Att packa ihop/ner sitt hem sedan drygt tjugo år väcker många känslor och sätter igång många tankar. Emmas gamla rum är färdigpackat nu, så när som på taklampan, och det blir svårare och svårare för mig att packa vidare.
Jag minns hur jag satt inne i en Billybokhylla (alla hyllplan var borttagna) och grät när vi skulle flytta från Drevkarlsstigen. Vi hade bara bott där i 1,5 år, men jag var redan fäst vid stället. Jag förstod inte hur vi skulle kunna bo i ett parhus på Murkelvägen… Så nu väntar jag mig att börja gråta när som helst. 20 år som sagt….
Som jag bölade när vi lämnade Fredsborgsgatan. Gravidhormoner och allt. Bölade även när jag lämnade Bildhuggarvägen. Varje flytt är ju “slutet på en era”. Inte konstigt att man blir känslosam. Och era barn har ju växt upp där, så många minnen ni har från Murkelvägen. Låt känslorna komma säger jag bara!
Tack! Det ska jag göra! Det är nog bäst, så de inte stannar där inne….
Det är inte konstigt att det känns ledsamt att flytta, även fast man flyttar till något bra. När vi lämnade vår lilla lägenhet för att flytta till huset kändes det också riktigt sorgligt. Kram!
Kram!!