Idag har jag satt igång med att ta fram allt det där som på något magiskt vis ska rymmas i en enda resväska. Allt det där som man tror sig absolut behöva under en veckas tid. Inte det där som kan vara bra att ha eller som vore kul att ha. Nej då, bara det absoluta måstena ska packas. Jag har alltså inte några planer på att packa med mig smink och parfymer. Här packas inte ens en handväska utan jag nöjer mig med den datorväska jag ändå måste kånka på. Hör och häpna, men inte ens min underbara systemkamera får följa med! Nä, på den här resan blir det en liten yttepytte kompaktkamera av modell “jag-slog-sönder-den-i-somras-mot-båtskrovet-men-hoppas-det-finns-några-bilder-kvar-i-den-ändå-innan-den-totalhaverar”-typen.

Hittills har jag inte lagt fram en endaste lite klädtrasa. Nä, här är det bara mediciner, rengöringsattiraljer, träningskläder, adaptrar, laddare, paraply (regnar HELA tiden i Indien nu enligt rapport) och gåvor som lagts fram. HUR I HELA FRIDENS NAMN kan det då redan ligga ett berg av prylar på golvet bredvid väskan???

Jag tappade packningslusten och tror jag fortsätter med kläderna imorgon. Det lär alltså bli en “fortsättning följer” på den här storyn…

Jag har dock en annan story att berätta idag. Idag smällde det nämligen till ordentligt uppe i Karlberg. Idag gick min chef nämligen ut med nyheten att jag ska sluta på mitt jobb….

Jag ger er som förstår storheten i detta en liten andningspaus här. För er andra kan jag berätta att det här är STORT. Jag är inte känd för att byta jobb så där jätteofta direkt, men nu ska det ske!

Jag åker alltså till Indien på söndag. Tillbaks i Sverige kör jag sen hårt under bokslutsveckan innan jag byter till mitt nya jobb. Ungefär fyra meter västerut. 🙂 Ja, jag ska alltså sluta på mitt jobb på Manpower för att ta ett annat jobb på… Manpower. Jag slutar som process specialist där jag främst supportar redovisningspersonalen med allt de kan tänkas behöva hjälp med och ger mig i kast med att förstå mig på, den för mig helt okända världen, av budget och forecasts. Jag tror det kallas utveckling! 🙂 Jag byter alltså chef och kollegor, men kan vända mig om i stolen ifall jag saknar dem alltför mycket.

Ni får gärna önska mig lycka till när jag nu ger mig ut på det okända! 🙂

Jag är en ordningsfascist. Jag har ordning och reda. Jag gör saker enligt manualer och rutinbeskrivningar. Jag är försiktig och säker på hand när jag gör något extra “pilligt”. Jag är känd för att göra rätt.

Det är så jag känner igen mig från jobbet i alla fall.

Så är tydligen inte fallet. Idag har jag lyckats göra något så jättefel som det bara går och det gjorde verkligen fysiskt ont i mitt hjärta när jag insåg det. Hur i hela fridens dagar kunde jag göra så fel? Det är utanför mitt förstånd.

Jorå, jag har pratat med insatta kollegor och i mitt logiska jag så inser jag att de har rätt när de säger att detta går att fixa, att vi är människor och att vi inte kan förväntas att alltid göra rätt, att det är långt kvar till bokslutet och jada jada jada. Jag vill ändå inte göra fel!!!!!!!! Jag är arg på mig själv. Jättearg.

Suck. Andas!!!

Jag sitter nu kvar på jobbet och har byggt en sån där strukturerad och ordenlig plan som bara jag kan göra. Problemet är att den planen inte för oss framåt. Den bara rättar felet som jag har gjort. Sen är det bara att börja om från början igen och göra RÄTT!

Lite VLS skulle sitta fint. Tack!

Överallt händer det viktiga, stora och personliga saker i människors liv och här sitter jag och bloggar om dumheter och trivialiteter. Just idag känns det riktigt dumt, även om jag inser att det också är en del av livet. Jag vill dock börja med att skicka Varma Lugna och Snälla tankar till er som verkligen behöver det.

Och sedan trivialiteterna…

Tror ni att det är någon som har semester så här års?

Jag tror det, för när jag tog den här väldigt tidiga
morgonbilden så fanns det inte en människa i närheten 🙂

Så här tidigt på morgonen skiner solen
in i mitt fönster trots att det är i norrläge…

Schyssta takåsar va?

Efter en dag av full fart och bokslutselände åkte jag till Polisen för att träffa Emma och Per. Emmas pass har gått ut och det var dags att skaffa ett nytt. Blanketter fylldes i och studerades. Emma mätte sig och blev glad att se att hon växt 9 cm sen förra passet. Dessutom fanns en snurra som visade hur mycket (läs LITE) tid man tjänar på att köra för fort och den var vi så klart tvungna att prova!
  

Till slut var det dags för passfotografering!
Vilken min skulle användas?
Vilken signatur skulle användas?
Det är viktiga frågor när man skaffar pass 🙂
 

Till slut var det i alla fall klart och då åkte jag hem för att vara “redo”.
Jag har nämligen beredskap för bokslutet ikväll.

I postlådan hittade jag det sötaste lilla kuvert
jag har sett på väldigt, väldigt länge!!

Inuti kuvertet låg ett konstverk gjort av min systerdotter Tilda!!

TACK SNÄLLA!!!

Jag måste erkänna en pinsam och barnslig (men sann) sak….

Jag är SÅÅÅ fånigt otålig!

 I morgon (mitt på dagen) levereras vår nya båt. Jag kan inte vara med och hämta den eftersom jag faktiskt har ett jobb, så Per och Marcus hämtar den själva och kör ut den vattenvägen till ön. Jag får alltså inte se eller åka i båten förrän på lördag morgon och för det grämer jag mig. Kunde man så skulle jag hoppa in i min tidsmaskin och flyga dit!

Idag är en “konstig” dag.

Min höggravida kollega Cim jobbade sin sista dag för året idag. Det känns självklart otroligt roligt, men lite konstigt att inte få träffa henne varje dag. Nu är det dags för henne att gå hem och göra sig redo för nästa fas i livet – att bli mamma! Jag, min andra kollega Maria och Cim gick därför ut tillsammans och åt lunch. För att fira av henne tog vi oss till bästa stället: Stockholms Glasshus!!

Snacka om att vi njöt!!
 

Det konstiga fortsatte under dagen eftersom även kollegan Madde gått hem för att göra sig redo för barnafödande (jag hann inte säga hejdå….) och eftersom min kollega Andreas sagt upp sig och söker sig till nya äventyr hos annan arbetsgivare. Självklart firades de alla av med tårtkalas!! (Vi tänkte dessutom lite extra på kollegan Annelie som fyller år idag. Detta fast hon inte ens var på jobbet)

Jag kommer att sakna dem alla och sörja i några dagar. Den som inte förstår det, får helt enkelt stå ut. Jag gör som jag vill!!

Till Cim och Andreas säger jag:
LYCKA TILL med det nya i livet!!

Jag blev alldeles varm när jag på slutet av dagen fick Andreas avtackningsblommor – “Bara för att visa hur speciell jag är!” Åh! Glädjetårar!! Jag njuter av blommorna och av värmen!!

Fin va??!

Något annat jag verkligen blir varm av (hela vägen in i hjärteroten) är att när Emma tappade sin iPhone idag, så blev vi uppringda av den 10-åriga kille som hittat den!! Han letade alltså i telefonen efter ett nummer att ringa, ringde upp och förklarade att han hittat den och mötte upp Emma för att ge tillbaka den och var supergullig under hela processen. Jag vet inte hur jag ska förklara min förvåning och glädje över detta. Jag hoppas däremot att Edvin (så heter lillkillen) förstår vår uppskattning när han öppnar posten om någon dag!! Det finns underbara människor!!

Å så MÅSTE jag visa de här underbart coola och supersöta hemvirkade “Converse-tofflorna” som Cims mamma,  Rose-Marie Engdahl, gjort i nyföddstorlek! Visst är de underbara!?!?!? Hon säljer dem för 100 kronor paret ifall ni är sugna. Hör av er!

När man är på konferens så får man ibland en paus. Vad man gör med den varierar. Cim duschar. Jag bloggar. Åsa hon….

Hej!

Jag är på Rånäs slott tillsammans med mina kollegor. Vi fick just en liten paus före middagen. Jag hinner inte skriva så himla mycket om vad vi gjort, men här kommer bildbevisen på att vi ätit, fikat, jobbat, jobbat och skrattat!

KRAM