jag dock lägga in det nya lösenordet istället för det från förra månaden som lades in automatiskt hela tiden och därför gjorde att ingen funkade, så efter det kunde jag jobba några timmar. Det tog mig en Coca-Cola och kände mig lyxig 😉

Så här dags började det kurra i magen och jag började längta efter middagen som Cim bokat på hotellets asiatiska restaurang. Först kom dock Jeanette över och hjälpte mig komma in på DN.SE för att se maken som var med i tidningen idag eftersom han delade ut pris för årets bild i Uppsala igår. Sidan där Per var med var nämligen låst för mig som inte var en prenumerant.

Vid halv åtta gick vi till Restaurangen Ni Hao och sa HELLO. :).

Restaurangen hade glasfönster in till köket. Jag satt med ryggen mot fönstret, men såg då och då hur hela rummet lyste upp av eld. Så jag ställde mig upp för att ta en bild av det, men då eldade de ingenting tyvärr.

Jag fick tips av Camilla och Cim vilken mat de ätit förut på det här stället och jag tänkte att jag kör ett säkert kort och beställde en av de rätterna. Det var jättegott!!

Jag bad om lov, och efter några italienska skämt om maffia och vad de kan göra, så fick jag tillstånd att ta med den här bilden på bloggen. Här ser ni alltså Anders, Paolo, Paola, Camilla, Cim, Therese, Tuija och Jeanette. Härligt gäng!

Nu är vi mätta och glada och är redo att sätta igång veckan!!

“Idag” passerade utan att något hände. Att resa är överskattat. I alla fall när man inte åker tåg eller bil. Man ser ju ingenting på flyg! Det här var det mest spännande på vägen till Doha.

Jag tittade på två filmer på vägen, Justice League och Wonder. Båda bra filmer!

På flygplatsen i Qatar hade vi tre timmar att fördriva. Vi gick runt litegrann och kikade på det som fanns att kika på. Bland annat deras annorlunda lekplatser. Här är en. Fast det insåg jag inte när jag fotograferade den utan när jag gick bakom den lite senare.

Vi gick ut och in i butiker och jag lyckades med att inte köpa något alls.

Vi åt lunch på “vårt favorithak i Doha” om man nu kan säga så efter att bara ha varit där två gånger.

RedBull ger dig vingar. Här på en bil!

Ytterligare en lekplats!

Sen var det dags att flyga igen. Vid gaten träffade vi två kollegor till så nu var vi ett lite större sällskap. Jag har dock inga bilder på det eftersom jag inte riktigt hade orken att fråga om tillstånd att fotografera och förklara hela blogg-grejen.. Jag är nämligen dyngförkyld och har feber. Det måste erkännas att jag kände mig galet låg och orkeslös. Ja, ni ser ju här nedan 😉

Men med massvis av vatten och en Ipren då och då så klarade jag av resan utan att gnälla alltför mycket.

Vi landade i Nagpur 45 minuter före beräknad tid och tog oss igenom säkerhetsrutiner så snabbt vi kunde, hoppade in i den förbeställda bilen och åkte till hotellet. Det kändes mycket skönt att komma in i rummet som blir mitt hem nu närmsta veckan! Nu ska jag sova!!

Nu lämnar vi den snöiga gatan hemma i Sverige för att åka mot varmare breddgrader.

Idag visade termometern på minus sexton grader (-16) och det känns konstigt att veta att tempen kommer gå upp cirka 55 grader på bara några timmar.

Resesällskapet är även denna gång min kollega Jeanette. Frukosten intas nu vid gaten samtidigt som businesspassagerare och sällskap med små barn boardar flyget. Vi som är vanligt hårt arbetande folk får vänta till sist. Så jag sippar vidare på kaffet!

Vi ses snart!!

Nu är det dags för mig att åka till Indien för fjärde gången. Kanske är det för allra sista gången, kanske är det bara början. Det får vi se.

I morgon bitti drar jag i alla fall iväg till Nagpur tillsammans med min kollega Jeanette. Jag har just nu drygt 38 grader i feber och har hela huvudet fullt av geggamoja, så det är inte helt perfekt med hälsan. Även Jeanette är dålig. Jag vet inte hur vi ska lösa den situationen. Vi mådde betydligt bättre förra gången.

Just nu ikväll struntar Per och jag i den traditionsenliga middagen och kör bara massa goda smårätter, eller förrätter, hur man nu vill se det.

Per började med att servera mig en ren serverad i små söta rågskålar. Allt medan jag sprang omkring och försökte fundera på om jag fått med allt från brusreducerande hörlurar till rätt datormus.

Jag åt dock för fort, för de små skålarna var ju ljuvligt goda, så jag var tvungen att ställa tallriken på andra sidan bordet medan jag satt och jobbade lite på min sida av bordet.

Per hann ju inte med att äta renskålarna lika fort som jag. Detta eftersom han stod vid köksbänken och skar upp tomater till nästa munsbit.

Det skärandet blev också en väldigt god minirätt – Caprese.

Sen blev det hemmagjord (såklart) guacamole som vi åt upp med nachos.

Här någonstans flyttade vi in i vardagsrummet och tittade på finalen av På spåret. Per sprang ibland ut till köket för att göra något “kökspiga”…

Och jag… Jag packade klart.

Och satte väckarklockorna i förhoppningen att INTE försova mig den här gången!

Sen kom sluträtten!!! Med den avslutar jag min kväll och hoppar i bingen. Vi ses på väg till Nagpur!