Sist vi hördes här på bloggen var jag och Annalena på väg mot hennes ”Airport Surprise” som hon fått via denna fina lapp:
Min fantastiska gåva att få en flaska vatten värd 1EUR om jag handlade för 10 EUR slängde vi i närmsta soptunna. Mannen som tydligen har som jobb att dela ut överraskningar log stort och gav Annalena den här fina lilla gubben:
Ni känner ju säkert igen just den där sortens gubbar och vet vad de är gjorda av, och ni som känner Annalena vet ju att hon inte äter choklad. Gissa vem som fick den istället? Surprise för Mia!! Jag la glatt ner den i mitt handbagage (utan minsta tanke på att den skulle smälta) och gick mot nästa stopp som presenterade sig i form av Häagen-Dazsglass. God sådan! Där satt vi sedan med våra glassbägare och tog det lugnt. Man vill ju inte vara för tidig vid gaten. Någon gång ska man ju överraska sig själv tänkte jag!
När vi till slut tog oss till gaten så visade det sig att nästan alla andra redan hade gått ombord på planet. Detta trots att det var en halvtimme kvar till avgång. Skumt. Det har nog aldrig hänt mig förut att jag inte är först på plats. Ombord på planet blev jag och Annalena separerade direkt. Så mycket för min tanke att det inte skulle gå att skilja oss åt. 🙂 Annalena fick gå till sin plats i gången på ena sidan om mittenplatserna medan jag blev hänvisad till den andra. Annalena blev lugnad av flygvärdinnan ”Ni kommer snart att återförenas”. Det dröjde dock en bra stund innan det hände. Detta eftersom jag fastnade bakom den där typen som ni alla känner igen. ”Businessresenären som har en alltför stor väska för att få in den i bagagehyllan och stoppar upp precis alla bakom sig. Under en lång stund”. Där stod jag alltså och tänkte lugna och mjuka tankar medan A hittade sin plats och gjorde sig hemmastadd. Till slut återförenades vi dock och även om vi inte hörde någon ljuv musik så kändes det bra att vara på gång och på rätt plats. Nu var vi verkligen på väg mot Indien!
Förra gången jag reste till Bangalore med Lufthansa (2008) så hade jag väldiga problem med att få plats med mina ben. Jag är inte direkt superlång (1,69) så det var faktiskt lite förvånande. Jag minns hur kollegan Linda i närmsta sätet fick sitta med kroppen lite på sned i sitt försök att få plats med sin långa lekamen. Det är inte en sittställning man rekommenderar. Inte för åtta timmar. Med den resan i minne så var jag lite orolig över hur den här resan skulle bli, men det visade sig gå riktigt bra! Vi fick sitta precis bakom flygvärdinnornas lilla krypin vilket gjorde att vi faktiskt hade mer än bara lite plats för knäna. Nackdelen var förstås att vi inte kunde ha våra väskor under sätet framför oss utan var tvungna att lägga upp våra väskor i hyllorna. Våra väskor var dock av normalstorlek och rymdes fint! (Att vi var tvungna att hämta saker titt som tätt i väskorna ser vi bara som extra motion och som något positivt.)
Vad mer kan man berätta om vår flygresa? Egentligen skulle man ju kunna beskriva resan med de få orden: ”Vi flög från Frankfurt till Bangalore”, men jag jobbar inte så. Ju fler detaljer desto bättre! 🙂 När man senare kom rullandes med matvagnen blev vi tillfrågade om vi ville ha vegetarisk mat eller Western style. Vi bad om western. Den visade sig dock vara slut. Varför i hela fridens namn frågade de oss då om detta?? För mig spelade det inte så stor roll, men för Annalena som inte äter ost så var det lite tråkigt. Detta då ost var en av de tre stora beståndsdelarna av maträtten. De andra två var ris och potatis. Ja, ni hörde rätt. Ris OCH potatis. Rätten bestod alltså av Ris, Ost och Potatis. Lite underligt kan jag tycka. Vi lyckades dock få i oss lite mat (Jag fick A’s brieost, hon fick min smörgås) och till slut så var vi så pass ohungriga att vi höll oss till nästa gång vi kunde komma åt våra väskor i hyllorna. I väskorna låg nämligen de bars som A så finurligt fått oss att ta med oss. Vi trodde kanske inte att vi skulle få användning av dem så tidigt under veckan, men nöden har ingen lag. Mätta skulle vi bli! Här plockade jag faktiskt fram den lilla chokladtomten som numera var min, men den hade både smält en aning och smakade faktiskt precis som de brukar göra. Inget vidare. Jag lät honom gå till de sälla jaktmarkerna och där har han det nog jättebra tror jag. 🙂
Resten av resan fyllde vi med jobb, sömn, böcker och prat. Vi fyllde också i ett dokument för inresa i Indien och då insåg vi att det äpple som A hade i sin väska inte var någon bra idé. Det var nog bäst att äta upp det innan landning. För inte kan väl punkten 6a på blanketten ha att göra med frukt i magarna? Eller är det sånt de har röntgenmaskinerna till på flygplatser?
Efter vad som kändes längre än vad åtta timmar låter, så kände vi hur vi tappade höjd och hur vi alltså närmade oss slutdestinationen. Pirrigt! Hur skulle det gå med A’s äppelmage? Skulle hon fastna i tullen eller inte??
Det visade sig gå precis HUR BRA SOM HELST att få bagaget och komma ut ur flygplatsen! Givetvis var Annalena lite förvånad över hur administrationen kring vår ankomst hanterades, men för mig kändes det verkligen galet bra. Så här var det inte förra gången. Att vi fick stå i kö en stund och att de stämplar passen och ger tillbaks en liten del av den blankett vi fyllde i på planet var ju inte konstigt. Att de cirka fem meter senare stoppade oss i en ny kontroll, bara för att få oss att lämna tillbaks den lilla pappersbiten förvånade dock Annalena. Jag kände igen processen, förstår den inte, men accepterar den…
Utanför flygplatsen möttes vi av, gissningsvis, hundra män med namnlappar. Precis när vi gjort upp en plan ”Maria du kollar åt höger så kollar jag åt vänster”, så kom en man fram till oss och frågade om vi skulle till Fortune Hotel. Det skulle vi. Vi fick godkänna att vi var de personer som han hade på sin skylt och sen bar det av mot Whitefield och vårt hotel.
Jag sitter just nu på hotellet och jag gissar att Annalena har hoppat ner i sängen för att sova. Klockan är 03:48 och jag är trött. Jag måste bara ta den här chansen att jubla över hur bra allt har gått! Den cirka en timme långa bilresan må ha varit fylld av underliga filbyten, hundratals tutningar och otaliga blinkningar med helljusen, men det kändes så otroligt bra! När vi väl kom fram till hotellet så bombkollades bilen, bakluckan gicks igenom för vad vi antar bomber eller oinbjudna gäster och sen fick vi checka in. Det här bådar gott!!
Bangalore, here we are!! Safe and sound.