Att inte tuta – en synd??

Jag satt bakom baksätet på väg till jobbet idag. Det var ju superdumt eftersom jag vill dokumentera allt jsg ser. Jag ska norpa framsätet någon annan dag 🙂

Här är i alla fall en liten film som visar hur det ser ut när vi åker från hotellet till vår underleverantörs kontor.

Det hemska ljudet får man vänja sig vid. De kan inte köra utan att tuta!

Nagpur, måndag 5/2

Igår bjöd jag på utsikten från Jeanettes rum. Idag tänkte jag visa min sida…

Jag ser också en pool!Visst är den fin….?!

När jag zoomade in lite mer så såg jag detta.

Antagligen håller de på att bygga ett nytt hotell. Det ser så ut.

De bygger nåt längre bort också

När jag skulle gå till frukosten hittade jag det här hängandes på min dörr. Tyvärr finns ingen tid till att läsa tidningen, men det var ju en fin gest.

Line är en lurig chef. Hon har utmanat mig och Jeanette att varje morgon äta något som vi inte skulle ätit hemma. Idag åt jag och Jeanette någon form av ris med massa kryddor i. Line fnös lite åt oss fegisar och tog någon friterad ”bulle” som visade sig vara stenhård och när vi frågade hur den smakade, så gick hon in i sig själv och ut kom absolut inget svar. Vi är alltså osäkra på om det var så gott att hon tappade talet, eller om det var precis tvärtom. Jag tror att vi väntar med den grejen till senare i veckan…

Vid halv elva lokal tid kom två stora bilar och hämtade upp oss från hotellet. I den första åkte Kantinka, Martin, Duncan och Janna från Holland. De har varit här länge redan och fick åka raka vägen till ”Gate 4” hos vår underleverantör, medan vi andra ”färskingar” var tvungna att åka till ”Gate 1” för att skriva in oss, få våra passerkort och få våra datorer kontrollerade. I morgon får vi också åka med de andra till ”Gate 4”.

Jag såg en skylt på väg till kontoret som jag bara måste dela med er. Jag tänker att det är en jäkla bra approach att få folk att vila lite vid sidan av vägen om de är trötta…

Efter stort säkerhetspådrag med metalldetektorbågar, skanning av väskor – inte en gång – utan tre, så kom vi till slut in på området där vi skulle jobba. Som vi hade befarat tog det en hel evighet innan vi fick tillgång till internet. Jag fick tillgång precis vid lunch, vilket på Indisk tid är halv tre. Det var en skön känsla att äntligen ha tillgång till ”verkligheten”.

Då och då kom en man i vit skjorta och frågade om vi ville ha något. Jeanette bad om kaffe med mjölk, jag bad om Coca-Cola light. Det fungerade faktiskt fint för mig (tills burkarna tog slut), men Jeanette fick alltid cappucino, trots att hon gång på gång förklarade att hon ville ha helt vanligt svart kaffe, och sen en liten slatt mjölk i det. Vi ska försöka igen imorgon att få det rätt för henne. Vi får se om vi lyckas 😊

Jag har inte kunnat ta så himla många bilder idag. Jag ska se om jag kan lura till mig några bilder imorgon. Här är i alla fall en bild på Jeanette i det konferensrum som vi har som vår “bas”. Vi är inte där så mycket utan är mest på “golvet”.

Resten av dagen gick i ett huj. Vi bad om att få åka senare tillbaka till hotellet än vad som först var bestämt. När vi kom ut till bilen, ville chaffören dock inte åka. Han väntade på några andra. Vi visste dock inte vilka, så vi fick sitta och vänta. Gång på gång gick vi och tjatade på att få veta vilka vi väntade på, men det är svårt med kommunikation här. Dessutom har vi svenskar en helt annan tidsuppfattning och inställning till tidspassning än vad man har här nere. Så de förstod nog inte riktigt att vi inte ville stå och vänta. Antingen jobbar man, eller så sover man.

Till slut fick vi dock åka till hotellet. Vi funderade på att äta middag, men hur kul är det efter midnatt? Vi bestämde dock till slut att sätta oss inne hos Jeanette för att beställa upp lite lätt mat från roomservice. Jeanette åt risotto och jag åt Fish and Chips.

En snabb dag, som redan är inne på nästa dag. Vi hörs imorgon!

Nagpur, söndag 4/2

Jag har ett rum på sjätte våningen här på hotellet i Nagpur. Det har Jeanette också. Mitt har utsikt över en byggarbetsplats och Jeanette har utsikt över staden och poolområdet.  Gissa var jag tog mina bilder….

Line, som har varit här några dagar innan oss, hade undersökt vad man kunde göra och se här i Nagpur och hade lyckats boka en bil med chaufför för 300 kr för åtta timmar. Klart prisvärt!

Som ni kanske ser så är det indisk trafik som gäller här nere, helt klart. Det var dock en så enormt stor skillnad på trafiken jag upplevde i Bangalore, och då till det bättre, att jag kände mig helt lugn där jag satt i framsätet på den lilla vita bilen. Vid ett tillfälle bromsade chaffisen lite sent så vi stötte i kofångaren på bilen innan, men annars gick det fint. Vi hade t.om. båda backspeglarna kvar när vi avslutade dagen.

Första stoppet gjorde vi på Swaminarayan temple, där man absolut inte fick ta några bilder, så vi tog bara några få…(efter att vi sett att alla andra gjorde det också)


Foto: Line Sandström
Här började det, som skulle visa sig bli en vana under dagen, med att att folk kom fram och frågade om de fick ta bilder på sig ihop med oss. Jag vet inte varför, men efter diskussion antar vi att det beror på att de aldrig sett en ljushyad person förut. Det känns mycket märkligt när hela familjer kommer fram och man ser hur minsta barn, ända upp till gamla farmor blir överlyckliga för att de fastnar på en bild ihop med oss.

Jag vet att jag skrev att trafiken var så mycket bättre i Bangalore, och det står jag fast vid. Det betyder dock inte att folk kör bra, i sin filer eller lagligt… Se bilden nedan.

Vi åkte vidare med vår chaffis och kom till detta tempel,  Deeksha Bhoomi, där vi fick ta av oss skorna 100 meter innan vi kom in i byggnaden. Vi kan förstå respekten man ska visa, men jag tror inte de förstår hur varm asfalt är mot svenska stackars vinterfötter. Hjälp, vad varmt det var!

Till råge på allt kom fler indier fram och ville fotas med oss och kunde inte förstå varför vi inte kunde stå och bara le. Vi hämtade våra skor och gick snällt och fotades.

Lite  närmare vår bil blev vi dessutom intervjuade. Vi fick lova att berätta för er svenskar att man här i Nagpur har kommit längre än resten av Indien. De har förstått att man inte kan prata om gud i varenda mening, att man måste göra något själv också och inte alltid kan skylla på guds vilja. Han var helt övertygad om att det var pga att Obama kunde prata om annat än gud, trots att han tror på gud, som han kommit till den maktposition som han hade.


Foto: Line Sandström

Svettig, och lite trött, stod jag fast vid min önskan att få se Indiens absoluta mittpunkt. Zero Mile Stone. Vi fick leta länge. Efter många felkörningar, en lång promenad och några svettningar senare så hittade vi stenen.


Foto:Line Sandström

Jag kan verkligen inte säga att det var värt besväret, men nu har jag i alla fall varit där!

Vi åkte vidare. Det här gången mot shoppingmallet “Eternity Mall”. Där stannade vi och åt på Pizza Hut. Självklart blev det missförstånd kring vad vi beställt, men till slut hade vi fått fyra bitar pizza i var och kände oss mätta. Efter en kort inhandlingsrunda, åkte vi vidare till nästa shoppingmall “Empress Mall”. Det faktum att vi hade tänkt handla på “Central Mall” lade vi till den långa listan av missförstånd och språkförbistringar. 🙂

Nu var min energinivå helt i botten. Jag antar att det berodde på lite sömn, värmeslag och det faktum att jag inte handlade något. Det stod de andra två tjejerna för idag. Jag gick alltså bara runt runt och tittade på när de shoppade. Till slut kunde jag inte tänka på något annat än att få åka hem till hotellet och slänga mig i poolen. Vi hade dock inte köpt någon Coca-Cola till mig ännu (vilket jag behöver under veckan) så vi gick in på matbutiken som fanns mitt i mallet. Där fanns dock ingen Coca-Cola ligtht!! Hur tänkte inköparen där??? Så på vägen hem försökte vi få chauffören, Niraj, att köra oss till en Supermarket men då jag insåg att han inte visste var det fanns en sån, så bad jag honom att köra oss hem till Radisson Blu istället. Jag orkade helt enkelt inte. Line blev orolig och kommenterade det uppenbara “hur ska vi stå ut med dig hela veckan om du inte får någon Coca-Cola??”. Det får vi se….

Jag tror att det beror på att de trodde att vi var bröllopsgäster, men jag vet inte. Hur som helst så möttes vi av en fyrmannaorkester och tilldelades varsin ros när vi kom tillbaka.

Jag lät rosen ligga och vila på tv-bänken på rummet, medan jag sprang ner till poolen och det efterlängtade, enligt ryktet, kalla vattnet.

Om ni tittar noga på bilden här ovanför, så ser ni hur Line och Jeanette, ligger och myser i solsängarna. (Ja, jag stod med kameran i vattnet…busigt va?)

Självklart tog jag ett avsvalkande dopp. Det var inte så kallt. Jag skulle gissa på 19-20 grader, så det härliga vattnet gjorde precis det som det skulle. Det piggade upp mig!

På poolkanten låg tjejerna och kände sig fräschare för varje minut och när jag klätt på mig igen gick vi och åt middag i bufférestaurangen på bottenvåningen i hotellet.

Mer än så orkade vi inte. Efter middagen gick vi alla upp till våra varsina rum och jag gissar att alla gör det som de mår bäst av. Jag bloggar och dricker Coca-Cola från minibaren. 🙂

Indienbloggen, 3:e gången

Idag drar jag igång Indienbloggen för tredje gången. Den här gången är jag inte i Bangalore utan i Nagpur, Indiens absoluta medelpunkt. Rent geografiskt.

Jag åkte hit med min kollega Jeanette och vi mötte upp vår chef Line som redan är här. Vi bor på Radisson Blu och av det lilla jag redan sett så måste jag säga att jag tror det blir en bra vistelse.

Den här gången flög vi med Qatar Airways via Doha.

Som vanligt togs “vinge utanför fönstret”- bilden 🙂

I Doha köpte jag en plånbok och vi åt en god pasta

Sen var det dags att ta nästa flyg till Nagpur

På hotellet krashade jag direkt, men nu på morgonen tog jag en bild så ni får se 🙂

Till frukost träffade vi Line som längtat efter sitt team och hälsade oss med en glad kram!!

Nu ska vi ut och titta på Nagpur. Chauffören kommer strax så det är bäst vi skyndar på!

På väg till Nagpur, Indien

Ja, då sitter jag alltså i taxin på väg till Indiens absoluta mittpunkt – Nagpur.

Att jag sitter här beror inte på att jag har satt tre larm, gått upp i god tid och har duschat, borstat tänderna och klätt på mig.

Nej då, det beror helt och hållet på att min make och hans kollega Rosie suttit på ett tåg på väg till Tokyo och pratat om ifall de skulle ringa och kolla om jag gått upp i tid för min resa.

Det hade jag inte gjort.

Nej, istället hade jag satt tre larm att ringa på “vardagsmorgon”. Idag är det lördag. Inte vardag.

Så nu sitter jag här. Oduschad, oäten, knappt vaken. På väg mot Indien.

Det är som maken sa “du blir ändå ofräsch på en sån lång resa”…..

Sista kvällen med maken på ett tag…

I morgon åker Per till Japan så ikväll är det strykning, vikning och packning på schemat. Jag har mycket på jobbet och åker till Indien tidigt på lördag morgon. Eftersom jag inte vet hur sent jag kommer hem imorgon, men vet hur jäkla tidigt jag ska upp på lördag, så tömmer jag kylskåp, målar naglar, packar och planerar jag min resa redan idag.

Det är bra tajming på våra resor eftersom vi är borta samtidigt, men jag gissar vi kommer sakna varandra trots att ingen av oss är hemma och “väntar”. Sen kväll, post-packning, blir alltså film med Will Smith och umgänge.