Jag kämpar på med att försöka lösa problemen jag har här på bloggen. Nu försöker jag ladda en bild på kollegan som är en bra sådan – följde med ut och åt bara för att jag ville äta på ställe 🙂
Funkar det nu, så är jag glad både för supporten på Loopia och för kollegan!!
Det har visat sig att mitt webhotell är uppköpt av ett annat. I flytten har det uppdagats att namnservrarna för min domän pekar mot webhotellet jag hade först av allt för länge länge sen. På något sätt pekar nog det webhotellet, mot det webhotell som nu har blivit uppköpt och allt det där gör det förvirrat för min stackars blogg (och för mitt huvud).
Så jag måste lösa en del grejer som jag inte alls förstår…annars kommer inte bloggen kunna fortsätta. Jag ska ringa och maila och lägga ärenden och peka om hit och peka om dit…. Saker jag inte förstår!
Jag försöker så gott jag kan så får vi se om det här är slutet för bloggen eller om det bara är slutet på början 🙂
Det går verkligen inte att lägga upp bilder här på bloggen. Å inlägg utan bilder är ju astråkigt!! Jag tappar lusten. Jag gissar att wordpress behöver fixa en bugg och jag hoppas den snart kommer. Vi ses när det är fixat!
Det är lite konstigt, men sen jag kom hem från min resa så kan jag inte längre lägga upp bilder här på bloggen.
Jag försökte från mobilen, datorn och iPaden igår utan att lyckas. Idag är det samma visa.
Nu tänkte jag prova utan bilder….testing testing liksom!
Aldrig har det väl varit så skönt att få påbörja hemresan som idag. Jag är så sliten att bara tanken på att få en kram, den egna sängen och ett mål mat lagat av maken gör att jag blir tårögd.
Det verkade som att hotellet var glada att bli av med oss också. De hade pyntat jättefint för oss.
På flygplatsen lyckades personalen fotografera mig tre gånger, skanna min väska och stämpla mitt boardingcard tre gånger på 75 meters promenad. Dessutom spärrade de av ingången där de kontrollerade boardingkort ytterligare en gång och föste mig förbi hela den väntande kön. Jsg försökte neka, men de insisterade. Det är inte första gången jag utsätts för denna mycket konstiga behandlingen. Det gjorde ju inte att folk stirrade mindre på mig… Det syns ju rätt tydligt att vi är utbölingar.
På flyget som avgick 03:25 tog jag beslutet att följa min kropps innersta önskan. Jag sov. Obekvämt och eländigt, men så mycket mer behövt än frukost, film och umgänge. Line och Jeanette åt dock dagens första frukost.
På Hamad International Airport, 4,5 timme senare, i Doha hann vi ta en tur runt taxfreeshoppen innan det var dags för säkerhetskontroller och att gå till gaten.
HIA är en fin flygplats. Allt är nytt och fräscht. Uppe i taket går ett tåg som knappt hörs.
Nu är det dags att boarda – vi får se om mitt resesällskap gör som hobbitarna och kör på en “second breakfast”!
🙂
Att det är helg struntar vi totalt i här i Indien – idag är det arbetsdag precis som de andra dagarna! Vi gick därför upp som vanligt och gjorde oss iordning. Jeanette var snäll och gav mig Resorb, då mina tagit slut. Snälla henne!
Vi gick ner till matsalen för att äta frukost där “dagens indiska” blev det här:
Även denna morgon åt jag och Jeanette utan Line och vi kände en skön trött glädje över att det är sista frukosten här på tre veckor. Det ska bli skönt med frukost hemma på måndag. (Söndagens frukost lär väl intas på 10 000 meters höjd)
Precis när jag skulle gå upp till rummet igen kom Line in i matsalen. Hon var vackert rosaklädd och smälte in bra i omgivningen då kläderna hade en indisk touch. Jag hann dock inte ta bild utan rusade mot hissen…. (här skulle ni kanske ha mer förståelse för rusandet om ni visste att jag är kass i kistan, men det är ju rätt ofräscht att prata om så jag skriver inget om det)
När jag kom ner till entrén tog jag en bild på sista morgonens bilväntetjejer.
Ni har ju hört om Lines kaffevanor, men har ni sett hennes morgonkaffemugg??
>>Lines HAPPY-mug!!
Ni kan vägen till jobbet nu? Å ni vet väl att kossorna är heliga.
Sista dagen med sjukt för lite sömn, mat, motion och vanligheter i kroppen så blev det slint i huvudet på min chef när vi kom till kontoret. Hon busade!! 🙂
Ser ni??
Väggarna på kontoret ser ut så här. Jag tror att de tycker det är fint.
23:25 ett drygt dygn senare än planerat tog vi ÄNTLIGEN bilen tillbaka till hotellet för sista gången det här bokslutet!!
Vi tog veckans första (och jättesnabba) glas vin i baren innan vi vaskade av oss och kastade ner kläderna i väskorna.
Nu ska vi äntligen åka hem!!
Tack till alla kollegor i Norden som hjälpt till när vi behövt er. Tack till alla er som följt med oss här på bloggen. Vi är glada och tacksamma!!
Morgonens matutmaning kändes verkligen inte kul idag. Jag mår inte så där toppen direkt. Kallsvettig gick jag längs med raden av varm indisk mat med heta kryddor och konstiga utseenden. Vad skulle jag lägga på tallriken? Det blev de här.
Jag har klarat utmaningen hittills. Det jag dock har funderat på, det är huruvida själva utmanaren i det här, dvs Line, följer sin utmaning eller inte. Att Jeanette gör det, det vet jag. Jag äter frukost med henne varje dag. Line däremot utnyttjar timmarna på bättre sätt än med att sitta och slöa i frukostmatsalen. Så vi ser inte henne vid frukost.
Nej, hon släntrar in precis innan vår bil ska gå. Hon äter något, som enligt ryktet följer utmaningen och sen får hon en eller två koppar kaffe ”to-go” och så rusar hon vidare. Vi andra tjejer vi går ner en timme innan bilen går, äter och går sen upp på rummet och fixar oss, innan vi sedan går ner igen till bilen. Alla gör det som passar bäst, men tänk om Line fuskar?? 🙂
Så här ser det ut när Jeanette ställer upp på bild trots den tidiga morgonen. En fördel med den här resan är att vi lärt känna varandra bättre. Jag gillar’na!
Det var sååå varmt idag! Det var 30 grader varmt ute när vi åkte till jobbet. Framåt lunch var det visst 34 grader. Det har dock inte känts som något stort problem eftersom det är torr värme. Idag är det dock 26,6 grader varmt inomhus. Det är ju helt sjukt! Det är dock bara jag som klagar. Jag fattar inte hur de andra funkar som bara sitter och jobbar som om allt är normalt 🙂
Vi har inte varit de enda européerna här under veckan. Vi har haft fyra holländare och två tyskar här också. Vi jobbar ju med olika team och med olika utmaningar så vi har inte umgåtts jättemycket, men vi har ju träffats hela tiden och ibland ätit frukost tillsammans. Idag åkte holländarna hem. De var klara med sitt uppdrag och var mycket nöjda. Som avskedsceremoni målade några kvinnor fina hennamönster på de två holländska kvinnorna. Undrar om vi också får så fin avskedspresent?
Det jag fick redan idag var ytterligare en tårtbit. Den liknade våra svenska tårtor och såg ut så här när den gavs till mig…
Idag har det varit fredag. Tänk vad gott det hade varit med fredsgsmys och ett glas tjockvin!! Nu är det dock redan lördag och jag ska kasta mig i säng. I morgon är sista gången för den här veckan som jag går i den här korridoren och då behöver jag energipåfyllning först. Ni ser ju hur lång den är 🙂
Idag kände jag av stressen i andning och i illamående. Tanken på att äta något indiskt gjorde så att det vände sig i magen på mig. En utmaning är dock en utmaning, så det blev en potatispryl av något slag. Den var det sista jag åt upp, eftersom jag försökte skjuta på det, men det visade sig att den var rätt god. Hade den serverats till middag hade den varit riktigt bra. Det är bara fel för min svenska mage och mina svenska vanor att äta middagsmat till frukost.
Innan jag åkte hit till Nagpur så funderade jag en hel del på vad jag skulle ha på mig här nere. Jag mindes mina svettattacker i Bangalore och tänkte att jag skulle tyna bort av värmeslag här i Nagpur där det är ännu varmare än vad det är hundrasju mil söderut i Bangalore. Det har dock visat sig att såna här kläder funkar alldeles utmärkt trots de 34 graderna som det är här just nu. Det är på nåt sätt “torr” värme.
Jag valde alltså ganska bra kläder, när jag köpte två par ljusa byxor och nu viker upp dem lite för att få lite svalka. Det som jag dock inte tänkte på är hur vansinnigt skitigt det är överallt i Indien. Jag ville inte ha klänning idag (även om det hänger några i garderoben och väntar) utan tänkte att om jag gnuggar med en våtservett så ser ingen att jag har en fläck här va??
Under den numera bekanta bilresan till ”jobbet” började jag kunna andas igen och illamåendet lade sig litegrann. Jag försökte tänka positiva tankar och tänka i de här banorna: ”Det är ingen hjärnkirurgi, ingen dör om det inte blir klart, eller om det blir lite fel” så att jag skulle lugna ner mig. Det var dessutom skönt att sitta och prata med Line och Jeanette och göra en plan för dagens utmaningar. Det tror jag hjälpte en hel del. Tack för det tjejer!
Killen i vit skjorta kom så fort vi kom in i vårt konferensrum på kontoret. Han frågade vad vi ville ha att dricka samtidigt som han ställde upp en parad av Coca-Cola på bordet. Jag har pli på honom! Jag tror dock att min kollega Cim lärde upp honom riktigt bra vad gäller att få burkarna levererade i jämnt takt när hon var här för några veckor sen. Jag har fått höra att jag liknar “Cim, who also had a Coke adiction” 🙂
Jeanette har gett upp och beställer numera bara ”black coffee”. Det förstår han liksom. Jag vågade mig på att beställa en kopp te ”with milk on the side”. Gick kanske inte så bra. Det här var vad jag fick.
Vid fyratiden var det dags att gå till entrébyggnaden och äta lunch (ja, galet sent). I trappan på väg ner till bottenvåningen satt den här stora kompisen på väggen och vilade. Vad är detta?
Det var så himla fint utomhus, med träd och välansade buskar, stora gräsmattor, konstiga blommor och häckar. Jag ville så himla gärna ta en bild som jag kunde visa för er, men det var alldeles för många människor där ute, så jag hade åkt i finkan direkt. Jeanette sa helt enkelt NEJ!
Fast när vi kom in i den temporära specialmatsalen så kunde jag inte låta bli. Så här serveras vår mat, som de lagar endast för oss influgna Européer.
Igår fyllde en av killarna år och då bjöds det på tårta. Jag hade sett tårtan stå på en bänk i flera timmar och när det började pratas om att äta tårta smet jag in i vårt konferensrum (vår bas) i förhoppningen att få slippa äta av den. Tror ni inte att den lilla mannen med vit skjorta kom in i konferensrummet med en tårtbit till mig och en tårtbit till Jeanette helt plötsligt!?!?! Åh nej! Vi som inte vågar äta vad som helst när nere. Som små barn kladdade vi runt lite med tårtan på tallriken och sen kastade vi den längst ner i en soptunna……. Stackars Line hade dock inte gömt sig utan fick stå mitt bland alla och äta tårtan. Hon rapporterar att den smakade ”konstgjort”. 😊
Nåt som jag dock inte kunnat undvika är alla konstiga godisar som de bjuder på hela tiden. Det konstigaste hittills är nog det som ser ut som uppsplittrat trä…. Det här är det vanligaste:
Vad ska jag mer säga om oss?
Det är galet här. På alla möjliga sätt. Vi kämpar. Vi sliter. Det är sällan vi sitter samlade. När vi gjorde det en gång idag så dokumerade jag det såklart!
Ikväll när jag och Jeanette ville åka till hotellet för att jobba vidare i myskläder i sängen, så fick vi återigen erfara att det INTE är okej för kvinnor att åka ”ensamma” med chaffisen. Idag fick vi eskort av den stackars säkerhetsvakten som var tvungen att åka med oss till hotellet. Det känns verkligen helt galet!
Nu säger jag GOD NATT från sängen!
Frukostutmaningen fortsätter. Idag provade jag något friterat som jag inte vet vad det var. Jag gissar att det var fisk inuti. De var riktigt goda.
Jeanette provade ett bröd som de stekt i stekpanna och någon form av smaksatt ris. Hon tyckte att brödet var riktigt bra och riset helt ok.
Vad Line provade vet vi inte. Hon tog frukost i flykten tror jag.
Vi börjar bli trötta nu och alla var lite halvdumma i bilen på väg till jobbet. Jag hörde knappt vad folk sa till mig, men det var bara att vara ärlig med det och säga ”förlåt, jag hörde inget, jag sover i princip”. Folk accepterade det eftersom vi inte jobbade i bilen. Jag var vaken nog att ta en bild i alla fall! 😊
Jag fick höra om otroligt många saker som jag borde blogga om här nerifrån, men det är så svårt när jag inte får ta bilder och visa. En bild säger verkligen mer än tusen ord. Det är bara så! Det kliar i fingrarna att ta fram kameran hela tiden. Hur kul vore en Indienblogg utan bilder på Indien liksom?? Ni hade ju fått stå ut med dumheter som tex när jag upptäckte sminkspegeln på hotellbadrummet…
Eller väderleksrapporter…
Det går inte så bra här nere, så i morse blev det bestämt att vi måste skjuta på hemresan. Klockan är inte åtta på morgonen ännu när jag skriver detta så vi får se om det finns några flyg lediga ett dygn senare än först planerat. Vi ska leta hotellrum också. Det är ju bröllopssäsong just nu så det är mycket ont om rum. Vi får se om det blir som min chef Line sa som ett skämt innan vi åkte hit ”vi kan alltid tälta” 😊
Vid lunch gick vi över den stora innergården, det var molnigt och fullt av folk utomhus. Två män klippte gräset och fyra kvinnor sopade ihop gräset med hjälp av små kvastar hukandes som märlor eftersom kvastarna inte hade några skaft. Jag ville rusa iväg och köpa räfsor åt dem, men istället åt jag lunch och brydde mig om mitt eget liv. (Kli i fotofingret!)
Idag skämde jag verkligen ut mig inför alla som jobbar hos underleverantören!!! Det började med att Line kom in i konferensrummet där jag satt och jobbade och frågade om hon fick ta en av de godispåsar som jag och Jeanette köpt med oss ner att ge till dem. Hon hade hittat någon som fyllde år och ville ge påsen till honom. Det visade sig att det var en person som jag “besvärat” under dagen och som känner mig vid det här laget, så jag stannade och gratulerade. Line räcker över presenten och säger “Grattis, jag kommer inte att sjunga, men det kanske du ska Mia?” Ja….ni vet ju vad jag gjorde. Suck! Jorå, jag fick applåder från ett hav av människor.
Dagen gick inte bra för mig så när jag såg ut så här så skickade Line hem mig:
Jag tror det var ett bra beslut av henne. Nu får jag en hel natts sömn och kan hämta energi i kudden.
Till er stackare som blev rädda av den frustrerade galningen på bilden ovanför så kan jag trösta er med att den är arrangerad. Jag är bara trött och irriterad 🙂
Ps. Nu efter midnatt, när jag ska stänga datorn och hoppa i säng, kan jag meddela att jag slipper tälta! Det är ordnat med säng åt mig! Jag behöver inte ens byta rum Ds
Chefen har ju utmanat oss att äta något indiskt, som vi normalt sett inte skulle ha ätit till frukost om vi var hemma, och vi vill ju klara av utmaningen, så idag blev det någon form av paj. I alla fall tror vi att det var det. 😊
På vägen till underleverantören fick jag lite hicka när vi på den fyrfiliga vägen (två i vardera riktning) fick möte av en lastbil i vår fil. Indiska chaffisen verkade dock inte bry sig alls. Han bara tutade lite och bytte fil så att mötet gick att utföra. De är lite annorlunda i sitt trafikvett helt klart 😊 Jag fick inte med den nära förestående frontalkrocken på bild, men här har ni en del av vår resa.
Efter att ha passerat säkerhetsvakter, metalldetektorbågar, kört våra väskor genom skanningsmaskiner, visat upp våra datorer, skrivit in oss och gått igenom en spärr (som i tunnelbanan) med hjälp av våra passerkort, kom vi välbehållna in till kontoret. Så fort vi satt oss ner kom mannen i den vita skjortan och frågade om vi ville ha något att dricka. Jag fick min Coca-Cola light och Jeanette fick sin cappuccino som hon inte hade beställt. Nej, hon hade som vanligt bett om att få svart kaffe. När han förstått det, lade hon till ”with a little milk in it”, men nej. Det blev cappuccino ändå 😊
Vi gjorde en plan för första delen av dagen och satte sedan igång med våra olika uppgifter. Än så länge var byggnaden ganska tom. Detta eftersom vi kommer in till kontoret tidigt. Det gjorde att jag kunde ta några bilder så ni får se hur det ser ut här. Ingen har sagt till mig att jag inte får ta bilder, men jag kanske anar att det är så eftersom jag hört att man varit mycket noga med att berätta detta för bland annat Cim, Annalena och Kicki, mina kollegor som varit här före mig. Jag busade lite alltså…
Jag vet verkligen inte hur jag ska säga det här utan att faktiskt säga det….så jag säger det: Jag börjar “känna i magen” att jag är i Indien. Jag har hittills inte klarat av att vara här en enda gång utan att bli dålig (även om det var ganska okej senaste gången) så jag är inte förvånad. Jeanette och Line mår dock finfint än så länge. Förutom för tröttheten då. Det blir ju så när man inte sover ordentligt. Eller hur Line??
Luncherna här nere har varit ”lite si och så”. Idag fick personen från vårt företag som är högst i rang (vi kan kalla henne T) nog av undermålig mat, och såg till att det blev ändring på det. Till lunch fick vi därför jättegod mat, serverad på tallrik som åts med bestick! Såååå härligt!! Jag tog ingen bild inne i matsalen, eftersom det stod två anställda där inne och vakade över oss fem som åt mat, men när jag kom ut ur rummet och kom till en inre hall tog jag den här bilden:
Då hör jag ”T” säga ”-Oh oh…you know that it is forbidden right? You will be tossed into a dark room and we will go around yelling ”-Maria, where are you?” when they have locked you away for taking pictures” 😊 Oooops!
Det går väldigt fort här nere. Det är mycket som inte går som det är tänkt. Det känns som att jag springer mellan olika ämnen och olika personer hela tiden, att vart jag än går så är det någon som vill prata med mig, få hjälp, råd eller godkännande. Det är svårt att hålla prioriteringarna rätt, men jag försöker allt jag kan. Likaså gör Jeanette och Line. Den lilla tvekan jag hade kring om jag verkligen skulle göra nytta här är bortblåst. Det är suveränt att vara här och kunna hjälpa till.
Klockan är nu två på natten och jag måste gå och sova, men jag måste ändå avsluta med att berätta om dagens “grej”. Vi “tjejer” (äh det är ingen som vet exakt hur gammal jag är) får inte åka hem själva med chauffören till hotellet. Vi måste ha en manlig medpassagerare. Igår följde en man med oss för att sedan vända och åka till sitt hotell.
Ikväll/natt höll vi inte på att komma hem alls. Vi var ju bara fyra tjejer i bilen. Ingen man fanns i sikte. Diskussionen gick het och till slut fick vi skriva på varsitt papper och ta på oss ansvaret och risken som det skulle innebära om vi åkte hem “själva”. Till slut rullade bilen äntligen iväg mot sängen.
Den liggerjag i nu. Rummet är kolsvart och nu stänger jag de blå.
Godnatt!
