Nagpur, torsdag 8/2

Idag kände jag av stressen i andning och i illamående. Tanken på att äta något indiskt gjorde så att det vände sig i magen på mig. En utmaning är dock en utmaning, så det blev en potatispryl av något slag. Den var det sista jag åt upp, eftersom jag försökte skjuta på det, men det visade sig att den var rätt god. Hade den serverats till middag hade den varit riktigt bra. Det är bara fel för min svenska mage och mina svenska vanor att äta middagsmat till frukost.

Innan jag åkte hit till Nagpur så funderade jag en hel del på vad jag skulle ha på mig här nere. Jag mindes mina svettattacker i Bangalore och tänkte att jag skulle tyna bort av värmeslag här i Nagpur där det är ännu varmare än vad det är hundrasju mil söderut i Bangalore. Det har dock visat sig att såna här kläder funkar alldeles utmärkt trots de 34 graderna som det är här just nu. Det är på nåt sätt “torr” värme.

Jag valde alltså ganska bra kläder, när jag köpte två par ljusa byxor och nu viker upp dem lite för att få lite svalka. Det som jag  dock inte tänkte på är hur vansinnigt skitigt det är överallt i Indien. Jag ville inte ha klänning idag (även om det hänger några i garderoben och väntar) utan tänkte att om jag gnuggar med en våtservett så ser ingen att jag har en fläck här va??

Under den numera bekanta bilresan till ”jobbet” började jag kunna andas igen och illamåendet lade sig litegrann. Jag försökte tänka positiva tankar och tänka i de här banorna: ”Det är ingen hjärnkirurgi, ingen dör om det inte blir klart, eller om det blir lite fel” så att jag skulle lugna ner mig. Det var dessutom skönt att sitta och prata med Line och Jeanette och göra en plan för dagens utmaningar. Det tror jag hjälpte en hel del. Tack för det tjejer!

Killen i vit skjorta kom så fort vi kom in i vårt konferensrum på kontoret. Han frågade vad vi ville ha att dricka samtidigt som han ställde upp en parad av Coca-Cola på bordet. Jag har pli på honom! Jag tror dock att min kollega Cim lärde upp honom riktigt bra vad gäller att få burkarna levererade i jämnt takt när hon var här för några veckor sen. Jag har fått höra att jag liknar “Cim, who also had a Coke adiction” 🙂

Jeanette har gett upp och beställer numera bara ”black coffee”. Det förstår han liksom. Jag vågade mig på att beställa en kopp te ”with milk on the side”. Gick kanske inte så bra. Det här var vad jag fick.

Vid fyratiden var det dags att gå till entrébyggnaden och äta lunch (ja, galet sent). I trappan på väg ner till bottenvåningen satt den här stora kompisen på väggen och vilade. Vad är detta?

Det var så himla fint utomhus, med träd och välansade buskar, stora gräsmattor, konstiga blommor och häckar. Jag ville så himla gärna ta en bild som jag kunde visa för er, men det var alldeles för många människor där ute, så jag hade åkt i finkan direkt. Jeanette sa helt enkelt NEJ!

Fast när vi kom in i den temporära specialmatsalen så kunde jag inte låta bli. Så här serveras vår mat, som de lagar endast för oss influgna Européer.

Igår fyllde en av killarna år och då bjöds det på tårta. Jag hade sett tårtan stå på en bänk i flera timmar och när det började pratas om att äta tårta smet jag in i vårt konferensrum (vår bas) i förhoppningen att få slippa äta av den. Tror ni inte att den lilla mannen med vit skjorta kom in i konferensrummet med en tårtbit till mig och en tårtbit till Jeanette helt plötsligt!?!?! Åh nej! Vi som inte vågar äta vad som helst när nere. Som små barn kladdade vi runt lite med tårtan på tallriken och sen kastade vi den längst ner i en soptunna…….  Stackars Line hade dock inte gömt sig utan fick stå mitt bland alla och äta tårtan. Hon rapporterar att den smakade ”konstgjort”. 😊

Nåt som jag dock inte kunnat undvika är alla konstiga godisar som de bjuder på hela tiden. Det konstigaste hittills är nog det som ser ut som uppsplittrat trä…. Det här är det vanligaste:

Vad ska jag mer säga om oss?

Det är galet här. På alla möjliga sätt. Vi kämpar. Vi sliter. Det är sällan vi sitter samlade. När vi gjorde det en gång idag så dokumerade jag det såklart!

Ikväll när jag och Jeanette ville åka till hotellet för att jobba vidare i myskläder i sängen, så fick vi återigen erfara att det INTE är okej för kvinnor att åka ”ensamma” med chaffisen. Idag fick vi eskort av den stackars säkerhetsvakten som var tvungen att åka med oss till hotellet. Det känns verkligen helt galet!

Nu säger jag GOD NATT från sängen!