Det visade sig att pappa och Kina, som ju bor grannar med mitt fritidshus, inte skulle vara på ön idag. Nä, istället tänkte de åka in och passa min brors febersjuke son. De är såna snälla människor de är. De har alltid varit en stor, och viktig, del i alla sina barnbarns liv. De har varma hjärtan!
Jag har därför varit helt ensam idag. I alla fall hittills 🙂 Det gjorde att jag tog mig en liten tur runt ön, åkte till affären och, självklart, var utomhus med kameran i högsta hugg i några timmar. Här är några få bilder från ”bildrullen”.
Hela vår tomt är full av olika svampar. Det är faktiskt lite skrattretande att se. Pappa säger att det beror på att vi har näringsfattig jord…. Ooops! Fast att gödsla och greja på tomten är verkligen inte min eller Pers grej. Nä, vi är hellre på altanen eller i båten än knegar i trädgården. Så låt svamparna gro!!
Här har jag tagit en sväng upp till Bromskär och man ser att diset inte riktigt släpper taget även om solen är framme och värmer så mycket att jag svettas fast jag bara har shorts och t-shirt på mig.
Trots värmen kan man lätt se att det är höst. Till exempel så är björkens löv inte helt gröna längre…
Så var det ju det där med svampar… Just den här växer på pappas tomt.
Precis som det här…
…och det här goda…
…och de här mumsiga!!
Ormbunkar har alltid fascinerat mig. Jag gillar plupparna på undersidan av bladen och självklart alla bladens exakta placering.
Här är jag ute och går på hala stenar längs med stranden. I horisonten ser man Salskären och Sundaskären.
Jag missade blomningen i år, men här ser vi de fina bladen och bären på vackra Olvonbusken!
En av våra grannar brukar reta mig och säga att jag säkerligen har tusentals bilder på ”hans utsikt” eftersom jag alltid går omkring med min kamera och fotograferar. Idag såg jag honom sitta på sin altan när jag gick förbi, så då stannade jag och tog den här bilden ovanför bara för att ta ytterligare en! Lasse har ju en fantastisk utsikt!!
Femtio meter senare stannade jag tvärt när jag insåg att jag hade sällskap. Den här ormen slingrade inte iväg när jag kom närmare. Väldigt konstigt… Istället lyfte den huvudet två centimeter från marken och tittade på mig. När jag kom närmare rörde den sig en aning framåt MOT mig. Ovanligt även detta. Jag försökte se om den var skadad eller nåt, men kunde inte se något fel på den. Jag stod där länge och försökte komma så nära så att jag kunde få en riktigt bra bild, men tyvärr krälade den mot mig varje gång jag gick ett steg närmare den. Jag kunde inte se vare sig de gula karaktäristiska fläckarna på huvudet (snok) eller zick zack-mönstret på kroppen (huggorm) hur jag en försökte, så det får mig att tro att detta var en huggorm. Det finns ju huggormar utan mönstret, men det finns inga snokar utan det gula. Till slut vände jag i alla fall om och lät honom ha stigen för sig själv. Jag gick hem, bytte objektiv på kameran (för att komma närmare) och gick tillbaks till platsen, men då var han/hon borta. 🙁
De här bilderna som jag tog på min besvikna promenad hemåt är därför tagna med mitt gamla teleobjektiv. Jag var för lat för att gå hem och byta igen 🙂
Om jag ska tatuera mig någon gång, så ska det nog vara en trollslända. Jag gillar dem!
Svampar, svampar och svampar…
..och det här är ändå bara ett urval av de tusentals som växer på vår tomt 🙂
