Oj, vad svårt det var att åka hem från ön ikväll. Både kroppsligt (eftersom det var mycket bilar och köer) och psykiskt (eftersom det var så vansinnigt ljuvligt väder idag).
Nu har vi i alla fall kommit hem och vi får längta tills nästa gång vi kommer ut till skärgården. Blir det för jobbigt får vi titta bilderna…
SOLEN SKEN FRÅN KLARBLÅ HIMMEL
VATTNET LÅG NÄSTAN HELBLANKT
DET VAR JÄTTEVARMT SÅ JAG SVALKADE MIG MED ETT STORT GLAS PEPSI MED MASSOR AV IS!
NÄR DET VAR DAGS FÖR LUNCH TOG PER FRAM GRILLEN
IDAG BLEV DET HAMBURGARE TILLAGAT I SHORTS
ATT KUNNA HA KLÄNNING I APRIL ÄR NÄSTAN LITE GALET…
VI SATT UTE OCH ÅT. JAG FICK INGET VIN EFTERSOM JAG SKULLE BLI CHAUFFÖR LITE SENARE. PEPSI ÄR DOCK OCKSÅ GOTT!
EFTER MATEN GICK VI NER TILL BRYGGAN OCH BOMMARNA SOM ÄN SÅ LÄNGE LIGGER PÅ LAND
PER SKULLE NÄMLIGEN MONTERA NER EN AV VÅRA BOMFENDRAR
MEDAN HAN FIXADE MED DET SÅ TITTADE JAG ÅT ANDRA HÅLLET
VÄL UPPE VID HUSEN SÅ MONTERADES DEN (OCH EN TILL LIKADAN) FAST PÅ EN ANNAN BOM. VI SKA BYTA BOM I ÅR FÖR ATT FÅ BÄTTRE STÖD OCH PAPPA SKA “FIXA” LITE MED DEN NU I VECKAN DÄRAV DETTA PYSSLANDE.
TROTS ATT KLOCKAN VAR HALV SEX VÄRMDE SOLEN SÅ PASS MYCKET ATT FAMILJEN (syster Anna, svägerska Frida, make Per, Pappa Rune, Bror Henrik, bonusmor Kina) SATT UTOMHUS OCH NJÖT PÅ PAPPAS ALTAN. VI SATTE OSS MED DEM OCH FICK EN GOD KOPP KAFFE INNAN DET VAR DAGS FÖR OSS ATT BÖRJA FÄRDEN HEMÅT.
Det är så skönt när solen skiner och värmer upp den vinterfrusna kroppen. Igår fick jag massor av färg i ansiktet och idag kan det inte vara någon skillnad (jag har inte tittat i spegeln, men det känns som en solbränna)! Jag har varit utomhus nästan hela dagen och det är så härligt här ute på ön, för var jag än går så möter jag någon som jag känner och tycker om. Ändå finns det alltid någon plats att gå undan till om man vill vara för sig själv för en stund.
Idag har jag träffat kära vänner från barndomen (då de var ute och hälsade på sina föräldrar som bor här på området), föräldrarnas vän från svunna tider (som var på ön för ett kyrkobesök och tog en sväng förbi mitt föräldrahem), grannar jag känt i många år och självklart mina kära släktingar i form av föräldrar, bror med fru och hans barn. Hur bra kan man ha det!
Just nu sitter jag i solen på altanen i bara t-shirt och laddar in bilderna från dagen (så här långt). Bredvid mig står ett glas rosé och vi blev just inbjudna på middag hos Pappa, Kina, Bror Henrik och Svägerska Frida. Per är ute och springer sin löprunda som jag inte följer med på eftersom jag som jag redan nämnt har slurpat lite rosé. Jag tänker titta igenom bilderna och sen ta mig en ensampromenad längs stranden. Livet är gott!
Livet är gott. Jo, det är det allt, men jag blev dessutom påmind om HUR jäkla bra jag har det när jag hade besök häromdagen som utan att de nog visste om det, pekade på alla härliga saker jag har i mitt liv. Bara en sån sak som att vi bor 120 meter från havet påpekade min vän redan när hon klev ur bilen “Oj, man ser havet från er tomt. Det hade jag inte förstått” var en sån kommentar som gjorde att jag stannade upp och tänkte till. Jag uppskattar verkligen att höra havets sus, men blev varse hur bra jag har det när jag såg det genom min väns ögon. En annan sak jag uppskattar, men blev ännu mer medveten om är att jag är lycktligt lottad att ha en make som älskar allt som har med matlagning att göra (oavsett om det är en vardag, helg eller fest). Min väns blivande make sa nämligen t.ex. “Vad underbart! Jag har verkligen lärt mig massor idag” och syftade på att han varit med när Per tillagat vår grillbuffé. Ibland är det bra att se sitt liv ur andras ögon…
Livet är gott!
Här kommer några bilder från dagen. Texten har jag lagt i bilden.
Nu har jag tagit min lilla “före-middagen-promenad” ner till havet, sedan ätit en fantastisk middag i grannhuset (pappa och Kinas hus) och efter detta tagit en promenad runt omkring på Granö tillsammans med Per, min bror Henrik och hans fru Frida. Lite busiga var vi medan vi gick omkring. Vi får se om ni kan märka det…
Vår påskafton började med rejäl dimma. När jag och min syster Susanna gick en promenad ner till havet så såg vi verkligen ingenting. Det var mörkt och konstigt, men det blev ljusare för varje minut som dagen fortskred. Tur det!
Här kan man nästan tro att det är kväll, men det var det alltså INTE!
Jag fick ta bilderna med blixt för att kunna få det allra minsta lilla ljus på syrran.
Här tror jag att ni får en känsla av hur dimmigt det faktiskt var. Här brukar man se havet och öarna som ligger utanför oss.
Vi fick kisa lite med ögonen eftersom solen ändå försökte göra sitt bästa, men dimmigt var det verkligen.
Tittade man rakt ner i vattnet såg man dock stenarna på botten. 🙂
Vi gick längs med stranden hela vägen bort till bryggan.
Vid bryggan såg man inte heller så mycket, så jag körde samma trick där. Här har ni botten vid badstegen…
Inte mycket utsikt att prata om….
Det blev dock bättre!
När vi kom upp till Pappa och Kinas hus så sken solen faktiskt så mycket så att dimman hade börjat ge med sig.
Alla var utomhus och min syskonson Noah hade lagt sig bekvämt i pappas nybyggda gunga. Det såg inte alls dumt ut.
Vissa stod mest och hängde och babblade. Helt plötsligt ropade dock brorsan och frågade om vi ville ha kaffe. Det ville vi så klart!
Sagt och gjort. En picknick packades ner och så satte vi oss vid bastun och mös. Nu var det nästan soligt.
Kafferep.
Efter en stund gick Per och jag upp till huset och gjorde oss i ordning för lite motion. Jag passade på att beundra de fina tulpanerna som vi fick igår!
Brorsans fru Frida hade fått besök som kommit på cyklar. Jag blev lite avundsjuk när jag såg att de hade fina röda Kronancyklar…
….men fick nöja mig med min 31 (!) år gamla cykel. Jag tänkte nämligen cykla med när Per sprang sin vanliga löprunda.
Han sprang och jag cyklade 🙂
När vi kom tillbaks från vår tur runt ön var jag hungrig som en varg.
Det är inte ofta jag äter sill (eftersom ingen annan i familjen gillar det), men nu är det ju ändå påsk så idag slog jag till och frossade rejält. Jag åt inlagd sill och skärgårdssill. Jisses så gott! Marcus och Per åt självklart inte det här utan frossade i resterna från grillbuffén vi åt igår kväll.
Helt plötsligt fick vi (inte helt oväntat) besök av sex små påskkärringar. De sjöng en egenskriven påsksång och gav oss hembakta kakor och ett fint påskkort (ni såg en bild av det överst i detta inlägg.) Vi gav dem massor av gotter!
Nu hade solen helt och hållet vunnit kampen över dimman, så vi satt kvar på altanen när maten var uppäten. Marcus som går på KTH skrattade gott åt alla roligheter i BRUX-anvisningen som han säljer för att finansiera Quarnevalen. Har ni läst tidningen eller sett quarnevalen någon gång så vet ni nog hur rolig den tidningen är.
Efter en stund ropade havet på mig igen, så jag tog en ny liten tur ner till vattnet. Nu var det helt klart fritt på dimma.
Jag gick i skogen på vägen hem och knäppte av några bilder även där. Grönt är ju skönt!
Ett av träden i skogen består av två stammar som växt ihop. I ögonhöjd finns ett litet hål där stammarna inte riktigt växt ihop. Jag har många gånger kikat igenom det hålet. Idag tog jag även en bild.
Jag gick hem till pappa och mötte mina syskon med respektive så jag stannade kvar där. Efter en stund kom även min nyfikne make och undrade vad vi gjorde. Där satt vi sedan och bara “var”.
När klockan slog “wine o’clock” så gick vi hem till vårt hus och bjöd alla på årets första glas utomhusrosé. Eller…nästan alla. Min svåger Daniel fick nöja sig med Påskmust eftersom han är chaufför idag och ska köra hem till Färingsö efter middagen.
Med lite god vilja, några filtar och med hjälp av solen så går det faktiskt att sitta utomhus på påsken!!
Det här ovanför är inte en helt vanlig syn i vårt hus. I alla fall inte nu längre när våra barn är snart 20 och 21 år gamla. Det här var dock vad som mötte mig så fort jag öppnade dörren i morse. Tre stycken plasthundar stod på vakt på lådan där vi förvarar våra dynor och hängmattor. Så blir det när man har barngäster. Voff!!
Det var min lillasyster med familj som sovit över och det första vi gjorde idag var att ta en kort promenad ner till fåren och deras lamm. Vi läste instruktionen om vad man får och inte får göra kring fåren och klev sedan in för att hälsa. Det får man nämligen!
Man får inte mata dem med något annat än gräs, men de verkade inte vara så sugna på det för de åt inget av det som Noah och Tilda bjöd på. De tuggade dock frenetiskt och vi började nästan tro att de, precis som korna, idisslar. Nu har jag googlat och det har visat sig att de faktiskt gör det. Där ser man. Man kan lära sig något varje dag!
Määä!
Min och Susannas pappa var med på promenaden och på vägen hem genom granskogen tog jag den här bilden i smyg. Tilda var på väg rakt ut i skogen så hon är tyvärr inte med på bild.
Hon är dock med på den här bilden där hon lånat en av mina otaliga simringar! Hon är ingen badkruka hon inte. Jag gillar den sorten!!
Noah var inte riktigt lika sugen på att bada i havet även om han faktiskt påstod att det var TRETTIO grader i vattnet…. Det var tydligen det som termometern visade 🙂 (Egentligen sa den 21 grader)
Jag badade självklart. Det gör jag alltid. Jag kan inte låta bli!
Precis som jag inte kan låta bli att fotografera utsikten då och då…
Något jag däremot alltid låter bli är att simma till flytbryggan. Jag hatar tång, abborrgräs och blä under ytan. Sånt finns på väg dit ut. Jag föredrar sanden som är vid bryggan 🙂 Så mycket som jag gillar att ligga i blöt så önskar jag faktiskt att jag inte var rädd för eländet under ytan.
Per, Daniel (Susannas man) och Marcus var och spelade golf på förmiddagen och när de kom tillbaks till ön sprang de direkt ner till bryggan och hoppade i spat. Det är bättre här än i stan kan man konstatera!!
Nu är Per och jag ensamma här ute i huset. Vi har precis bokat bord på Högmarsö Krog till imorgon kväll och Per har just bjudit på en god “starter”. Än så länge vet han inte vad vi ska äta till middag, men jag kan lova att det kommer att bli riktigt gott! Det blir det nämligen alltid!
Ja just ja – sen skrev jag något i rubriken om en ny simring. Då ska jag väl skriva något om den också. Glädjen i magen som gjorde att rubriken blev som den blev handlar om att Per återigen tankat på Statoil. Den här gången blev det en illrosa simring!!!
Idag åkte vi ut på havet med min lillasyrra och hennes familj. “Vi” – dvs Marcus, Per och Jag. Eftersom det blåste från ett ovanligt håll fick vi hoppa iland på ett ställe där vi inte brukar lägga till. Vi kände därför inte till ön så himlans bra och gick på upptäcksfärd så fort vi förtöjt.
Här har vi börjat vår lilla promenad längs med stranden.
Syrran och hennes familj har precis kommit hem från Cypern och tyckte därför att vattnet var en “aning” för kallt, men att doppa tårna var en bra start. Längre fram på dagen hade alla doppat hela kropparna.
Så här tidigt på morgonen var vi fortfarande själva på ön, men efter ett tag kom det fler båtar som sökte lä för vinden.
Vi har ofta med oss en kikare. Den brukar användas för att kika på båtar, men den funkar lika bra att kika på flygplan med. Redan när den här saken var vid horisonten hade Marcus den på kornet. Är det en Hercules?
Även åt det här hållet var det tomt på morgonen, men fullt på eftermiddagen. Jag gillar inte när det kommer andra båtar så där nära, men när det blåser “skumt” så får man dela med sig av de kobbar som ger lä. 🙂
Den här bilden tog jag sittandes i min brassestol. Jag kunde inte låta bli. Det var så sött när pappa Daniel satt med sina två små barn och småpratade.
Efter några timmar vände vinden helt och hållet och det blev lite för blåsigt för oss. Vi bestämde oss därför för att byta ö. På vägen till den ön tog vi svängen förbi grynnan som oftast bebos av ett gäng sälar. Idag räknade vi till sjutton stycken. Barnen tyckte det var mycket roligt när de frustade och lät och var nyfikna och simmade runt och kikade på oss.
Jag gillar också sälarna och är alltid lika fascinerad.
Så fort vi hoppat i land på nästa ö så såg Marcus en snok bland stenarna nere vid stranden. Tyvärr är ju ormar mer rädda för oss än vad vi är för dem så jag fick ingen bild på den. Jag kan bara bjuda på den vackra ön.
Ön vi hoppat i land på är skärgårdens högsta ö (om jag är rättinformerad) så “de stora killarna” klättrade upp för att se om de kunde nå toppen. Jag passade på att fotografera den lite mindre killen i sällskapet.
Hans storasyrra klättrade faktiskt en ganska lång bit, men kom till slut ner och höll brorsan sällskap.
Det syns att hon varit utomlands. Var annars orkar folk göra såna där fina flätor?
När det var dags för middag var vi återigen hemma på Blidö och vi samlades allihopa hemma hos Pappa och Kina och åt middag i solen.
Kvällens kockar var Per och Marcus.
Solen, sjön och sälsafarin tog musten av barnen så de ligger och sover sött när jag skriver det här. Jag sitter med lurar på mig och försöker fokusera på det jag skriver. Allt för att slippa förstå vad som händer på tv’n. De andra sitter nämligen och tittar på en thriller. Inte riktigt min melodi…. Jag får mardrömmar då 🙂
Man får inte väsnas före klockan nio på morgonen! Det har min pappa lärt oss sen barnsben. Klockan var alltså efter nio när min lillebror kom vankandes in på tomten med motorsågen i högsta hugg. Det var dags för ny trädfällning! Han tog ju ner en enorm tall “härom veckan” och nu var det dags för några granar att se sin sista stund.
När den första granen föll kändes det inte så mycket, men när den andra föll så kändes det i hela huset. Dessutom blev det helt plötsligt morgonsol på altanen! Jippie!! Det var faktiskt det vi hade velat uppnå med fällningen. Det tredje trädet gjorde kanske inte så stor skillnad för ljuset, men avsaknaden av den gjorde att en tall och en björk fick komma till sin rätt och det var riktigt skönt att bli av med gran-eländet. Granar ÄTER ljus! Var de än finns så blir det mörkt kring den.
Så fort Henrik (min bror alltså) fällt klart träden och dessutom sågat av alla grenar och delat upp stammen i “lagoma” bitar, så drog Per och jag ut på havet. I matsäcken låg det som nog måste anses vara den mest ätna sjömaten – äggmackor! Vattnet låg stilla och solen stekte från klarblå himmel. Vilken dag!
Ön hette “Runda kobben” och var en ny erfarenhet för oss. Kul!
Perhar många syskon och han är stolt över dem alla!
Idag har en av dem visat vad bra han är!!
Klicka här så får ni se!
Jaghar också många syskon och jag älskar dem allihopa! Idag har en av dem visat vad bra han är!! Han har hjälp oss att bli av med den nästan 100-åriga tallen som skuggat vår altan fram till halv tolv på dagarna. Nu är den ett minne blott! Varde ljus!
Den här tallen snackar vi om. En hög sak. Pappa och min bror Henrik tyckte att man skulle klättra upp i den och fälla den i delar. Detta för att inte skada hus, båthus och andra träd i närheten. Per och jag var inte riktigt lika förtjusta i idén att de skulle klättra upp i den, men helt plötsligt satt Henrik redan halvvägs upp…
Som ni ser så är tallen “lite” större än vårt hus.
När Henrik kommit upp en rejäl bit i trädet var det svårt att se honom. Jag zoomade in rejält och där satt han!
För att ni ska förstå lite av det här så måste jag visa den här bilden. Det var ett STORT och HÖGT träd….
Henrik började med att fälla, vad jag tror kan ha varit en fjärdel av trädet, dvs. toppen. Här ligger den redan på backen bredvid…
Här är han på väg att fälla ytterligare en fjärdedel, men tar grenarna först en och en. Ser ni hur två är på väg ned nerför stammen?
Jag tror inte jag ska bli arborist. Det såg inte helt roligt ut att förflytta sig mellan grenarna, men enligt brorsan är det tydligen “skitkul”.
Nu är nästan alla grenar nere på backen och vi börjar fundera på om vi kanske skulle använda den som en väldigt stabil flaggstång 🙂
När två stora delar av trädet hade fallit började brorsan klättra ner igen. Han tog av de sista grenarna på vägen ner innan han slutligen repellerade ner sig. Det missade jag dock att fota…
Till slut kunde Per och jag (och alla andra åskådare) andas ut. Han var nere på backen igen. Jag var verkligen nervös hela tiden när han var uppe i trädet, men jag måste erkänna att det såg ut som att han hade mer än kontroll på vad han gjorde där uppe.
Nu var det dags för slutliga fällningen!
Jag stod på vår altan när stammen föll och hela byggnationen skakade till (jag överdriver inte) när furan föll. Jisses vad den måste väga!!
Det där hade jag och Per aldrig klarat av. Tack brorsan!!
Första juni har alltid varit en viktig dag för oss. Det är nämligen Pers födelsedag. I år var det dessutom dagen när 22 000 personer sprang 42 km i Stockholm Marathon. Eftersom min systers man (vi kallar honom C) skulle springa loppet för första gången, så firade vi födelsedagen med att picknicka och hejja på honom när han kämpade.
Vi är vana vid att ha sol den här dagen, men i år duggade det lite titt som tätt och på slutet av loppet regnade det faktiskt ganska mycket. Lite synd, men vi hade med oss extremt stora paraplyer och vattentäta hudar är vi födda med, så vi överlevde!
Vilken folkfest! Det var verkligen en härlig känsla att sitta inne på den klassiska arenan; Stockholm Stadion och se C springa de allra sista metrarna runt arenan för att slutligen gå i mål på en tid som var fyra minuter snabbare än han hade siktat in sig på. Fast nu går jag händelserna i förväg: Här kommer bilderna!
Vi började morgonen med att packa ner en god picknick, paraplyer och filtar. Sen åkte vi buss och tunnelbana till Stadion. Därifrån gick vi ut mot Valhallavägens slut och Gärdets början. Det var meningen att vi skulle möta min lillasyster där, men vi träffades redan på Valhallavägen. Smidigt. Vi satte oss på gräset och inväntade starten.
Vi förstod att vi skulle få se de första löparna efter bara några minuter eftersom vi satt två kilometer från starten och rätt vad det var så kom de!
Här är tätklungan!
Otroligt många människor stod längs med banan för att heja på, men ännu fler sprang i loppet!
Vi försökte verkligen att se anledningen till varför vi stod där och hejjade, men det är svårt att se en specifik person i ett hav av människor…
Vi fikade vidare och hade det bra, medan tusentals hurtiga sprang förbi.
Först när C var inne på andra varvet lyckades jag fånga honom på bild. Suddigt och eländigt, men vi som känner honom ser honom där i klungan 🙂
Han finns med i den här filmen också, men ni får vara alerta för han är med precis i början 🙂
Undrar hur många av de här som kom i mål?
Nu skulle inte C komma förbi på det här stället någon mer gång, så nu rörde vi oss upp på Gärdet för att se honom när han kom förbi “halvvägs”. Här såg vi honom och lyckades skrika lite info till honom. Tyvärr lyckades jag dock inte fånga det på bild. Den blå bågen är dock 21,1 km-märket. Här satte vi oss och tog kaffe och kaka-paus!
Nu ville vi se målgången så vi började traska mot Stadion.
Stockholm var inte så soligt, men mittenremsan av Valhallavägen var i all fall GRÖN!
Överallt syntes spåren av löparna.
Vattenmuggarna räfsades hela tiden ihop för att göra Stockholm fint igen. Några stackars trötta löpare på sluttampen fyllde på muggar, men jag gissar att räfsarna vann kampen till slut.
Till slut var vi framme och inne på Stadion. Regnet strilade nu stadigt, men det hindrade inte födelsedagsbarnet från att vara glad.
Samtidigt som glada och trötta löpare fortsatte gå i mål så delades priser ut till vinnarna.
Fyra minuter snabbare än tänkt kom så C inspringande på arenen och fick springa, vad jag antar var, ett jäkligt härligt varv runt Stadion.
Heja!!
Vilken bedrift att springa 4,2 mil på 3:26:10!!
Jag är så stolt så jag kan spricka!!
Efter loppet slussades alla löpare raka vägen ut ur Stadion vidare till vätska, energiintag och av-chip-ifiering. De är ju också väldigt viktigt att de snabbt får i sig det som behövs och att de blir varma och sköna igen så de stannade inte upp.
På väg mot de här “tälten” där chipet tas bort från deras vänstersko måste löparna gå nerför en lång trappa….det verkade vara MYCKET svårt. Många gick baklänges ner på stapplande ben. Det kan man ju i och för sig förstå!
Vi letade upp C medan regnet fortsatte ösa ner.
Löparna hade fått varsin sån här blå “väska/påse” att lägga sina privat ägodelar i och det måste ju vara supersmart, för inget ser mer stöldbegärligt ut än något annat och har man inte en nummerlapp så får man inte ut någon väska.
Till slut hittade vi “Löparen” med stor L – en glad och nöjd C!
Den medaljen är han mer än värd!
Grattis C till ditt första Marathon och Grattis Per på födelsedagen!
Det är verkligen vinter på ön fortfarande, MEN nu har det precis börjat lukta lite vår. Det är varmt i solen och isen har börjat luckra upp sig litegrann. Det finns hopp för att det ska bli sommar i år också!
I förmiddags gick jag över till Pappas och Kinas tomt och där Alexander och Maja lekte i sandlådan.
De lekte som bara den!
Nere vid bryggan ligger isen fortfarande, men om man tittar noga så ser man faktiskt att den börjar ge med sig för solens strålar. Jag gick på den för sista gången i helgen. No more!
På vissa ställen har det liksom blivit som stora hål i isen. Per skulle självklart fram till ett av dem för “att kolla”….
Lite överallt har isen spruckit. Visst måste den snart ge med sig?
På ön bor ju en av mina bröder, men idag kom ytterligare en bror på besök. Man känner igen släktskapet med mig, på att det sitter en kamera fast i ansiktet på honom 🙂 Bredvid honom sitter hans söta dotter!
Maja fastnade med rumpan i en hink. Hon kunde inte komma loss, så därför kunde jag ta den här bilden. Hon har annars börjat med att gömma sig när jag kommer med kameran. Hennes bror har också varit svår att fånga på bild idag. Han satt dock i en hink han också 🙂
Vi andra valde att sitta lite bekvämare. När jag la upp en liknande bild på Instagram fick jag direkt en fråga om ifall detta var en privat tillställning. Inte kunde man väl vara så där många i bara en enda familj? Jag log och tänkte att det nog är ganska få människor som förstår hur många vi verkligen är i den här familjen 🙂 Det här är bara en skvätt av hur många vi verkligen kan vara om vi samlas alla syskon med familjer och föräldrar.
Båda våra barn valde att följa med ut till ön i helgen och det var verkligen trevligt. Det är så sällan vi är tillsammans alla fyra. Här ser ni dottern!
Även om vi mest varit utomhus, så har vi varit inne små korta stunder. Jag vet inte om det var mina blodröda naglar som inspirerade Maja, men hon bad i alla fall sin mamma om att få nagellack. Här sitter hon och torkar. Självklart är även naglarna rosa!
På vägen hem åkte vi förbi Bromskärs brygga. Där fanns ingen is!! Det måste betyda att den försvinner även hos oss alldeles alldeles snart!
Dagen började med jättefint soligt väder, men innan vi kommit upp ur sängarna och ut ur huset så hade det börjat komma in små moln från Stockholmshållet.
Vi började med att hälsa på Pappa, Kina, Alexander och Maja. Jag försökte fotografera dem, men fick bara ta kort på den här lilla tjejen.
Sen fortsatte vi ut på isen och gick en promenad längs med strandkanten. Vi höll oss väl så där 50-100 meter från stranden eftersom jag har en fånig känsla av att det inte ska gå att gå på isen i april. Isen är dock 30 cm tjock och under den ligger ett litet lager vatten innan nästa lager is kommer, så det är ju faktiskt säkert att gå där, men ändå…
Marcus och Maria följde med oss ut på isen. Vi ville ju visa henne hur det är med is på havet. Det blir ju nästan aldrig is på Vättern där hon bor.
Vi kunde se hur molnen kom snabbt från “höger”.
Här och var kunde vi se hur isen spruckit långa sträckor. Här ser ni en till höger i bild. Vi kunde inte se slutet på den. Sprickan är ju igenfryst igen, så vi kunde lugnt gå över den.
Efter en stund var det tydligt att det snöade från molnen. Ni ser det kanske till höger? Marcus sprang långt bort från oss för att utforska grynnan som sticker upp ur isen. Lite till vänster om honom…
Solen försökte febrilt komma fram bland molnen, men den kämpade lite förgäves.
Snömoln.
Jag gillar när det är lite “dåligt väder” för det skapar schyssta kontraster.
På slutet av vår promenad var molnen riktigt mörka och proppfulla av snö. På vägen hem från ön kom det snöoväder som vi väntat på. Tokmycket sol och sen tokmycket snö – aprilväder!
