ÄNTLIGEN sken solen och jag tog mig därför upp ur sängen redan vid halv åtta. ( Om en vecka kommer det inte riktigt att gillas som “redan”…) Efter sex dagars dimma så gick det rejält fort att duscha, göra frukost och packa dagens picknick. Jag ville ju ut på sjön!!! Vi lämnade bryggan tidigt och styrde kosan norrut. Idag skulle vi nämligen träffa våra vänner Sannah och Christer för första gången det här båtåret!
Eftersom det inte var helt vindfritt idag så behövde vi leta en stund efter något vindskyddat ställe. Till slut hittade Marcus en liten liten kobbe som hette SMÖRASKEN. Med ett så roligt namn var vi ju tvungna att gå iland 🙂
Som vanligt gick vi runt på ön lite först. Detta för att se var det allra bästa stället att sätta sig ner finns. Marcus passade på att leta efter ett ställe att hoppa i för att tvätta håret 🙂
Efter en stund kom Sannah och Christer susande med sin båt. Som vi har längtat!! Av någon anledning träffas vi som mest ute i skärgården, vid jul och vid nyår. Resten av året ses vi nästan aldrig. Mycket skumt, men så funkar vi!
Solitär sittplats i solen 🙂
När vi hittat vår perfekta klippa så började vi belamra den med stolar, väskor och galet många andra saker. Sanslöst hur mycket skit vi plockar med oss när vi åker ut i skärgården. Det positiva är dock att vi alltid plockar med oss allt skräp vi hittar på öarna. Inte bara vårt eget!
Hemresans tidpunkt var inte planerad i detalj utan kom sig mer av att vi såg hur det blåste upp och hur det regnade vid horisonten. Nu är vi hemma igen och alla tre är mycket glada för att ha fått träffa solen igen! Precis vad vi behövde!!
Man får inte väsnas före klockan nio på morgonen! Det har min pappa lärt oss sen barnsben. Klockan var alltså efter nio när min lillebror kom vankandes in på tomten med motorsågen i högsta hugg. Det var dags för ny trädfällning! Han tog ju ner en enorm tall “härom veckan” och nu var det dags för några granar att se sin sista stund.
När den första granen föll kändes det inte så mycket, men när den andra föll så kändes det i hela huset. Dessutom blev det helt plötsligt morgonsol på altanen! Jippie!! Det var faktiskt det vi hade velat uppnå med fällningen. Det tredje trädet gjorde kanske inte så stor skillnad för ljuset, men avsaknaden av den gjorde att en tall och en björk fick komma till sin rätt och det var riktigt skönt att bli av med gran-eländet. Granar ÄTER ljus! Var de än finns så blir det mörkt kring den.
Så fort Henrik (min bror alltså) fällt klart träden och dessutom sågat av alla grenar och delat upp stammen i “lagoma” bitar, så drog Per och jag ut på havet. I matsäcken låg det som nog måste anses vara den mest ätna sjömaten – äggmackor! Vattnet låg stilla och solen stekte från klarblå himmel. Vilken dag!
Ön hette “Runda kobben” och var en ny erfarenhet för oss. Kul!
Åh, vad ljuvligt vi haft det idag! Jag älskar såna här dagar när naturen liksom bjuder in en till det bästa som finns. När pulsen inuti kroppen går ner till lägsta möjliga hastighet och allt känns som bomull!
Per, Marcus och jag visste att det skulle bli fint väder idag, så vi tänkte oss ut med båten. På väg till bryggan stannade vi en stund för att prata med pappa. Han funderade på att klippa ner sina prästkragar, men efter att jag tagit tag i en av dem och direkt fått ett leende tillbaka så struntade han i det. Än så länge finns de kvar!
Vi gick sedan ner till havet och åkte ut på det som visade sig vara ett totalt lugnt hav. Eller som vi säger – PLATTVATTEN! Det är inte ofta det är så här fint väder och så här lite vind så här långt ut i skärgården, så när det händer, så njuter jag så hårt jag bara kan!
Sen drog vi iväg till Fejan och åt lunch. Fast först satte vi oss och mös i loungen en stund. 🙂
Till slut satte vi oss dock till bords och njöt av en typisk skärgårdskrogslunch!
Jag älskar att ha semester! Speciellt på plattvattendagar!
Det var ett helt magiskt ljus utomhus igår kväll! Vi hade turen att få uppleva det ute på sjön och för det är vi tacksamma. Här är några bilder från vår tur till Högmarsö Krog.
Hela familjen var för en gångs skulle samlad ute på ön. Det händer nästan aldrig så det kändes extra skönt när vi packade vår matsäck och åkte ut på sjön. Idag såg vi inga sälar, men vi hade en underbar dag på en liten ö söder om Blidö. Vi stannade i skärgården hela dagen och kom hem nu sent på kvällen. Så gör man för att suga ut allt gott ur söndagen!!
Första juni har alltid varit en viktig dag för oss. Det är nämligen Pers födelsedag. I år var det dessutom dagen när 22 000 personer sprang 42 km i Stockholm Marathon. Eftersom min systers man (vi kallar honom C) skulle springa loppet för första gången, så firade vi födelsedagen med att picknicka och hejja på honom när han kämpade.
Vi är vana vid att ha sol den här dagen, men i år duggade det lite titt som tätt och på slutet av loppet regnade det faktiskt ganska mycket. Lite synd, men vi hade med oss extremt stora paraplyer och vattentäta hudar är vi födda med, så vi överlevde!
Vilken folkfest! Det var verkligen en härlig känsla att sitta inne på den klassiska arenan; Stockholm Stadion och se C springa de allra sista metrarna runt arenan för att slutligen gå i mål på en tid som var fyra minuter snabbare än han hade siktat in sig på. Fast nu går jag händelserna i förväg: Här kommer bilderna!
Vi började morgonen med att packa ner en god picknick, paraplyer och filtar. Sen åkte vi buss och tunnelbana till Stadion. Därifrån gick vi ut mot Valhallavägens slut och Gärdets början. Det var meningen att vi skulle möta min lillasyster där, men vi träffades redan på Valhallavägen. Smidigt. Vi satte oss på gräset och inväntade starten.
Vi förstod att vi skulle få se de första löparna efter bara några minuter eftersom vi satt två kilometer från starten och rätt vad det var så kom de!
Här är tätklungan!
Otroligt många människor stod längs med banan för att heja på, men ännu fler sprang i loppet!
Vi försökte verkligen att se anledningen till varför vi stod där och hejjade, men det är svårt att se en specifik person i ett hav av människor…
Vi fikade vidare och hade det bra, medan tusentals hurtiga sprang förbi.
Först när C var inne på andra varvet lyckades jag fånga honom på bild. Suddigt och eländigt, men vi som känner honom ser honom där i klungan 🙂
Han finns med i den här filmen också, men ni får vara alerta för han är med precis i början 🙂
Undrar hur många av de här som kom i mål?
Nu skulle inte C komma förbi på det här stället någon mer gång, så nu rörde vi oss upp på Gärdet för att se honom när han kom förbi “halvvägs”. Här såg vi honom och lyckades skrika lite info till honom. Tyvärr lyckades jag dock inte fånga det på bild. Den blå bågen är dock 21,1 km-märket. Här satte vi oss och tog kaffe och kaka-paus!
Nu ville vi se målgången så vi började traska mot Stadion.
Stockholm var inte så soligt, men mittenremsan av Valhallavägen var i all fall GRÖN!
Överallt syntes spåren av löparna.
Vattenmuggarna räfsades hela tiden ihop för att göra Stockholm fint igen. Några stackars trötta löpare på sluttampen fyllde på muggar, men jag gissar att räfsarna vann kampen till slut.
Till slut var vi framme och inne på Stadion. Regnet strilade nu stadigt, men det hindrade inte födelsedagsbarnet från att vara glad.
Samtidigt som glada och trötta löpare fortsatte gå i mål så delades priser ut till vinnarna.
Fyra minuter snabbare än tänkt kom så C inspringande på arenen och fick springa, vad jag antar var, ett jäkligt härligt varv runt Stadion.
Heja!!
Vilken bedrift att springa 4,2 mil på 3:26:10!!
Jag är så stolt så jag kan spricka!!
Efter loppet slussades alla löpare raka vägen ut ur Stadion vidare till vätska, energiintag och av-chip-ifiering. De är ju också väldigt viktigt att de snabbt får i sig det som behövs och att de blir varma och sköna igen så de stannade inte upp.
På väg mot de här “tälten” där chipet tas bort från deras vänstersko måste löparna gå nerför en lång trappa….det verkade vara MYCKET svårt. Många gick baklänges ner på stapplande ben. Det kan man ju i och för sig förstå!
Vi letade upp C medan regnet fortsatte ösa ner.
Löparna hade fått varsin sån här blå “väska/påse” att lägga sina privat ägodelar i och det måste ju vara supersmart, för inget ser mer stöldbegärligt ut än något annat och har man inte en nummerlapp så får man inte ut någon väska.
Till slut hittade vi “Löparen” med stor L – en glad och nöjd C!
Den medaljen är han mer än värd!
Grattis C till ditt första Marathon och Grattis Per på födelsedagen!
Idag ville Per gå ut på en “riktig” promenad dvs. gå en längre sträcka, så vi hängde på oss isdubbarna och gav oss iväg ut på isen. Vi gick så mycket på isen som vi vågade, men den skrek och stönade, knakade och brakade, så ibland gick vi närmare land och ibland gick vi upp på land. Vid ett tillfälle kunde man tydligt höra hur isen gick sönder och hur det knaket kom närmare och närmare oss. Riktigt läskigt, men samtidigt hände absolut ingenting som man kunde se. Det var bara skrämmande 🙂
Det blev en tur runt Granöören vidare mot Söderäng och sen vidare mot Bromskär där vi hoppade upp på land och gick hem på vägen. De här namnen kanske inte betyder något för er, men några förstår nog var vi gick. Utanför Granöören var isen väldigt trasig och man kunde se hur is från olika håll bråkade om platsen. Solen sken och det var två ljuvliga timmar för oss!!
Efter en stund kom Sannah och Christer susande med sin båt. Som vi har längtat!! Av någon anledning träffas vi som mest ute i skärgården, vid jul och vid nyår. Resten av året ses vi nästan aldrig. Mycket skumt, men så funkar vi! 
