Månad: juni 2017

“Vi kan ju inte åka från Alvik kl 16, då kommer vi ju för tidigt”

Det där är ord min tidsoptimistiska make sa när han inte tänkte på studentflaken som åkte fram genom stan och lämnade milslånga köer efter sig.

Jag och Marcus skulle alltså hoppa in i bilen med Per och Emma i Alvik klockan fyra för att ta oss till Pers brorsdotters studentmottagning som startade klockan fem.

Istället satt jag och Marcus på Joe & the Juice och fikade, tittade på kläder på Pelle P, luktade på doftljus på Home Market och tittade efter studenter från mitt kontor som ligger högt upp med bra utsikt. Allt eftersom de andra satt i köer. Det är ju studentyra idag.

Vi kom, efter en låååååång stund av köande, fram till Vendelas firande. Lite pinsamt men det var som det var.

Där möttes vi av min gamla underbara och fina bubbla som gått vidare i släkten. Jag blev helt sentimental!!

Det var kul att träffa några Hertzar och vi hade en trevlig kväll. Jag fick träffa en gammal kär svägerska från förr och ta en bild på kusinerna till studenten. 

Vi bjöds på vackert tårta efter en god buffé och till slut drog Vendela iväg ut för att fira sin dag och då åkte vi hemåt igen.

Det var en mysig kväll som slutade med att jag körde hem Marcus och Emma medan vi lyssnade på fotbollen på radion och hörde Sverige vinna mot Frankrike i vår nya hemmakommun Solna. På måndag får vi nycklarna….

Att packa ihop/ner sitt hem sedan drygt tjugo år väcker många känslor och sätter igång många tankar. Emmas gamla rum är färdigpackat nu, så när som på taklampan, och det blir svårare och svårare för mig att packa vidare.

Jag minns hur jag satt inne i en Billybokhylla (alla hyllplan var borttagna) och grät när vi skulle flytta från Drevkarlsstigen. Vi hade bara bott där i 1,5 år, men jag var redan fäst vid stället. Jag förstod inte hur vi skulle kunna bo i ett parhus på Murkelvägen… Så nu väntar jag mig att börja gråta när som helst. 20 år som sagt….

Det är som om mitt inre inte vill flytta. Jag hittar på ursäkter för att slippa packa fast jag vet att jag verkligen borde plasta in madrasser och bubbelplastlinda-in speglar. Ikväll har jag inte packat en enda sak…

På måndag åker vi till Solna och hämtar nycklarna. Idag tittar jag på mina lupiner och inser att det är sista året jag ser dem blomma….

Separationsångest javisst…

Per tog den fysiskt ansträngande uppgiften att klippa gräset, som borde klippts för flera veckor sedan, medan jag plockade årets första rabarber och gjorde en knäckig rabarberpaj. När vi båda var klara bjöd vi pappa och Kina på paj och de bjöd oss på kaffe. Med fulla magar åkte vi sedan en tur till kyrkan där Kina och pappa planterade blommor hos min syster Johanna och hennes morfar “Poppa”. Jag sände några tankar till min morfar, mormor, morbror och kusin som också ligger på kyrkogården på Blidö.

Idag mådde jag lite “sådär” och stannade hemma. Jag visste inte om jag skulle smitta mina kollegor om jag gick till jobbet. Dessutom var det skönt att vara hemma eftersom jag inte mådde toppen.

När Per kom hem från jobbet åkte vi ut till ön. Där sken solen från klarblå himmel och vi satt en stund i solen på altanen innan jag gick ner till vattnet. Där fick jag energi som bara den, så imorgon gissar jag att jag är pigg som en mört! 🙂

Helt själv. Medan jag var ute och jagade bokstäver på stan med mina kollegor.

När jag berättade för min 63 år mycket visa och norska kollega att jag fått ett sms från Per som sa att han köpt tapet så såg han helt chockad ut. Han var tyst en stund och sen sa han att något sånt aldrig hade kunnat hända honom. I alla fall inte utan att ha fått tio sms tillbaks 🙂

Den här har Per köpt:

Jag röstade för en grå målarfärg, men det blev en tapet i färgen “nickel”. Jag gillar’t!