Oj oj oj!! Vad skön en säng är när man verkligen är trött och sliten. Jag sov som en stock hela natten, som naturligtvis inte var natt, utan mer förmiddag här i Bangalore. Jag vet inte om jag ska nämna att jag blev väckt två timmar innan min väckarklocka skulle ringa. Då stod ”house keeping” (en man i vit väldigt ren och stärkt uniform) utanför dörren och ville fråga mig om jag hade någon tvätt som han kunde ta hand om. Öh!? Va? Jag har precis landat i landet typ. Låt mig sova!! Jag vet inte heller om jag ska nämna att jag en timme innan jag skulle gå upp återigen blev väckt av att det återigen ringde på dörren till rum 1114 (mitt rum alltså 🙂 ). Den här gången stod en annan lika soldataktig man utanför dörren och ville städa mitt rum. Låt mig vara!!!! Nä, jag tror jag skippar det och säger att jag sov gott!
Eftersom vi inte börjar jobba förrän klockan halv ett indisk tid (vi följer svenska kontorstider) så hade Annalena och jag bestämt oss för att sova förbi den tid då frukostbuffén serverades. I valet mellan sömn och mat prioriterade vi faktiskt sömn. Den här gången. 🙂 Vi gick därför till den vanliga hotellrestaurangen för att försöka hitta något ätbart från a la cartemenyn och det slutade med att vi satt och åt färsk och supersöt och god ananas, varsin grillad smörgås och drack te / juice.
Av någon anledning hade vi inte lyckats göra upp planen med IBM om när de skulle hämta oss vid hotellet och jag hade en känsla av att någon helt plötsligt skulle stå i lobbyn. Det visade sig vara helt sant, för innan vi ens fått in frukosten så stod högsta chefen, Srini, där och pratade med hotellreceptionisten. Jag gick och hämtade honom och presenterade honom för A. Srini är en av de IBM’are som jag verkligen aldrig kommer att glömma bort. Han är underbart trevlig. Tillsammans satt vi sedan och småpratade en stund innan Srini tog tag i det lilla missförstånd som uppstått mellan A, mig själv och hotellet. De ville nämligen att A och jag skulle betala hotellräkningen på våra privata kort. Det ville inte Srini och det behöver vi inte heller göra nu.
Under bilfärden till kontoret fick Annalena sig en lektion i hur det funkar med bilkörning och tutningar. Jag gissar att han mindes hur förskräckta jag och Linda var varje gång han körde oss i sin bil och ville direkt förklara att de inte tutar för att de är elaka eller arga. De bara gör så för att visa att ”här kommer jag”. Det är många som ska fram bara…
När vi kommit fram till kontoret och gått igenom den sedvanliga bombkontrollen (en vagn med speglar kikar igenom bilens underrede och en vakt går igenom bakluckan och bilen i sin jakt på elakheter) välkomnades vi av hela ledarorganisationen för Manpowerkontot som stod uppradade på trappen. De är verkligen välkomnande här! Vi fick direkt varsitt passerkort som går till alla dörrar inom huset. Man får inte gå igenom en dörr utan att ha visat kortet. Ska fem personer gå igenom ska alla fem visa kortet vid dörren. Det blir lätt lite köbildning och jag funderar på om det där med en biltuta kanske skulle funka? Här kommer jag!!!
Vi började sedan arbetsdagen med att samla hela IBM-teamet i ett konferensrum där det såg ut som om någon festat loss ordentligt. Bord och stolar låg huller om buller och här kunde man verkligen se hur bra de är på att samarbeta. Medan vi (och då menar jag mest Samal – för er som vet vem han är) riggade presentationen som vi skulle köra så städades rummet snabbt upp (de skyllde kaoset på IT-avdelningen och jag började tänka att vi nog har en ganska städat dito) och vi kunde sätta igång. Vi presenterade oss, förklarade varför vi var på plats här i Bangalore och gav dem de pepparkakor och polkagrisar vi tagit med oss som en typisk svensk present. Det visade sig att det verkligen var en hit med pepparkakorna. Jag tror att det tog fem minuter så var alla kakor (eller det som varit två stora burkar med kakor men som efter Lufthansas behandling mest liknande bruna kaksmulor) helt uppätna. Polkagrisarna (Polka is a dance and Grisar are pigs, so it must mean that these are “Dancing pigs” made out of sugar!) tog lite längre tid att suga I sig, men även de gjorde succé. Det tror jag i alla fall för jag hörde nog hur det knaprades lite här och där. Den bästa presenten av dem alla var nog i alla fall de pennor med Experistryck som vi också gav dem. En av killarna var helt lyrisk. Han hade tydligen lagt väldigt mycket tid på att få igång Manpowers nya bolag Experis och var tokglad när han insåg att han äntligen fick något med loggan på. Jag och Annalena drog även igenom två systemrelaterade presentationer och även om de var lite tysta när jag frågade om de hade några följdfrågor, så tror jag nog att det var bra att vi tog oss tiden och modet att stå inför alla dessa människor en lite längre stund. Förhoppningen är nu att förståelsen har ökat vad gäller de ämnena.
Helt enligt plan fick vi problem med att få igång internet på våra datorer. IBM’s IT-avdelning fick ganska snabbt igång Annalenas dator, men min dator ville verkligen inte. Jag vet inte om det berodde på att jag inte kör med samma operativsystem osv. som hon gör, men där fick jag tyvärr lägga en hel del tid. Med hjälp av Rickard och Oscar på Nordic IT kom jag till slut in och kunde komma åt det jag behövde på datorn. Tack så hemskt mycket!!
Vi har inte haft ett enda strömavbrott på hela dagen. Det är sant. Jo, helt sant! Förra gången jag var här hade vi strömavbrott precis hela tiden. Någonting måste ha hänt med det indiska elverket 🙂 Något positivt! Det kanske inte blir någon strömrelaterad olycka på löpbandet den här gången. Om man springer på ett löpband och strömmen går, så slutar man ju inte springa utan springer lätt rakt in i väggen, eller vad säger du Linda??
Då och då under dagen blev vi personligt presenterade för alla som jobbar för Manpower World Wide. Det är kul att se hur det, som förra gången jag var här bara var nystartat ”lilla” norden, numera är fullt av folk som hanterar Spanien, Nederländerna, England, Tyskland osv. Vi var först, vi är bäst och vi leder vägen för resten av världen. Ja, så måste det vara!
Gästvänligheten måste jag bara ta upp nu när jag har ordet! Oj, vad de tar hand om oss. Det är precis som förra gången, men jag hade liksom glömt bort hur gulliga de är mot gäster. Vi blev i och för sig inte mottagna med blommor och fanfarer, men alla är verkligen trevliga och alla chefer ända upp till den högsta toppen gör allt de kan för att ta hand om oss. De hämtar oss på hotellet, de ser till att vi hela tiden får Cola light serverat från en kille i vita tyghandskar som knappt vågar öppna munnen eftersom han är så blyg. Om jag inte är vid ”mitt skrivbord” så letar han upp mig och ser till att ge mig min läsk. Gulliga honom. Vad gäller lunchen så kunde de verkligen inte ha gjort ett bättre jobb! De frågade efter vad vi gillar och såg till att handla hem mat som vi skulle tycka om och som inte skulle göra oss sjuka. Idag blev det kinesiskt (tillräckligt för att räcka till en armé) och imorgon ska det tydligen bli indiskt (med en lite mesigare kryddning än vad de normalt serverar). De är så snälla här!! De hade väl i och för sig liiiite problem med konceptet – Annalena äter inte ost – för de föreslog direkt att vi då skulle äta pizza…
Resten av tiden på kontoret har Annalena spenderat i den ”cubicle” som det nordiska AR-teamet sitter i medan jag själv har delat tiden mellan att sitta med chefen för GA-teamet och med IT-folk när jag kämpat med datorn som jag nämnde tidigare. När klockan var kvart över fyra i Sverige, dvs. kvart i nio på kvällen här i Indien, var jag helt slut. Svetten droppade lite sakta på ryggen (25 grader inomhus är för varmt för mig) och huvudet kändes tungt. Resan började nog ta ut sin rätt och jag tror att de såg det på mig för då började frågorna komma om ifall det inte var dags att kapa dagen kort. Jag envisades dock med att sitta kvar för att förbereda mig inför morgondagen, lösa ett ärende som om jag satt på kontoret hemma i Stockholm och Annalena kämpade på hos AR med glatt humör.
Det sista som hände innan vi lämnade kontoret var att jag blev inkallad i ett mörkt och stort konferensrum. Där blev jag sedan utfrågad om vad det är vi vill se i Bangalore. Detta eftersom de verkligen tycker att vi, och framförallt att Annalena skulle, få se något av landet medan vi är här. Fick de bestämma själva så skulle vi nog inte jobba så mycket utan mest åka och se alla coola ställen som de verkar mäkta stolta över och visst låter det kul, men till slut enades vi om en tvåtimmars tur till någon form av köpcentrum för shopping och en sevärdhet som de fick välja själva. Vi väntar nu med spänning på att se vad de väljer. Jag hade bara ett krav: Det måste ligga i närheten av kontoret så vi inte förlorar för mycket arbetstid. Jag kände mig som en bra arbetskraft och så duktig så 🙂
Nu sitter vi här på Annalenas hotellrum och läser de kommentarer vi fått på nattens blogginlägg och vi är så tacksamma. Det är verkligen roligt att få hälsningar från er där hemma i verkligheten. När vi andats en aning ska ni nog utforska hotellet och se vad det har att bjuda. Vi har ju hört ryktas om både lounge, pool och gym. De två första passar nog mig och den sista lär nog Annalena dra iväg mig till om hon får som hon vill..
Ta hand om er nu kära läsare så försöker jag ta hand om Annalena!
Kram