Hemfärd

Vi lämnade hotellet halv ett i natt. Det var mörkt, men det syntes väl som vanligt att vi är annorlunda från det normala, så när jag vände mig om för att ta en sista bild på hotellets ingång, så såg jag hur några gäster stod och tittade efter oss. Just den grejen kommer jag inte att sakna. Det är lite konstigt att bli uttittad hela tiden.

Väl på flygplatsen så började den där leken som vi inte riktigt förstår, men som händer varje gång vi är i Indien – ”väldigt många människor som gör exakt samma sak med några minuters mellanrum”.

Så först fick vi visa upp biljett och pass innan vi ens fick komma in i byggnaden. Sen var det två personer som stod fyra meter innanför dörren som talade om vart vi skulle gå. När vi hade gått de fyra meterna så skannades våra resväskor i en husvagnsstor maskin mitt på golvet. När jag försökte lägga upp handbagaget också så fick jag höra att ”det inte behövdes”. Vi fick tillbaks våra resväskor och gick tio meter innan en person visade oss vart vi skulle. Vi gick ytterligare fyra meter innan vi var framme vid incheckningsdisken. Där fick vi visa passen igen och fick lämna våra väskor.

Så här långt i historien kan man ju bara tycka att det är en stor personalstyrka, men det roliga har inte riktigt börjat ännu. Det är bara lite onödigt många personer inblandade för att få mig att gå femtio meter.

När vi hade lämnat resväskorna fick vi ju våra boardingcard, men inte förrän de stämplat kortet för första gången, och gick en rätt lång sträcka utan att bli ”vallade”. Då menar jag typ 25 meter. Där fick vi visa upp boardingkorten och passen. Där blev jag noggrant jämförd mot passbilden och mitt boardingkort fick sin andra stämpel. Jag fick passera förbi stämpelhållaren, men fick inte gå mer än fem-sex meter innan jag blev stoppad. Där fick jag visa upp mitt boardingkort igen. Ingen stämpel, men noggrann kontroll. Därifrån gick jag fem meter till och åkte upp för en rulltrappa. Ovanför trappan ställde vi oss i en kort kö. I slutet av kön fick vi gå igenom en ”vanlig” säkerhetskontroll, dvs lägga upp datorer, iPads, klockor, påsen med vätskor och handbagage för att de skulle skannas. Lådorna med mina saker fick åka till vänster, men jag fick gå åt höger eftersom jag, som kvinna, måste gå igenom en speciell ”kvinnometalldetektor”. När jag gjort det, måste jag dessutom gå in i ett litet ”ombytesrum” där jag blir skannad med en handhållen metalldetektor. Rummet krävs tydligen pga mitt kön för killarna skannas ute i det fria. När de konstaterat att jag inte bär på nåt farligt och visat mitt boardingkort igen, så fick jag stämpel tre. Nu var vi tillåtna att gå tillbaka till det vanliga bandet med bagage för att hämta våra grejer. När det var dags för boarding stod en tjänsteman vid början av kön för att kolla våra boardingkort. Vid slutet av kön stod två tjänstemän till där en av dem skannade kortet och rev bort en bit av det . Vi fick då gå igenom en glasdörr för att börja vår promenad ut till flygplanet. Efter femton meter fick vi dock stanna igen för att bli kontrollerade och självklart även för att visa upp vårt boardingkort som fick sin fjärde stämpel. Väl inne i planet stod en steward och ville se kortet. Det var ju tur att det fortfarande gick att läsa vad det faktiskt stod på kortet 😉

Vi reste sedan i drygt fem timmar till Doha, för att sedan vänta i tre i loungen där. Sista etappen tog drygt sex och en halv timme.

På planet fick jag inte plats med mitt handbagage ovanför min egen sittplats så jag lade det över en jättetrunk som låg i facket ovanför sätena på andra sidan gången. Jag tyckte väskan var konstig, men tänkte inte mycket mer på det. Det var inte förrän Jeanette undrade om jag ”känt igen tennisspelaren” som jag tänkte att det kanske var en tennisracksväska jag lagt min dator på. Framför oss på väg mot bagagebandet gick denne tenniskille och det vissde sig vara Mikael Ymer. (Enligt min man var väl på väg hem från Australian open) Den typen av kändisar funkar inte på mig. Jag vet ju inte vilka de är 🙂

Vi fick vänta oväntat länge på bagaget, men jag blev ändå rejält glad att se att båda väskorna komma när de väl kom rullandes.

Nu är vi hemma!