Jag har jobbat idag. Jag gjorde dock inte som Per och åkte in till stan för att göra det. Nä, istället satt jag vid köksbordet i Vitsippan och jobbade. När det var dags för lunch kokade jag lite te och bryggde kaffe, bredde några mackor och gick ut för att se om jag och Emma kunde hitta någon i grannhuset. Kina var på väg hemfirån för att gå på vuxenkalas (som Maja kallade det lite senare), men Pappa hittade jag längst bak på tomten. Han var i färd med att grilla korv över det som fanns kvar av gårdagens stora brasa. Ungarna hade fått varsin hemkarvad grillpinne och där satt de och mös.
Emma och jag gjorde dem såklart sällskap. Det var den trevligaste bokslutslunchen jag kan minnas 🙂
Vår påskafton började med rejäl dimma. När jag och min syster Susanna gick en promenad ner till havet så såg vi verkligen ingenting. Det var mörkt och konstigt, men det blev ljusare för varje minut som dagen fortskred. Tur det!
Här kan man nästan tro att det är kväll, men det var det alltså INTE!
Jag fick ta bilderna med blixt för att kunna få det allra minsta lilla ljus på syrran.
Här tror jag att ni får en känsla av hur dimmigt det faktiskt var. Här brukar man se havet och öarna som ligger utanför oss.
Vi fick kisa lite med ögonen eftersom solen ändå försökte göra sitt bästa, men dimmigt var det verkligen.
Tittade man rakt ner i vattnet såg man dock stenarna på botten. 🙂
Vi gick längs med stranden hela vägen bort till bryggan.
Vid bryggan såg man inte heller så mycket, så jag körde samma trick där. Här har ni botten vid badstegen…
Inte mycket utsikt att prata om….
Det blev dock bättre!
När vi kom upp till Pappa och Kinas hus så sken solen faktiskt så mycket så att dimman hade börjat ge med sig.
Alla var utomhus och min syskonson Noah hade lagt sig bekvämt i pappas nybyggda gunga. Det såg inte alls dumt ut.
Vissa stod mest och hängde och babblade. Helt plötsligt ropade dock brorsan och frågade om vi ville ha kaffe. Det ville vi så klart!
Sagt och gjort. En picknick packades ner och så satte vi oss vid bastun och mös. Nu var det nästan soligt.
Kafferep.
Efter en stund gick Per och jag upp till huset och gjorde oss i ordning för lite motion. Jag passade på att beundra de fina tulpanerna som vi fick igår!
Brorsans fru Frida hade fått besök som kommit på cyklar. Jag blev lite avundsjuk när jag såg att de hade fina röda Kronancyklar…
….men fick nöja mig med min 31 (!) år gamla cykel. Jag tänkte nämligen cykla med när Per sprang sin vanliga löprunda.
Han sprang och jag cyklade 🙂
När vi kom tillbaks från vår tur runt ön var jag hungrig som en varg.
Det är inte ofta jag äter sill (eftersom ingen annan i familjen gillar det), men nu är det ju ändå påsk så idag slog jag till och frossade rejält. Jag åt inlagd sill och skärgårdssill. Jisses så gott! Marcus och Per åt självklart inte det här utan frossade i resterna från grillbuffén vi åt igår kväll.
Helt plötsligt fick vi (inte helt oväntat) besök av sex små påskkärringar. De sjöng en egenskriven påsksång och gav oss hembakta kakor och ett fint påskkort (ni såg en bild av det överst i detta inlägg.) Vi gav dem massor av gotter!
Nu hade solen helt och hållet vunnit kampen över dimman, så vi satt kvar på altanen när maten var uppäten. Marcus som går på KTH skrattade gott åt alla roligheter i BRUX-anvisningen som han säljer för att finansiera Quarnevalen. Har ni läst tidningen eller sett quarnevalen någon gång så vet ni nog hur rolig den tidningen är.
Efter en stund ropade havet på mig igen, så jag tog en ny liten tur ner till vattnet. Nu var det helt klart fritt på dimma.
Jag gick i skogen på vägen hem och knäppte av några bilder även där. Grönt är ju skönt!
Ett av träden i skogen består av två stammar som växt ihop. I ögonhöjd finns ett litet hål där stammarna inte riktigt växt ihop. Jag har många gånger kikat igenom det hålet. Idag tog jag även en bild.
Jag gick hem till pappa och mötte mina syskon med respektive så jag stannade kvar där. Efter en stund kom även min nyfikne make och undrade vad vi gjorde. Där satt vi sedan och bara ”var”.
När klockan slog ”wine o’clock” så gick vi hem till vårt hus och bjöd alla på årets första glas utomhusrosé. Eller…nästan alla. Min svåger Daniel fick nöja sig med Påskmust eftersom han är chaufför idag och ska köra hem till Färingsö efter middagen.
Med lite god vilja, några filtar och med hjälp av solen så går det faktiskt att sitta utomhus på påsken!!
Idag plingade det på dörren och där stod ett blombud. Det var blommor från en västkustendel av familjen. Emma fyller nämligen 20 år idag och det ville Pers bror med familj fira och skickade en blomma.
Emma blev jätteglad! Det är verkligen inte ofta man får blommor nuförtiden!
I köket är det feststämning. Blommor och ballonger!
Det är alltså den här tjejen som nu fyller 20!
Det är många som vill gratulera Emma idag. Det ringer stup i kvarten.
Vårt firande började i morse med skönsång och presenter på sängen. Nu på kvällen fortsätter vi det med champagne och mys i köket, medan Per lagar Emmas önskemiddag.
Vi hittade Inge i vår kyl. Vad roligt!
Vi trodde det var över för Inge, men han överlevde tydligen ICA-reklamen. Tur!!
När Fredrik kom hit efter jobbet var det dags för presentöppning.
FINA!
Presentsnöre på driv…
Bubbel!
Emma satt som sagt mycket i telefon i kväll! Här var det dock hon som ringde. Hon ville ju tacka för blommorna.
Dagens önskemiddag bestod av löjromstoast, moule mariniere, rökta räkor och creme brulee. Inga pärlor i musslorna idag (som en vän till mig faktiskt hittade i sina musslor ikväll), men de var ändå väldigt goda!
Nu är middagen över och självklart har familjen fastnat framför fotbollen…
Per fixar efterrätten som ska intas framför tv’n. Man får ju offra matbordet för landslagsmatcher om jag förstod det hela rätt…
Själv roar jag mig i tvättstugan, men snart ska jag gå och lägga mig på sängen. Fotbollen tror jag att jag hoppar över 🙂
ÄNTLIGEN sken solen och jag tog mig därför upp ur sängen redan vid halv åtta. ( Om en vecka kommer det inte riktigt att gillas som ”redan”…) Efter sex dagars dimma så gick det rejält fort att duscha, göra frukost och packa dagens picknick. Jag ville ju ut på sjön!!! Vi lämnade bryggan tidigt och styrde kosan norrut. Idag skulle vi nämligen träffa våra vänner Sannah och Christer för första gången det här båtåret!
Eftersom det inte var helt vindfritt idag så behövde vi leta en stund efter något vindskyddat ställe. Till slut hittade Marcus en liten liten kobbe som hette SMÖRASKEN. Med ett så roligt namn var vi ju tvungna att gå iland 🙂
Som vanligt gick vi runt på ön lite först. Detta för att se var det allra bästa stället att sätta sig ner finns. Marcus passade på att leta efter ett ställe att hoppa i för att tvätta håret 🙂
Efter en stund kom Sannah och Christer susande med sin båt. Som vi har längtat!! Av någon anledning träffas vi som mest ute i skärgården, vid jul och vid nyår. Resten av året ses vi nästan aldrig. Mycket skumt, men så funkar vi!
Solitär sittplats i solen 🙂
När vi hittat vår perfekta klippa så började vi belamra den med stolar, väskor och galet många andra saker. Sanslöst hur mycket skit vi plockar med oss när vi åker ut i skärgården. Det positiva är dock att vi alltid plockar med oss allt skräp vi hittar på öarna. Inte bara vårt eget!
Hemresans tidpunkt var inte planerad i detalj utan kom sig mer av att vi såg hur det blåste upp och hur det regnade vid horisonten. Nu är vi hemma igen och alla tre är mycket glada för att ha fått träffa solen igen! Precis vad vi behövde!!
Idag åkte vi ut på havet med min lillasyrra och hennes familj. ”Vi” – dvs Marcus, Per och Jag. Eftersom det blåste från ett ovanligt håll fick vi hoppa iland på ett ställe där vi inte brukar lägga till. Vi kände därför inte till ön så himlans bra och gick på upptäcksfärd så fort vi förtöjt.
Här har vi börjat vår lilla promenad längs med stranden.
Syrran och hennes familj har precis kommit hem från Cypern och tyckte därför att vattnet var en ”aning” för kallt, men att doppa tårna var en bra start. Längre fram på dagen hade alla doppat hela kropparna.
Så här tidigt på morgonen var vi fortfarande själva på ön, men efter ett tag kom det fler båtar som sökte lä för vinden.
Vi har ofta med oss en kikare. Den brukar användas för att kika på båtar, men den funkar lika bra att kika på flygplan med. Redan när den här saken var vid horisonten hade Marcus den på kornet. Är det en Hercules?
Även åt det här hållet var det tomt på morgonen, men fullt på eftermiddagen. Jag gillar inte när det kommer andra båtar så där nära, men när det blåser ”skumt” så får man dela med sig av de kobbar som ger lä. 🙂
Den här bilden tog jag sittandes i min brassestol. Jag kunde inte låta bli. Det var så sött när pappa Daniel satt med sina två små barn och småpratade.
Efter några timmar vände vinden helt och hållet och det blev lite för blåsigt för oss. Vi bestämde oss därför för att byta ö. På vägen till den ön tog vi svängen förbi grynnan som oftast bebos av ett gäng sälar. Idag räknade vi till sjutton stycken. Barnen tyckte det var mycket roligt när de frustade och lät och var nyfikna och simmade runt och kikade på oss.
Jag gillar också sälarna och är alltid lika fascinerad.
Så fort vi hoppat i land på nästa ö så såg Marcus en snok bland stenarna nere vid stranden. Tyvärr är ju ormar mer rädda för oss än vad vi är för dem så jag fick ingen bild på den. Jag kan bara bjuda på den vackra ön.
Ön vi hoppat i land på är skärgårdens högsta ö (om jag är rättinformerad) så ”de stora killarna” klättrade upp för att se om de kunde nå toppen. Jag passade på att fotografera den lite mindre killen i sällskapet.
Hans storasyrra klättrade faktiskt en ganska lång bit, men kom till slut ner och höll brorsan sällskap.
Det syns att hon varit utomlands. Var annars orkar folk göra såna där fina flätor?
När det var dags för middag var vi återigen hemma på Blidö och vi samlades allihopa hemma hos Pappa och Kina och åt middag i solen.
Kvällens kockar var Per och Marcus.
Solen, sjön och sälsafarin tog musten av barnen så de ligger och sover sött när jag skriver det här. Jag sitter med lurar på mig och försöker fokusera på det jag skriver. Allt för att slippa förstå vad som händer på tv’n. De andra sitter nämligen och tittar på en thriller. Inte riktigt min melodi…. Jag får mardrömmar då 🙂
Åh, vad ljuvligt vi haft det idag! Jag älskar såna här dagar när naturen liksom bjuder in en till det bästa som finns. När pulsen inuti kroppen går ner till lägsta möjliga hastighet och allt känns som bomull!
Per, Marcus och jag visste att det skulle bli fint väder idag, så vi tänkte oss ut med båten. På väg till bryggan stannade vi en stund för att prata med pappa. Han funderade på att klippa ner sina prästkragar, men efter att jag tagit tag i en av dem och direkt fått ett leende tillbaka så struntade han i det. Än så länge finns de kvar!
Vi gick sedan ner till havet och åkte ut på det som visade sig vara ett totalt lugnt hav. Eller som vi säger – PLATTVATTEN! Det är inte ofta det är så här fint väder och så här lite vind så här långt ut i skärgården, så när det händer, så njuter jag så hårt jag bara kan!
Sen drog vi iväg till Fejan och åt lunch. Fast först satte vi oss och mös i loungen en stund. 🙂
Till slut satte vi oss dock till bords och njöt av en typisk skärgårdskrogslunch!
Jag älskar att ha semester! Speciellt på plattvattendagar!
Hela familjen var för en gångs skulle samlad ute på ön. Det händer nästan aldrig så det kändes extra skönt när vi packade vår matsäck och åkte ut på sjön. Idag såg vi inga sälar, men vi hade en underbar dag på en liten ö söder om Blidö. Vi stannade i skärgården hela dagen och kom hem nu sent på kvällen. Så gör man för att suga ut allt gott ur söndagen!!
Första juni har alltid varit en viktig dag för oss. Det är nämligen Pers födelsedag. I år var det dessutom dagen när 22 000 personer sprang 42 km i Stockholm Marathon. Eftersom min systers man (vi kallar honom C) skulle springa loppet för första gången, så firade vi födelsedagen med att picknicka och hejja på honom när han kämpade.
Vi är vana vid att ha sol den här dagen, men i år duggade det lite titt som tätt och på slutet av loppet regnade det faktiskt ganska mycket. Lite synd, men vi hade med oss extremt stora paraplyer och vattentäta hudar är vi födda med, så vi överlevde!
Vilken folkfest! Det var verkligen en härlig känsla att sitta inne på den klassiska arenan; Stockholm Stadion och se C springa de allra sista metrarna runt arenan för att slutligen gå i mål på en tid som var fyra minuter snabbare än han hade siktat in sig på. Fast nu går jag händelserna i förväg: Här kommer bilderna!
Vi började morgonen med att packa ner en god picknick, paraplyer och filtar. Sen åkte vi buss och tunnelbana till Stadion. Därifrån gick vi ut mot Valhallavägens slut och Gärdets början. Det var meningen att vi skulle möta min lillasyster där, men vi träffades redan på Valhallavägen. Smidigt. Vi satte oss på gräset och inväntade starten.
Vi förstod att vi skulle få se de första löparna efter bara några minuter eftersom vi satt två kilometer från starten och rätt vad det var så kom de!
Här är tätklungan!
Otroligt många människor stod längs med banan för att heja på, men ännu fler sprang i loppet!
Vi försökte verkligen att se anledningen till varför vi stod där och hejjade, men det är svårt att se en specifik person i ett hav av människor…
Vi fikade vidare och hade det bra, medan tusentals hurtiga sprang förbi.
Först när C var inne på andra varvet lyckades jag fånga honom på bild. Suddigt och eländigt, men vi som känner honom ser honom där i klungan 🙂
Han finns med i den här filmen också, men ni får vara alerta för han är med precis i början 🙂
Undrar hur många av de här som kom i mål?
Nu skulle inte C komma förbi på det här stället någon mer gång, så nu rörde vi oss upp på Gärdet för att se honom när han kom förbi ”halvvägs”. Här såg vi honom och lyckades skrika lite info till honom. Tyvärr lyckades jag dock inte fånga det på bild. Den blå bågen är dock 21,1 km-märket. Här satte vi oss och tog kaffe och kaka-paus!
Nu ville vi se målgången så vi började traska mot Stadion.
Stockholm var inte så soligt, men mittenremsan av Valhallavägen var i all fall GRÖN!
Överallt syntes spåren av löparna.
Vattenmuggarna räfsades hela tiden ihop för att göra Stockholm fint igen. Några stackars trötta löpare på sluttampen fyllde på muggar, men jag gissar att räfsarna vann kampen till slut.
Till slut var vi framme och inne på Stadion. Regnet strilade nu stadigt, men det hindrade inte födelsedagsbarnet från att vara glad.
Samtidigt som glada och trötta löpare fortsatte gå i mål så delades priser ut till vinnarna.
Fyra minuter snabbare än tänkt kom så C inspringande på arenen och fick springa, vad jag antar var, ett jäkligt härligt varv runt Stadion.
Heja!!
Vilken bedrift att springa 4,2 mil på 3:26:10!!
Jag är så stolt så jag kan spricka!!
Efter loppet slussades alla löpare raka vägen ut ur Stadion vidare till vätska, energiintag och av-chip-ifiering. De är ju också väldigt viktigt att de snabbt får i sig det som behövs och att de blir varma och sköna igen så de stannade inte upp.
På väg mot de här ”tälten” där chipet tas bort från deras vänstersko måste löparna gå nerför en lång trappa….det verkade vara MYCKET svårt. Många gick baklänges ner på stapplande ben. Det kan man ju i och för sig förstå!
Vi letade upp C medan regnet fortsatte ösa ner.
Löparna hade fått varsin sån här blå ”väska/påse” att lägga sina privat ägodelar i och det måste ju vara supersmart, för inget ser mer stöldbegärligt ut än något annat och har man inte en nummerlapp så får man inte ut någon väska.
Till slut hittade vi ”Löparen” med stor L – en glad och nöjd C!
Den medaljen är han mer än värd!
Grattis C till ditt första Marathon och Grattis Per på födelsedagen!
Det är verkligen vinter på ön fortfarande, MEN nu har det precis börjat lukta lite vår. Det är varmt i solen och isen har börjat luckra upp sig litegrann. Det finns hopp för att det ska bli sommar i år också!
I förmiddags gick jag över till Pappas och Kinas tomt och där Alexander och Maja lekte i sandlådan.
De lekte som bara den!
Nere vid bryggan ligger isen fortfarande, men om man tittar noga så ser man faktiskt att den börjar ge med sig för solens strålar. Jag gick på den för sista gången i helgen. No more!
På vissa ställen har det liksom blivit som stora hål i isen. Per skulle självklart fram till ett av dem för ”att kolla”….
Lite överallt har isen spruckit. Visst måste den snart ge med sig?
På ön bor ju en av mina bröder, men idag kom ytterligare en bror på besök. Man känner igen släktskapet med mig, på att det sitter en kamera fast i ansiktet på honom 🙂 Bredvid honom sitter hans söta dotter!
Maja fastnade med rumpan i en hink. Hon kunde inte komma loss, så därför kunde jag ta den här bilden. Hon har annars börjat med att gömma sig när jag kommer med kameran. Hennes bror har också varit svår att fånga på bild idag. Han satt dock i en hink han också 🙂
Vi andra valde att sitta lite bekvämare. När jag la upp en liknande bild på Instagram fick jag direkt en fråga om ifall detta var en privat tillställning. Inte kunde man väl vara så där många i bara en enda familj? Jag log och tänkte att det nog är ganska få människor som förstår hur många vi verkligen är i den här familjen 🙂 Det här är bara en skvätt av hur många vi verkligen kan vara om vi samlas alla syskon med familjer och föräldrar.
Båda våra barn valde att följa med ut till ön i helgen och det var verkligen trevligt. Det är så sällan vi är tillsammans alla fyra. Här ser ni dottern!
Även om vi mest varit utomhus, så har vi varit inne små korta stunder. Jag vet inte om det var mina blodröda naglar som inspirerade Maja, men hon bad i alla fall sin mamma om att få nagellack. Här sitter hon och torkar. Självklart är även naglarna rosa!
På vägen hem åkte vi förbi Bromskärs brygga. Där fanns ingen is!! Det måste betyda att den försvinner även hos oss alldeles alldeles snart!
