Granada Spanien, dag 3

Den här dagen började i dur, men sen lyckades hotellpersonalen få mig över till moll. Detta genom att försöka förvägra mig frukost. Det löste sig dock med en faktura, mat i magen och en tupplur på bussen.

Vi började nämligen vår dag med en bussresa uppåt i landet till Caminito del Rey. Enligt programmet vi fått för vår Spanienvistelse så står det ”Caminito del Rey är en av de mest spektakulärt vackra och unika platserna i världen. Det är en smal gångväg med branta klippor på båda sidor och en hisnande utsikt över El Chorro-ravinen nedanför. Det är ett fantastiskt äventyr utomhus för dem som vill uppleva något helt unikt och spännande” så jag och mina kollegor skulle alltså röra på fläsket för tredje dagen.

Vi hade gott om tid att se oss omkring, både inne i bussen, där jag fick mig ett leende nör jag såg hur de stängt nödutgången med buntband. Är det säkert?

…och utanför bussen där det växte sjuka mängder oliver…

När vi kom så långt som bussen tänkte ta oss, tyckte jag det var så vackert att jag stannade och tog en bild.

Vi träffade vår guide och han tog oss direkt iväg mot vårt äventyr. Det började med att han bad karlarna i vårt sällskap (som alla är över 1,90) att akta sina huvuden och så gick vi in här…

Efter en 200 meter lång tunnel rakt igenom ett berg så kom vi ut och såg detta.

Här fick vi regler att hålla oss till:

1. Ni får inte tända eld
2. Ni får inte ta av er hjälmen

Jag lydde båda råden hela dagen 🙂

Vi släpptes in på området som visade sig vara en smal och djup ravin mellan två höga berg där vattnet verkligen gör allt det kan för att göra ”skåran” mellan höjderna djupare och djupare. Vattnet använder de för att skapa el och för att förse 70% av Malaga med dricksvatten.

Vår guide idag hette Juan, precis som gårdagens guide. Han var inte så där jättebra på att fånga vårt intresse, men han gjorde säkert sitt bästa.

Längst med den otroligt branta klippkanten hade de byggt en liten spång. Den skulle vi gå på. Totalt gick vi 7 kilometer idag, men en del av det var inte på denna spång utan i skog och på stig.

Vart vi än såg så var det kargt, men vackert!

Som små smurfhuvuden gav vi oss iväg längst med ravinen. En del var höjdrädda, en del var det inte. Alla var fascinerade.

Ni kanske förstår varför?

Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle titta bakåt, framåt, uppåt eller neråt.

Jag insåg dock att det var svårt att ta bilder som skulle göra naturen och känslan rättvisa.

Ser ni den lilla lilla spången där borta? Där har jag gått!

Där borta gick jag några minuter efter att jag tog denna bild.

Blå himmel högt upp, brusande vatten långt där nere, massvis av duvor inne i hål i berget och otaliga örnar och gamar cirklande ovanför oss. Mäktigt!

Det var 20 grader när vi började vår promenad, men det var 34 när vi avslutade den så vi svettades rejält när vi jobbade oss fram genom ravinen.

Jag passade på att ta bilder av mina kollegor när de stannade upp tillräckligt länge för att kunna fångas.

Här öppnade ravinen upp sig och försvann ifrån oss en liten stund. Det var vackert det också. Vattnet var helt grönt. Jag undrar om det beror på kalk?

Högt där uppe – GAMAR! Massa gamar! Jag tror de tycker om svettiga svenskar och norrmän. De väntar nog bara på att vi ska kollapsa…. Skämt och sido, de var faktiskt enorma. Jag har nog aldrig sett en så stor fågel i mitt liv. Svårt att fånga dem på bild dock, men ni får lita på mig när jag säger att de var mäktiga.

Vi fortsatte framåt. Solen skymdes ibland av berget och då fick vi oss en liten liten paus från det stekheta gula!

Jag var dock HELT slut!!! Svetten lackade, benen värkte efter att ha jobbat hårt i uppförsbackar två dagar tidigare och huden kändes stekhet. Jag kanske överdrev min min ”en aning” för denna bild, MEN jag var sjukt varm. Det ska jag inte ljuga om.

Jag vet inte om det syns, men när jag ser denna bild, så minns jag hur sjukt högt och hissnande detta kändes.

Här fastnade jag på en kollegas kamera”rulle” och för det är jag tacksam. Kul att ha bevis på att jag faktiskt stod på den där spången jag också.

Undrar hur högt upp vi var?

Undrar hur många människor som har tagit exakt samma bilder som jag?

Jag vet tyvärr att minst tre personer har dött här i denna ravin. Dock inte genom att gå på dessa träbitar som de satt fast på bergskanten utan genom att köra zipline på en vajer som inte alls var avsedd för människor utan för att frakta saker mellan bergskanterna. De har rest ett kors här i deras minne och de har tagit bort vajern…

Efter 2,5 timme kom vi fram till slutet av strapatsen. Där borta ser ni bron som jag om några hundra meter kommer fram till. Där går man över en hängbro för att komma ner på en trappa och slutligen ner på ”fast mark”.

Jag hade dock en bit kvar att gå. Den här biten var än mer ”cool”.

Jag var tvungen att filma min kollega när han gick här. Jag kunde inte låta bli 🙂

Jag filmade hans promenad med stående iPhone och pga det så kan jag inte lägga in en YouTube-film så som jag brukar (det går inte). Om ni istället klickar på länken nedanför så får ni se det som YouTube kallar ”shorts” vilket är typ samma sak som en video. Jag hoppas ni får känslan jag vill förmedla när ni tittar på den, och just ja, lyssna på vattnet!!!

https://youtube.com/shorts/H9rytjmrDnk?feature=share

Till slut var vi klara med nästan allt det läskiga. Nu skulle vi bara över gångbron…

Jag är inte ett dugg höjdrädd (men livrädd för spindlar så logiken haltar) så jag njöt verkligen av promenaden över bron och stod länge mitt på och tittade. Detsamma gjorde Marcus, som jag här fångar på bild.

När jag kom över bron fortsatte vår ”resa” längs med den här klippväggen. Här kunde man se hur vattnet samlades som i en sjö. Alldeles illgrön och med stora, eller ska jag säga enorma, fiskar som långsamt simmade vid ytan.

Nu började vi vår promenad ner mot slutet av promenaden, lunchen och den kalla ölen!

Vi njöt av äventyret hela vägen tillbaks!

Fattar ni?!?

Hur sjutton kunde de bygga den där träspången??

Här har jag kommit ner på en helt vanlig grusstig (i och för sig nära en brant men ändå) och vände mig om för att se var jag just befunnit mig.

Vi samlades vid restaurangen vid bergets fot, åt en god lunch och drack mycket kall dryck medan vi smälte våra intryck och fick ner kroppstemperaturen en aning. Det var nämligen inte helt lätt det vi gjort idag. Det var kul och en fantastisk upplevelse, men VARMT! Tänk att de har 34 grader i April. Hur ska Juli och Augusti bli?

Vi drog nu raka vägen (helt oduschade) till flygplatsen, checkade in och blrjade vår resa hemåt mot Sverige/Norge.

Vi taxade ut, befann oss på startbanan och sen åkte vi tillbaks till gaten igen. Någon trodde sig ha glömt att stänga bagageluckan…

Till slut kom vi i alla fall iväg och då log vi när vi tittade på våra tre långstånkar till karlar inklämda på samma rad med sina stackars långa ben intryckta mot sätet framför sig. Inte hade de lätt att få plats med sina axlar heller 🙂 Tack för det skrattet Per, Robert och Marcus.

Tack Malaga, Granada och kollegor – detta var härligt!