Jag ska inte låta er lida igenom mitt klagande idag igen fast jag måste säga att när Thérèse imorse hade läst gårdagens blogginlägg och skrev till mig på msn “Har du körförbud? Kära vän, det är ju som att hugga av dig foten” då kändes det helt klart träffande. Jag visste ju sen förr men det bevisades igen att Thérèse känner mig väl. Jag lider utan bil. Så, nu ska jag lämna det ämnet för dagen. Lovar.
Idag åkte jag och min chef till vårt gamla kontor. Vi skulle hämta lite smått och gott som blivit lämnat av misstag eller av flit men som vi nu vill ha med oss till Karlberg. Det var en skum känsla att åka in i garaget och gå in på kontoret. Sorgligt men skönt på samma gång. Det var kanske sista gången jag var där. Jag lär inte åka dit igen om inget speciellt inträffar. Det är nog dags att säga “Hejdå Sumpan!” Konstigt….
En annan konstig känsla fick jag när jag och mina två medflyttgeneraler avtackades. Alla på kontoret samlades i vår lounge och där fick vi jordgubbar (självklart svenska) och vaniljglass. Vi lyssnade på musik och fick härligt somrig känsla i kroppen. Minns ni den här?
Sen fick vi varsin jättefin blombukett…
….och många snälla men välförtjänta ord (förlåt att jag är osvensk) och dessutom extra grädde på moset i form av “middag med respektive”. Undrar vem jag ska välja som respektive? Per hävdar att det är han som är det 🙂 Den konstiga känslan kom nog från att även fast jag VET att jag slitit som en hund för att få till alla detaljer så är det ändå lite pinsamt när någon säger tack så tydligt.
Jag är glad att de sa tack!
Nu åker vi inte till landet i helgen, för vi ska träffa afrikakungen en sista gång innan han drar till Kenya igen, men vi leker helg ändå!!