MIAS BLOGG

LÖRDAG

Fortfarande sjuk och det gick för fem av oss idag

Ljud som kan höras i mitt hotellrum: Ylande hundar (även om jag är övertygad om att det är vargar), sprängningar (som jag kan lova är bomber för de föregås minnsann inte av några varningstjut som de gör där hemma), smällar och “klonkningar” (man i skjul som jobbar sent på kvällen nere i vårt stora hål utanför fönstret), surr (fläkt av nåt slag), annat justerbart surr (luftkonditioneringen som jag tror har gått sönder i mitt rum), smällar (andra gäster som stänger dörrar), bilar, tutningar, människoprat, dån (varje gång strömmen går så dånar det i luftkonditioneringen), dörrklockor (varje rum har en riktig dörrklocka) och så naturligtvis min dator, min tv, min telefon, vattenkranar som stängs av och på. Jag längtar efter tystnad, så som den är på landet. Jag längtar efter “Blidötystnad”.

Under frukosten idag snackar vi ihop oss (ja, jag pröjsar Jorma de 500 rupies som han vunnit från mig) och kommer fram till att vi ska åka in till stan och shoppa. Vi bestämmer att vi kommer att utnyttja hotellets service med bil och chaufför. Vi tar två bilar för säkerhets skull, då vi alltså kommer ha en “vi-måste-åka-hem-då-vi-är-för-sjuka-bil”. Daniel berättar att han fixat så att Ravi från IBM följer med oss till Mysore imorgon och att vi ska åka klockan sex imorgon bitti. Han ordnar också så att hotellet öppnar sin frukost tidigare än normalt för oss. Jag känner mig sliten efter en jobbig natt och går upp och vilar på hotellrummet innan vi åker iväg mot shoppingen. Idag tar vi bara med oss det viktigaste. Vi “förväntar” oss att bli rånade så onödiga kreditkort får stanna hemma.

Vi börjar med att åka till ett shoppingcenter, ett “mall”. Vi handlar som tokiga och sen går vi upp på översta våningen för att äta lite snabbmat. Jag mår verkligen inte bra och det är en smärre pärs att hänga med de andra. En och en halv timme senare (för ni minns väl vad jag berättat? “Nu” “Bråttom” “Fort” och “Snabbt” är ord och begrepp som inte finns i det här landet) går vi tillbaks till bilarna och våra chaufförer. Efter det sedvanliga missförståndet och en aning övertalning hamnar vi i en butik där vi bara får anta att chaufförerna får provision per person de släpar dit. Det gjorde de antagligen rätt i för här handlas en hel del. Vi åker vidare till “Commercial Street” och vi får uppleva det riktiga Indien. Eller egentligen är ju hela Bangalore “Indien Light” har vi förstått. Jag inser att jag aldrig vill eller behöver uppleva “Indien Heavy”. Vilket myller av människor! Här är gata upp och ner fullsmockat med butiker och människor som vill ha våra pengar. Vi delas upp i en tjejgrupp och en killgrupp och vi tjejer kommer till slut till “Sterling House” där jag hittar en helt underbar Punjabi. Den är tyvärr alldeles för tajt över bysten så jag får besviket hänga tillbaka den på galgen. Butikspersonalen verkar dock inte förstå vad jag menar utan frågar om de inte ska sy om den åt mig. Jag vet ju att jag ska hem på onsdag så jag säger att jag inte har tid. Här blir jag förvirrad för det som nu händer är att de lovar mig att jag ska ha den omsydd inom en timme. Vadå? Här finns ju inte “snabbt” som ord. Jag fattar inte vad de menar. Efter lite tafsande, mätande och fortfarande med oförstående blick står jag på gatan en timme senare med en påse full av underbar punjabi. Hur gick det till? Skräddaren har mätt mig och sen medan jag shoppat vidare sytt om den, vikit ihop den och vips “free of charge” fixat den så mina boobs får plats. Jag är i chock. För mindre än trehundra kronor äger jag nu en klänningsliknande blå top, med ett par rosa byxor och två sjalar = punjabi. Ni får väl se den någon gång om ni är uppmärksamma. Linda och Ulrika köper också varsitt fantastisk utstyrsel. Vi kommer att bli jättefina hemma i Sverige.

Bangalore är en stad (dagens norska ord är “by” som betyder “stad” men även betyder “by”) med sju-nio miljoner invånare. (Antalet varierar lite beroende på vem man frågar.) Vi är från Sverige och känner tio personer i den här staden. Vi känner igen ytterligare tjugo om vi räknar alla på IBM-kontoret. Hur stor chans är det att träffa någon vi känner? Helt plötsligt står Sandeep framför oss och vi blir presenterade för hans höggravida fru, hans blyga syster och hans gamla rynkiga mor. Otroligt. Vi pratar en stund och går sedan vidare för att träffa Jorma, Daniel och Micke som tydligen har letat efter öl inför Sverige-Greklandsmatchen. Tydligen så gäller följande “Muslimska kvarter = No beer”. Dessutom är det konstigt, men sant enligt Micke, att de i en katolsk kyrka i Bangalore brukar spela “Räven raskar över isen” eller var det kanske nåt annat stycke han hörde? J

Jag mår verkligen inte bra i magen, men kämpar på eftersom jag antar att jag aldrig mer kommer hamna i denna underliga del av världen. Ulrika är supersugen på kinamat och har fått ett tips om en fantastisk restaurang så vi ger adressen till våra chaffisar och letar upp stället. Vi kommer dit innan de har öppnat men Ulrika, Linda och jag ber att få låna toaletten. Vi blir visade in i restaurangen och inser att här är det tydligen vanligt med “uttalsövningar” i det här landet. I matsalen står femtio personer som jag antar är kockar, serveringspersonal, städerskor, köksmästare, hovmästare osv. på rad helt tysta. Vi inser att vi stör något och skäms en hel del. Vi smyger in på toa. Då hör vi det. Uttalsövningen. Eller är det ett mantra? Nä, jag tänker inte gå på det här igen…..det måste vara nåt uttal i menyn som de tränar på. Det bara måste. Vi lyssnar genom dörren som vi bara måste ha lite på glänt och hör hur de säger nåt i kör och för mig så låter det absolut som något mantra. Jag beslutar mig för att restaurangpersonalen kommer att ha ett fantastisk uttal ikväll. Nåt annat kan det inte vara, eller?

Vi äter den godaste middag vi hittills fått under vårt besök i Indien och Ulrika får sitt efterlängtade rödvin. Vi skrattar åt Jormas alla kvicktänkta skämt och njuter av varandras sällskap. Middagen är så utsökt att de fem som inte kallsvettas och längtar till sängen inte har ord att beskriva upplevelsen. Har ni sett (och hört) “När Harry mötte Sally”? Det gick för alla fem i mitt resesällskap ikväll kan jag säga…

Vi åker tillbaks till hotellet och jag är helt slut. Jag är sååå tacksam för att jag åkte med. Det har varit en underbar dag idag. Jag tror att vi alla är ett steg närmare vän med varandra än vi var imorse. Jag stupar i säng. GOD NATT!!

SÖNDAG

Reducerad dag

Väckarklockan ringer kvart i fem och jag stapplar upp i mitt varma rum. Luftkonditioneringen är helt klart trasig. Jag är inte friskare utan betvivlar att jag ska kunna åka bil i tre timmar idag. Jag ignorerar kroppens tecken och gör mig i ordning. Vi träffas för frukost klockan halv sex och när Ulrika börjar prata om de långa köerna bestämmer jag mig motvilligt och sorgset för att inte följa med till Mysore. (Indiens historia vilar tydligen i denna stad. Kungen har sitt finaste palats här. Han har två.) Linda blir dålig och blir tvungen att även hon ta beslutet att stanna hemma. Med (avund)sjuka blickar ser vi de andra fyra åka iväg mot dagens stora äventyr. Som de två sjuklingar vi är går vi slokörat och lägger oss och sover. Klockan tio får jag ett sms från Jorma. Han rapporterar att de varit i ett tempel och nu ska de vidare till “le grand palace”. Linda ringer halv tolv och väcker mig. Nu ska vi börja dagen. Vi går ner och äter en “second breakfast”. Vi beställer ägg utan koriander fast självklart får vi ägg MED koriander. Vi höjer inte ens på ögonbrynen. Det är väl så här det är….

Jag har tagit några “magiska piller” som ska göra mig mobil och vi hoppar in i hotellets bil. Vi ber att få åka till kungens näst bästa palats, Bangalore Palace. Vi hamnar vid “Government Building” som är en stor och fascinerande men stängd byggnad. En man tar kort med sin mobiltelefon. Inte på byggnaden utan på nåt mycket mer intressant, på mig och Linda! Tvärs över gatan ligger “High Court”, en annan stor men lika stängd byggnad. Tillbaks i bilen tror vi nu att vi är på väg till palatset, för vi glömmer tydligen att vi är i Indien. Vi hamnar utanför ett Hare Krishna Tempel. Det visar sig vara stängt så vi får inte gå in. Vi får ett sms från Jorma. De har varit på Mysore Palace och så har de ätit. Nu ska de tydligen iväg och titta på några fåglar. Linda och jag åker vidare och jag mår verkligen dåligt. Nu är det inte bara magen som krånglar utan jag är kallsvettig och eländig också. Linda är piggare och kikar ut genom fönstret när vi kör genom stan. Vi passerar ett område som är “nästan lite fint”. Det är bostadshus som är fina och faktiskt har nästan rena och hela trottoarer utanför. Jag behöver en “paus” och chauffören tar oss till CIE. Det visar sig vara en stor butik med många olika rum och ett stort utbud. Ett Åhléns fast på Indiska. Vi blir bjudna på ett te som ska få mig piggare. Vi inser att vi av en händelse hamnat på ett ställe där vi faktiskt handlar en hel del saker. När jag är flyttbar gör vi vårt tredje försök att få vår chaufför att köra oss till Bangalore palace och vi lyckas!! Palatset är byggt 1887 och slutade användas när Indien blev självständigt 1947. Idag förbereds det för ett bröllop med 1200 gäster här och det är ett myller av folk som pyntar stället med tusentals och åter tusentals blommor. Vi tar en guidad tur genom det helt folktomma palatset. Här finns en uppstoppad elefant, teakmöbler säväl ute som inne och vi möter Piff (eller var det Puff?) i en av salarna. Vår vana trogen så hålls utbildning i det norska spåket. Det betyder idag att vi inte vet om vi mött Snipp eller Snapp. På väg ut ur slottet stoppas vi av fem unga killar, vi vet inte varför, men de vill fotograferas med oss. Här bevisas det vi märkt hela veckan. Vi är verkligen exotiska för människorna här. Vi är annorlunda och konstiga. Jag antar att fotografierna ska bevisa att såna som vi verkligen finns. Vi känner oss som långa fyrar jämfört med dessa korta killar. Vi åker tillbaks till ISKCON, dvs. det Hare krishna-tempel som var stängt när vi var där tidigare under dagen. Det är en enorm vit stenbyggnad uppe på ett höjd. Vi lämnar in våra skor till det extremt höga priset av 15 öre och köper ett sorts “Pass” som ska göra att vi slipper köa. Jag försöker göra som de andra vid entrén och går för att tvätta mina fötter, munkarna ropar dock till “vitingen” att jag inte får dricka vattnet. Vi går genom metalldetektorer och ser hur de framför oss blir av med kameran. Man får inte ta bilder här inne och det har varit tydligt på skyltarna utanför att man inte får ta med sig kameror inne i byggnaden. Vi förstår inte så mycket av det som händer här inne, men det är ett “3 in 1”-tempel. Vi går igenom de två första väldigt snabbt då de inte är större än ett 15 kvadrats rum. Det tredje däremot är enormt stort, vackert och fullt med folk. Vi går som runt en snitslad bana och kommer fram till en mycket trevlig (snygg) munk som frågar var vi kommer ifrån och vad vi heter. Han ber oss lägga våra händer på några jasminblommor och sen ber han för oss. Han verkar utbildad och vet att Sverige har åtta Hare Krishna tempel. Jorma meddelar att några i Mysoresällskapet får massage medan de andra dricker öl. Efter templet åker vi raka vägen hem till hotellet. Vi tar båda en välbehövlig dusch och går sedan ner till hotellrestaurangen och beställer vitlöksbröd och en pizza. Vi får såklart bruscetta istället för vitlöksbröd men ler och äter. Jag är verkligen inte hungrig eller sugen så jag äter för att jag borde. Man blir inte frisk om man inte äter. Det har vi lärt oss från Srini. Linda följer med mig upp på hotellrummet och vi bloggar. I Mysore har de nu sett en vattenshow och nu ska de resa hemåt. De har alltså en tre timmars färd framför sig. Jag är såååå glad att jag redan är “hemma”. (Österrike- Kroatien på tv)

Det plingar till i mobilen. För sista gången idag hör Jorma av sig med meddelandet som på sitt tydliga indiska sätt får avsluta bloggen:

“Vilket galet land, vi kör om en ambulans med blinkande blåljus”

GOD NATT

MÅNDAG

Roomservice utan Johnnie och Mattias

Tar redan under natten beslutet att ligga hemma på rummet idag, då jag måste försöka bli frisk. Enligt medicinförpackningen får jag inte längre ta de piller som hjälpt mig genom de sista två dygnen. Nu får jag låta naturen ha sin gång. Jag ringer och bollar beslutet med Ulrika. Sen ber jag henne kontakta mig om jag behövs för något denna bokslutets sista dag, rapporteringsdagen. Jag loggar på datorn för att vara som scouten “redo”. Jag lägger mig och kikar på tv. (Strömavbrott 56- 57 )

Jag beställer upp frukost till rummet när jag inser att frukost inte längre serveras i restaurangen. Min beställning lyder så här: Rostat bröd, te utan mjölk och två hela äpplen. Jag får upp rostat bröd, te med mjölk och två äpplen i klyftor. Resignerat börjar jag äta och letar efter något “tittvärt” bland de 82 kanaler jag har på tv:n. Jag hittar filmen “Pearl Harbor” och sätter mig i sängen och äter. Magen säger ifrån med lite kramper men jag antar att det ändå är bra att äta nåt så jag äter upp som en snäll flicka J

Hotellrumstelefonen ringer och det är “mina indier” Rajesh och Samal som vill rapportera läget på jobbet. De lovar ringa när/om de har några frågor. Ulrika kommer vara ett stort stöd för dem idag också eftersom det är rapportering. Ulrika rockar ju på rapportering!

Städaren ringer på dörren och jag tackar nej till dagens städning. Jag är alldeles för svensk för att titta på medan han städar så jag ber om en flaska vatten och sen får han gå igen. (Strömavbrott 58-59)

Jag kapitulerar till värmen som jag har i rummet och ringer ner till receptionen. Jag bara måste få luftkonditioneringen lagad! Jag “tyar” icke mer. Jag jobbar lite medan två killar lagar det som måste ha gått sönder. De har en stege med sig och går upp genom en lucka i taket. Det låter och rasslar. Det blir ännu varmare och jag inser att lite kyla ändå måste ha framkallts av maskinen eftersom det nu blir helt outhärdligt varmt. Jag ser hur de pillar och grejjar och till slut ställer de sig med en digital termometer och mäter. De verkar nöjda och säger att de fixat felet och kommer för säkerhets skull att komma tillbaks inom en timme och mäta igen (vilket de såklart aldrig gjorde). Jag inser att de nog lyckats “laga” maskineriet för nu jäklar spottar den ut kyla så det står härliga till. Jag sätter på mig tofflorna, en tröja och sänker tempen steg för steg. Undrar om det är “iskallt” som gäller nu? Antingen supervarmt eller iskallt? Vi får väl se… Gänget på IBM har tydligen varit iväg på ett hotell i närheten av jobbet och rapporterar att pastan var underbart god. Så god att man funderar på att inmundiga middagen imorgon där också.

Jag beställer en kycklingburgare via Roomservice och får chockerande nog exakt vad jag beställt på brickan som kommer upp på rummet. Jag undrar dock hur jag ska öppna coca-colaflaskorna utan en öppnare? Jag får lösa det helt enkelt. Tack för tipsen på det, ni som skickade såna! Det funkade och jag repade bara mina möbler lite litegrann. På baksidan, och jag ska aldrig göra så igen. (Strömavbrott 60-62)

Försöker jobba hemifrån men Citrix verkar inte funka så jag loggar in via VPN. Jag får ett samtal från Samal som bekräftar vad jag tror. Citrix har gått ner och de sitter på IBM och stressar upp sig. IT jobbar på det så det är inget att göra mer än att vänta.

Det har nu visat sig att om alternativen för rumstemperaturen är kokhett eller iskallt, så är det iskallt som gäller. Nu står luftkonditioneringen på max (30 grader) och jag fryser fortfarande. Jag gnäller inte för nu får jag väl stänga av den ibland då…jag är svensk och vågar inte klaga igen. En kall nästipp får man vänja sig vid J

Det ringer på dörren och jag öppnar. Där står Linda!! Den lappsjuka som sakta men säkert växt fram under dagen har nu en stor chans att botas. Jippie.

Jag lär mig dagens norska ord: pyse. Det betyder mes. Linda berättar om den underbara lunch de ätit under dagen. Hon verkar verkligen lyrisk. Ni skulle ha sett hur hennes ögon glittrade. Hon berättar också hur Jorma och hon precis gått hem från kontoret och vilken upplevelse det var att gå på stampad jord i kolmörkret. Vi går ner till Jorma i restaurangen. Jag äter lite frukt och de äter pizza. De andra killarna är tydligen ute någon annanstans och äter. Ulrika hon kämpar fortfarande kvar på jobbet. Jag sänder Varma, Lugna och Snälla tankar till henne. VLS! Jorma visar bilder i sin kamera från deras resa till Mysore. Wow, de har på allvar rott omkring i en båt precis bredvid stora krokodiler! Linda uttryckte sig så vacker om just det “Maria du hade inte skitit på dig av den anledning du trodde om du följt med till Mysore” *ler* Jag är ledsen för nivån på våra skämt men den här resan har lärt oss att inte backa för våra kroppsfunktioner.

När jag går förbi receptionen frågar mannen där hur jag mår. De har tydligen varit oroliga för mig under dagen. Han säger att de kan sända efter en läkare om jag behöver en. Jag lugnar honom (och nu även er läsare) med att jag mår mycket bättre och inte alls behöver någon läkare. Jag är inte hundra men jag är på gång! Imorgon ska jag lämna min igloo till sjukstuga och få mer underlag till en mer innehållsrik blogg.

Jag ligger i sängen och ser på “Litte Miss Sunshine” när jag nu önskar er alla en GOD NATT!

TISDAG

Dagen som gud glömde

Strömavbrott (nr 63) redan innan jag vaknar. Det smäller i fläktsystemet och jag vaknar till. Linda ringer och berättar att hon är sjuk just som jag gör mig i ordning att gå till jobbet. Hon följer dock med ner till frukosten. Strömmen går igen (nr 64) precis när vi kliver ur hissen, så ibland ska man ha tur också. (Det visar sig vara sista gången idag som något går bra) Srini hämtar oss som vanligt. Idag är han ledsen. Ledsen över att vi blir sjuka hela tiden. Jag förklarar att det är okej. Vi visste vad vi gav oss in på. Vi kunde ha blivit så mycket sjukare (peppar peppar ta i trä, resan är ju inte över ännu).

På jobbet ligger citrix nere och alla sitter och småpratar i en väntan på att få börja jobba. Ryktet säger att systemet ska fungera igen vid halv tolv. Vi fem svenskar som är på jobbet sitter och småpratar och det känns overkligt när vi vet att vi är försenade med bokslutet och att vi borde jobba i hundranittio.

Kulturchocken diskuteras, det faktum att de alltid säger “ja”, “no problem” och nickar fast de borde säga “no”, “need help” och skaka på huvudet är svårförståelig för oss svenskar som inte vill lova för mycket och hellre ber om hjälp för att kunna följa deadline. Strömavbrott 65 påverkar ingenting för vi sitter bara och väntar.

Vi ser hur IBM-personalen går ut och in ur konferensrum, hur de samlas avdelningsvis i lokalen så långt från oss som det är möjligt. Det är nog meningen att vi inte ska höra vad de talar om. Vi antar att de får skäll för att det inte går så bra som förväntat med bokslutet. Här är det nog hårda puckar som gäller. Vi känner oss lite kymiga.

Vi kommer till slut in i systemen och vi kämpar vidare med bokslutet, missförstånden och pedagogiken. Vid lunchdags får jag äntligen efter många dagars önskan åka rickshaw. Det är såklart inte så häftigt som jag föreställt mig men jag fascineras ändå över fenomenet att åka moped på det här sättet. Vi äter lunch på Rada hometel vilket visar sig vara ett ställe med fancy yta och helt vardaglig mat. Helt plötsligt sitter jag där med förvånad min och inser att jag tappat en krona till tanden som gick mitt itu för ett halvår sen och som jag trodde var lagad och schysst. Den här resan alltså: Den suger när det kommer till den basala saken som hälsa ändå är. Det är inte mycket mer att göra än att sms:a hem till mannen och be honom boka en akuttid hos tandläkaren på fredag. Tanden är trasig ända ner i käkbenet, ska man äta då?

(Strömavbrott 66-70) Jag får en kopp te utan mjölk i skepnaden av kaffe med mjölk när jag kommer tillbaks till kontoret. Jag har börjat tro att Sodexhomannen är emot mig. Han vill verkligen inte ge mig rätt beställning. Jag tänker på Linda och undrar hur hon mår. Hon skulle höra av sig när hon kände sig bättre och just nu känns det inte som om “Inga nyheter är goda nyheter”. Ulrika gör en “Linda” och kör med full fart in ena knät i stålgrejjen under skrivbordet. AJ!! Vi är sjuka och sönderslagna här nere. Vilket jobb man har J (Strömavbrott 71-73) Ulrika får kontakt med Linda som mår sådär men gärna följer med och äter middag. Det låter bra och vi lovar höra av oss när vi vet mer om middagsplanerna. Jag har tandvärk. Bokslutet och rapporten till USA tuggar på långsamt som vore det gjort av tuggummi. Jag känner hur jag vill fråga Linda om inte dagens norska ord kan bli: “Det er bare tull” för så känns det just nu.

Olov jobbar på med norska rapporten, Ulrika jobbar på med svenska rapporten. Nu vill vi skicka dem och gå hem. Vi behöver ju äta middag, packa våra väskor, samlas i ett av hotellrummen och kolla på fotboll! J

Norska rapporten går till USA och jag ringer Linda. Hon har feber och mår inget vidare. Jag bestämmer att jag åker hem och tar hand om henne. Killarna följer planen att käka middag på Fortune Hotel och Ulrika jobbar vidare med sin rapport.

Min och Lindas middag beställer jag i hotellrestaurangen och ikväll blir det den mat som är mest västerländsk som jag kan hitta i menyn. Spagetti Bolognese och vitlöksbröd.

Vi sitter i Lindas rum och äter maten samtidigt som vi funderar över vår packning. Vi måste packa allt ikväll eftersom vi äntligen beger oss hem imorgon. Jippie!!

Vi saknar Sverige. “Sverige Sverige Fosterland” och i Lindas fall “Sverige Sverige landet där jag råkar bo” J

Maten kommer och vi käkar med blandad förtjusning. Jag njuter och Linda blir mindre imponerad än om hon fått larver på fatet. Hon går med på att ta det norska uttrycket jag skrev tidigare. Allt är verkligen skit idag. Jag ser packning och Fotboll “Grekland-Sverige” framför mig men bestämmer mig för att redan nu säga GOD NATT.

ONSDAG

Vi åker hem och Indienbloggen tackar för sig

Denna underbara morgon som hör ihop med dagen då vi ska få åka hem startar med att packa våra väskor med det allra sista. Vi slänger allt vi kan tänka oss för att försöka få så lite övervikt som det bara går. Vi har hört från John och Andrew att flygbolaget tar 50 EUR för varje överkilo. Det låter tungt för kassan. Något som däremot inte alls är tungt är den trötthet som jag har i kroppen. Den kommer nämligen från det faktum att jag satt uppe med killarna i natt och såg hur Sverige piskade skiten ur Grekland. Heja Sverige!! Den uteliggare som bestämt sig för att inte alls ligga ute utan istället hitta en brandutgångstrappa i vårt hotell skrämde tydligen inte livet ur Daniel för jag ser honom över frukostbordet när vi äter vår sista gemensamma frukost. Killarna stannar kvar här ett tag till även om vi tjejer åker hem idag och det känns lite konstigt.

Linda mår dåligt men försöker låtsas som om det är bättre än det är. Detta så att inte Srini ska få slag och skicka iväg henne till en indisk doktor. Ulrika har fått reda på det vi redan visste, Indien har den högsta olycksstatistiken i världen när det kommer till trafikolyckor. Daniel ger mig en fantastisk massage och jag tänker i några sekunder att det kunde vara värt att stanna kvar i landet bara för hans massage. Några sekunder senare inser jag mitt misstag. Linda och jag ger oss av för att köpa några kex till henne. Srini vill knappt släppa iväg oss eftersom han nu bestämt sig för att det är i kafeterian på IBM som vi blir sjuka (vi säger inte emot honom, så kan det vara) men vi säger att paketerade kex väl inte kan döda någon? Oj, vad killarna kommer att sakna oss tre tjejer som lämnar landet idag. De håller sig nära oss och vi får nog höra den ena efter andra grabbiga kommentaren men jag ser saknaden i deras ögon. J  Vid lunchdags (vilket vi anser infalla vid det klockslag när Linda ser svimfärdig ut) tar vi en rickshaw till ett närbeläget hotell. Där får Micke och Daniel en efterlängtad köttbit. Det kan ju inte vara ko, de är ju heliga? Så vad är det då? Vill vi veta? Ulrika tänker tillbaks på det goda inhemska vin som hon drack här igår och säger att det var så oväntat att ett indiskt vin kan smaka så gott (eller så vanligt). Vi sitter där på hotellet och uppskattar att vi är samlade för första gången på länge. Ingen ligger i sjuksängen. Det är en skön känsla även om stackars sjuka norskan inte ser så pigg ut. Under tiden vi väntar på vår mat så går jag igenom alla de 650 bilder jag hittills tagit och det känns som om vi varit här i en evighet. Maten kommer in och den är underbart god. Här borde vi ha ätit oftare. Per sms:ar att jag har fått tid att laga tandeländet på måndag eftermiddag. Ska jag gå med det här hålet istället för tand ända till dess? Jag är dock tacksam för att ha en tid!

Vi tar en rickshaw tillbaks till kontoret och verkligheten. (Jag reagerar inte längre på hur svårt det är för oss att få dem att förstå vart vi ska åka). Inte många timmar kvar för oss nu här i Indien. Gaurav ber mig hålla en utbildning i anläggningsregisterproceduren. Alla på hela GA ska tydligen lyssna den här gången. Vi får väl hoppas att det är precis vad som behövs för att få dem att göra rätt. Jag går in i konferensrummet och blir helt paff när jag ser salen. Jag känner mig som en universitetslärare och jag känner allas blickar på mig. När jag är klar blir vi kallade till en avlägsen del av lokalen (delen där man brukar få skäll tänker jag och blir lite oroligJ) . Vi får varsin Ganesh (den första guden, Shivas son, han bringar lycka) och en jättefin sjal. Vi blir alldeles tagna och överrumplade så vi svamlar fram våra tack och ger dem våra lyckönskningar inför framtiden.

Dagens norska ord får idag bli denna länk http://www.winischhofer.net/svenor.shtml

som visar er precis alla ord så som de faktiskt inte är, även om alla svenskar gärna vill tro det. Ett av dem är dock äkta. Kan ni hitta det?

Hur ska det gå med min norska nu när lektionerna slutar? Linda och Catrin ni får nog skicka ett ord då och då till mig så jag inte förblir okunnig i mitt grannlands språk.

Jag vill ta de sista raderna till att tacka alla er där hemma som troget läst min blogg!

Det har varit mycket roligt att veta att så många följer oss hemifrån. Ibland har det varit en skön tröst att veta att det finns en verklighet utanför vår bubbla.

Nu är äventyret över för vår del (åtminstone för denna gång).

Nu kommer vi hem!

PEACE

Jag får ofta frågor om min Indienblogg och därför börjar jag faktiskt min alldeles egna blogg med att lägga in alla bloggar från tiden i Indien….här kommer den:

Maria Hertz är i Bangalore, Indien, 30 maj 2008 – 12 juni 2008

Jag har sällskap av Linda Hustveit, Daniel Thörn, Jorma Pirttilahti, Ulrika Linder och Michael Masko.

  

FREDAG

Äventyret har börjat! Jag är i Indien, Bangalore.

Tidig fredag morgon, och jag menar tidig! Jag åker till Arlanda för att möta mina tre kollegor som ska med på samma resa (geografiskt och upplevelsemässigt). Trötta möts vi och jag inser att alla fyra är lika förväntansfulla. Incheckning, frukost, shopping och resa med second breakfast till Frankfurt går smidigt. Vi skrattar lite åt Daniel som beställer ett helt McDonalsmeal i Frankfurt…”vi har ju precis ätit två frukostar och ska ju få mat på planet ha ha”…Skrattar bäst som skrattar sist…det tog så lång tid att få mat på planet att vi andra började drömma om hur mat smakar. Det hade nog varit smart att ha hängt på Daniel. Ett- Noll Daniel!

Självklart är vi nästan de enda vita på planet, och vi ser hur ögon följer oss när vi rör oss i planet, för att inte få stockar till ben. Jag ser “27 dresses” för fjärde gången tillsammans med Linda medan vår stolsgranne, Dean Rogers från USA, sover gott. Suget efter nåt salt, törsten efter vatten (jo, jag bad om extra varje gång de erbjöd) och tröttheten blandas i en härlig gegga och jag avundas Daniel som har en inbyggd mat och sovklocka. Ni känner väl Skalman? Inte? Han heter Daniel Thörn i verkliga livet, jag lovar. Han sov hela resan, med stopp för de gånger vi skulle äta, då vaknade han alltid åt och somnade om. Praktiskt!

Vi är framme!!!  Vadå? Maria i Indien? I Asien? Snabbt sms till min Per som jag just nu saknar mer än någonsin.

Vi tar oss in i den en vecka gamla flygplatsen och möts av ett hav av människor. Inga skyltar, inga köer. Vad förväntas man göra? Dean hänger på oss i en svärm av nervositet och jag tänker att “folk skulle inte tro mig om jag sa att jag var den lugna och att en vuxen man är den som knappt kan stå upp av oro”. Lång kö, visar upp mitt pass och visum, blickar som följer oss genom lokalen. Vi är inte som de andra. Vi är annorlunda.

Bagageband……bagageband….bagageband….eh…var är bagaget? Jormas räkmacka verkar inte hittat hit till Asien. Så glidandet på mackan som gör att han alltid får sin väska först gäller inte här. Två timmar senare har vi äntligen fått våra fyra väskor och går törstiga ut genom tullen. Räkning av antal bagage, visning av inresedokument och vi är ute i det fria. Två vita lappar med namnen: Ms Martina Hertz, Ms Linda Hustveit, Ms Jorma Pri Hiland och Ms. Thorn Daniel. Killarna bryr sig inte ett dugg om att de tydligen anses vara lite tjejiga jämfört med de indiska killarna och vi går leende fram emot dem.

Törstiga som vi är ber vi vår länk till Indien att vänta medan vi köper Coca-Cola i kiosken bredvid. “Det går snabbt säger vi, vi ska bara köpa åtta läsk”. (En sak kan ni som läser detta lära er…inget går snabbt här.) Efter långa diskussioner om vad vi ska med åtta läsk till och många missförstånd att vi menar väl två vattenflaskor så står vi där med vår påse med dryck. Promenad ut till parkeringen och sen möts vi av det riktiga Indien eller? Män som står och skriker åt varandra, sopor (mattallrikar, blombuketter, papper, pappmuggar och platsband) längs de en vecka gamla gräsmattskanterna och väntan igen. Vår chaufför som envisas med att kalla mig “Mam” får inte komma ut med bilen ur parkeringsplatsen eftersom de skrikande männen står i vägen och kan alltså inte nå oss och vårt bagage. En skål i läsk, ett skratt eller två och vi har nog börjat inse att “bråttom”, “nu” och “stress” inte gäller under vår vistelse. Besynnerlig resa till hotellet som ger uttrycket “tuta och kör” en helt ny betydelse, oräkneligt antal av lösspringande hundar och vi är framme. I mitten av en byggarbetsplats, långt ifrån allt med ett STORT hål i marken som central mittpunkt har vi hittat vårt hotell! Underbart. Vad kan vara finare just nu? Incheckning, uppassning och service som för en prinsessa. GOD NATT!

LÖRDAG

Första dagen på plats, inget jobb idag

Vaknar av väckarklockan Indiens tjugo i tio (06:10 hemma) och välkomnar spykänslan och tröttheten med tanken att nu ska här ätas en stor frukost innan de stänger vid halv elva. På med kläder, upp med snodd i håret och träff med lika smutsig men glad Linda vid hissen. Efter att ha fått glasdörren in till frukostbordet öppnat av en anställd på hotellet så inser vi att vi har fler som passar upp på oss än vad vi riktigt klarar av. Vi går igenom det som bjuds att äta och har problem att välja eftersom vi försöker följa de regler som vi bör följa för att undvika magsjuka. “Ät ingen frukt som inte kan skalas, ät inte några mjölkprodukter, ät inget som legat framme i värmen osv” Vi får till slut tag på en brödskiva (som vi självklart inte skar själv) och en omelett som gjordes efter våra önskemål. Allt smakade fantastiskt! (strömavbrott 1) Upp på rummet, dusch, solskydd, myggmedel, mediciner och iväg. Möter Jorma och Daniel i lobbyn och nu bestäms dagen.  Vi ska hyra en chaufför för dagen. Han ska köra oss vart vi vill under åtta timmar.

Dagsturen: Vi börjar med att åka till Shiva tempel. Ett tempel där man lärt sig konsten i att lura pengar av turister som ändå inte förstår nåt av deras 102 gudar. Vi betalar ovetande mer pengar varje gång vi går runt ett hörn och ser många saker vi inte förstår. Självklart går vi utan skor (det enda vi nog visste redan innan de berättade att man skulle göra så) och marken är mycket het. Med påsar fulla av kokosnötter, blommor, rökelse och bananer (nåt som ska ära någon av gudarna) åker vi vidare för att träffa Daniels systers systerson. Vi blir körda till Shivau (hans släkting) så vi går in i huset och frågar efter honom. Vi blir visade in i ett rum som är helt tomt? Var är karln? Vi frågar igen och igen. “Ja han är här” får vi till svar varje gång! Till slut förstår vi. Shivau….guden Shiva. Samma sak för dem eller? Vår chaufför har kört oss till en silkesbutik där vi förväntas handla….suck. Vi ber om att bli körda till Shivau igen. Nu funkar instruktionen bättre. Stannar till vid trottoarkanten och väntar….En man kommer gående och det visar sig vara släktingen. Daniel hoppar ut. Glädje. De har aldrig mötts, så efter några foton och lite diskussioner så bestäms att vi ska äta lunch på hotellet som ligger bredvid, “Hotel Ramanashree”. Daniel “tvingar” vår chaufför att äta med oss och vi förstår att det är inte så man gör….vi har dock mycket trevligt med honom när han väl inser att det är så vi vill ha det. Buffén (strömavbrott 2) som vi senare intar är GUDOMLIGT god. Så det passade vårt tema för dagen J

Vidare till en stor park som heter Lal Bagh (som de kallar Flower Garden), vi strosar runt någon timme och ser väl inte så många blommor men det är skönt att vara ute i värmen (molnigt och bara 28 grader varmt). Jag ser några apor på gräsmattan så vi stannar och tar kort. Vi går vidare. Linda och jag lutar oss mot ett staket och ber Daniel ta kort. Jag känner hur det drar hårt i mitt hår och jag vänder mig om….det är en apa som grabbat tag i mitt hår. Iiiiiiiiiiii! Hoppar undan och skrattar. Skrattar är just vad alla andra runt omkring oss också gör. Tydligen har en blekfis skrikit efter att en apa dragit henne i håret och det var tydli
gen skitkul. Galet. Puls i hundranittio.

Mörka moln, blixtar och dunder gör oss medvetna om att vi befinner oss i ett land som har monsuntid. Vi drar vidare till ett köpcentrum för att göra lite shopping. En stund senare har jag inte köpt något alls, Linda en yogabyxa och ett linne och Daniel och Jorma har länsat affären. Härligt när förutfattade meningar om tjejer och killars shopping går i stöpet. Nu är vi trötta och vi åker hem (strömavbrott 3 husen svarta). Vi har varit borta i nästan åtta timmar. In på våra rum. Slappar, duschar, bokar tigersafari för morgondagen, käkar pizza i hotellrestaurangen (strömavbrott 4 och 5). Lämnar meddelande till Micke och Ulrika där vi berättar om våra planer att åka på safari kl. 09:00 i morgon så de kan följa med om de vill och sen GOD NATT!

SÖNDAG

Ulrika och Micke ansluter

Vaknar och går ner till frukosten för att möta Daniel, Jorma och Linda. Linda berättar att hon fått sms av Ulrika mitt i natten med beskedet att de följer med oss till tigrarna! Strongt av dem! De har sovit i fyra timmar. Ulrika kommer ner med sin “jag är i Indien på riktigt och det är overkligt-känsla” lysande runt omkring henne. Välkomstkramar och sen äter vi frukost. Ingen Micke inom synhåll ännu. Han kommer 8:45 säger Ulrika. Han behöver inte så mycket tid. Tio över nio kommer en mycket sömndrucken man ner i hissen med frukostbiljetten i fickan. Nu är gruppen komplett!

Vi drar med honom ut i bilarna som står och väntar. Tjejbilen (Linda, Mia och Ulrika) och Killbilen (Jorma, Daniel och Micke) kommer fram till Bannerghatta National Park och vi ställer oss i kö. Vi märker att vi omärkligt kommer före kön….av någon anledning får vi annan behandling än de infödda. Vi betalar den billiga entréavgiften. Den kunde ha blivit betydligt dyrare än nödvändigt eftersom de försöker blåsa Ulrika på pengar. Hon är dock en van globetrotter och får tillbaks sina pengar. Under den femtio meter långa promenaden mellan biljettkassan och bussen stämplas våra biljetter tre gånger och rivs i hörnet….varför kan man fråga? För att fler personer ska få jobb? För att vi ska få upp våra förväntningar? Upp på bussen och vi ser hur en man flyttas från den bästa platsen i bussen för vår skull. Vi sätter oss ner och det bär iväg in i parken. Vi ser bufflar, hjortar, Indiska svarta björnar, tigrar, lejon, vita tigrar (som är Lindas favoritdjur i världen. Grattis Linda!) och leoparder. Under hela resan får vi hjälp av en mycket trevlig tonårig kille som tar fantastiska bilder genom gallret som omger oss. Vi från Sverige snackar lite och säger “han måste vi ge lite dricks innan vi går av”. Vi svettas men uppskattar verkligen alla de mycket exotiska djuren. Daniel “guldbyxa” ger mig 200 rupies att ge i dricks då det är mig killen har hjälpt mest. Jag lägger dem i fickan och väntar på rätt ögonblick att lämna över dem.

På vägen tillbaks från parken gäller det att hålla i sig. Jisses så de kör! När jag reser mig upp för att gå ur bussen ger jag en sedel till busschauffören och säger -Thank you for helping us all, jag försöker gå ur men blir stoppad av tonåringen….alla andra får gå av bussen. Han släpper av mig när jag ger honom en sedel och tackar för att han hjälpt oss alla. Glada över att vi gett honom pengar börjar vi alla gå av bussen. Då vill han ha pengar av Jorma och Linda också. De säger vänligt att jag betalt för oss alla, men han vill verkligen inte släppa av dem. Till slut ställer han sig bredbent och visar med hela kroppen att här ska betalas…Linda och Jorma tvingar sig av bussen…..Här har jag gett dem mer pengar än jag verkligen trodde att de var värda och så ska han ha mer. Trist känsla i magen. Vi promenerar in i parken och ser olika ormar, krokodiler, fåglar, noshörningar, apor med bäbisar, vita påfåglar och det coolaste av allt. Elefanter. Linda och jag bestämmer oss för att ta en Elefant Jolly Ride. Efter “ten minutes” (en timme vår tidräkning) står vi högt upp i ett träd tillsammans med Micke och Daniel som också vill gunga fram i trädtopparna. Trängsel, av med skorna, spindel på killen framför, myror på trappan upp i trädet, men jag är ändå lugn. Har jag blivit förbytt? Upp på elefanten och vi känner verkligen muskelberget röra sig under våra fötter. Coolt. Ulrika är paparazzi för en stund och vi ler så vackert vi kan åt henne. Där får vi minne för livet.

När vi senare går ut för att hitta våra chaufförer så blir vi mötta av tiggande barn. Längre ut mot bilen får vi en egen “stalker” i form av en urgammal gumma som vill ha våra rikedomar. Det känns mycket konstigt att ha en tiggare i hasorna under en kvart.

Daniel säger till våra chaffisar att åka till en “fancy” restaurang. Vi hamnar på “Tandoor”. Vi äter återigen supergod mat medan monsunregnet faller som stora vattenklot från himlen. Jorma letar reda på våra chaufförer och det börjar kännas som hans jobb. Vi åker hem förundrade över alla indier som helt avslappnat står och kissar längs vägarna. Väl hemma på hotellet bjuds vi in på kafferep hos Crokodile Dundee, vilket nog får bli Jormas alias då han “knivar” till Ulrikas och Lindas reseadaptrar så de ska passa till deras jordade datakontakter. (Mickes och Ulrikas första strömavbrott men för oss andra Strömavbrott 6) Tjejerna går sen till Lindas rum med tanken att prova den internetuppkoppling som jag och Linda köpt. Lindas dörr går inte att öppna. Enligt hotellpersonalen beror det på att någon är inne i rummet….efter lite strul fixar de ett nytt kort, “Sesam öppna dig”. Då har vi dock redan fått igång Internet i mitt rum. Vi bestämmer att ses vid åtta för en enkel måltid nere i baren. Linda och jag läser och besvarar våra mail (Strömavbrott 7) sen stryker vi kläder för morgondagen och går ner för att möte de andra i lobbyn. Där sitter Ulrika, Jorma, Daniel och Micke med varsin öl. Linda växlar till sig rupier, vi äter kvällsmat i restaurangen och sen är det GOD NATT.

MÅNDAG

Första arbetsdagen på IBM

Jag vaknar lite före väckarklockan och läser några kapitel ur min typiskt tjejiga bok “Våga flyga av Lisa Jewell”. Den enda bok jag fått med mig, eftersom jag hade 6,5 kilo i övervikt när jag hade packat klart min väska. Jag fick jobba länge innan jag hade lyckats ta bort “onödiga” saker som vägde så mycket. Tre böcker fick lämnas hemma i Sollentuna eftersom de tyvärr vägde väldigt mycket. Jag inser att jag kommer sakna dem mycket. Precis som jag kommer sakna mina jeans, mina skor och andra saker. Line; om du läser detta : 20 kilo är INGENTING när man ska vara borta i två veckor! Tänk noga igenom vad du vill ha med dig inför din resa hit och köp tunga saker som schampo och balsam på flygplatsen i Frankfurt eller på Arlanda. (Hotellets produkter är inte att rekommendera, men de finns) Hur som helst…jag ligger där och läser. (Strömavbrott 8) Jag ligger och funderar på hur det här landets elektriska maskiner mår. Det kan väl inte vara bra att sättas på och av hela tiden. Jag väntar med att gå upp ur sängen till strömmen är tillbaks igen. Det är nämligen kolsvart i mitt rum under strömavbrottet. Det här hotellet har lyckats mycket väl med mörkerläggning. Egentligen är det nog ett försök att hålla värmen ute ur rummen för det är som en “plastmadrass” som hänger mot fönstret och sen är det lite snyggare pappersjalusier ovanpå den in mot rummet. Jag har alltså ingen utsikt eller dagsljus i mitt rum.(Om jag drar upp madrassen ser jag ändå bara ett gigantiskt hål i marken så de kanske inte vill att jag ska se det?) Luftkonditioneringen behöver nog jobba mindre på det här sättet. Fönstret är alldeles varmt när jag sticker in handen bakom plastmadras
sen! (Jag får senare höra att det är “över 30 grader” varmt idag.)

Jag väntar in Ulrika och Linda som tränat i hotellets gym (hur fick de ner gympaskor i packningen?) och går ner och äter frukost. Micke sitter där och äter och vi gör honom sällskap. Srini, Rajesh, Gaurav (IBM-chefer som alla varit i Sverige i drygt två månader) kommer till lobbyn kvart i elva, glada pratar vi lite med dem och  åker sedan mot IBM. Daniel är riktigt risig i kistan och Jorma har fått upp maginnehållet under natten. Vi undrar hur dagen ska bli. Är det nu vi alla blir sjuka? Alla åker i alla fall till jobbet. När vi kommer fram kommer en parkeringsvakt med en sån spegel på hjul som man ibland ser på film, och letar efter bomber under bilen. GALET. Vi får besöksbrickor och vi går upp till kontoret. Utanför dörren finns en skylt som välkomnar oss alla sex med namn och massor av blommor ligger på golvet i extremt vackra mönster.

Det som händer nu är svårt för mig att berätta men jag ska försöka:

En hel hoper med människor (alla som ska jobba med Manpower) står i parad och välkomnar oss. Vi blir smygfotade medan vi blir visade till vår “cubicle”. Kontoret är öppet med många likadana fyrkanter till arbetsplatser. Vi försöker logga in via VPN men det går inte så bra. Vi blir ombedda att komma till entrén. Vi ska vara med om en ceremoni förstår vi. De ser den här dagen som den riktiga starten för samarbetet mellan IBM och Manpower. Här ska firas! Vi ska hälsas välkomna och vi ska starta upp allting i Indien. John (från IT i USA), Andrew (Transitionansvarig från IBM) och några höga IBM-chefer samt vår egen Linda (vi är mycket stolta) får tända varsitt ljus på en “stod” i mitten av alla blommor utanför dörren. Hopen applåderar glatt för det här är tydligen nåt stort och viktigt. Alla vi sex personer från Sverige, John och Andrew får en röd prick i pannan och doftjasminblommor uppkastade på vårt huvud samt en extremt doftande och vacker blomkrans runt halsen. Alla applåderar. Nu ska kakan “IBM-Manpower Go Live” skäras upp och tydligen anser man att jag är som klippt och skuren för jobbet. Generad går jag fram och “förstör” den enorma tårtan som är som hämtad ur en amerikansk film. Jag tar upp kakbiten med handen eftersom allt äts med händerna här i Indien och jag inser till min förskräckelse att jag håller kakan i vänster hand. Det får man verkligen inte göra. Den handen används bara för att torka sig med efter toabesök. Fort kastar jag över den tårtliknande kakan i högerhanden och även jag får applåder.

John och Andrew får gå runt på varje avdelning och posta det absolut första verifikatet för respektive avdelning. Mer applåder. Vi fotograferas igen och vi vet inte riktigt vad vi förväntas göra så vi står lite fånigt och pratar med John och Andrew, som är hur härliga som helst eftersom de nog känner sig precis lika vilsna. Vi får en ask med indiska sötsaker, mer tårta som vi inte vill äta och sedan ska vi presenteras för våra team. Vi hör så många namn som våra öron är ovana vid, så inget namn gick in. Vi förstår att de från IBM som varit i Sverige är mycket glada att ha oss här. (Strömavbrott 9-13 kl. 11:30, 11:44, 12:10, 15:00, 20:00)

Daniel åker hem då han mår för dåligt för att fortsätta. Jorma kämpar dock på. Han är “okej”. Vi går till vår fyrkantiga arbetsplats och försöker logga in. IBM har stängt av möjligheten att nå alla internetsidor förutom den för Citrixinlogg så vi kan inte använda VPN. Förvirring, diskussioner. Ingen VPN. IT-avdelningen på IBM har fått höra att jag är en hejare på allt som har med IT att göra J, och vill att jag ska svara på frågor.  Jag gör mitt bästa. Jag löser en del grejjer, men tar hjälp av alla jag känner hemma i Sverige, för att kunna lösa alla problem. Kim, Andreas, Åsa, Roger, Hilde. Tack ska ni ha!

När vi blir tillfrågade om vi vill följa med på lunch så tackar vi ja eftersom vi inte vet vad vi annars ska ta vägen. Vi går upp i byggnaden och möts av en enorm matsal med alldeles för få bord i för att det ska se normalt ut. Här serveras typisk indisk mat samt snacks i form av chips, läsk och varma mackor. Jorma som inte mår så bra provar mackorna. Vi andra testar den indiska “skolbespisningsmaten”. Vi skrattar när vi inser att maten inklusive en stor läskflaska har kostat oss 7,50 SEK. Det är inte direkt hutlösa priser i det här landet. Maten är inte så varm, den har nog stått ett tag, men den smakar gott och jag håller tummarna att vår desinficering av händerna och våra Trevis-tabletter ska hålla oss från magsjuka. Vi får smaka på hemlagad mat från en i teamet och vi vet inte alls vad vi smakat. Det här är dock den tredje måltiden som smakar gott. De kan mat i det här landet.

Dagen rullar på, vi svarar på frågor och jobbar på. Jorma ger upp och åker tillbaks till hotellet. Han är klar med det viktigaste och behöver bli frisk. Han kämpade tappert.

Helt plötsligt, som från en klar himmel, börjar Ulrika må illa och försvinner en stund. Vi får en känsla av “Tio små negerpojkar”. När hon kommer tillbaks så blir våra farhågor besannade. Hon har fått upp lunchen. Blek sitter hon och godkänner verifikat i Direct Journal. Hon ska bara “lite till”. IBM fixar fram en företagsbil som skjutsar hem oss vid fem i halv nio på kvällen. Naturligtvis har chauffören ingen aning om var vårt hotell ligger eller var gatan ligger så två av “våra” indier åker med oss och pekar ut vägen. Linda och jag memorerar vägen då vi inser att ska vi komma hem imorgon är det nog bästa sättet. Det är becksvart ute. Så snart vi kommer till receptionen rusar Ulrika till personalen och frågar efter toaletten och där kom resten av lunchen upp. Nu är vi definitivt three down……three to go.

Micke, Linda och jag sätter oss och äter en enkel middag och sen försvinner var och en upp på sina rum. Jag vet inte vad de andra tänkte men i mitt huvud snurrar frågan: När är det min tur att bli sjuk? Dagen är över. GOD NATT.

TISDAG

Reducerad grupp

Vaknar även idag innan klockan ringer och hör hur strömmen går (nr14). Gör mig i ordning när telefonen ringer. Det är Ulrika. Hon kan inte gå till jobbet idag. Hon har mått dåligt hela natten. Jag ber henne dricka vätskeersättning och krya på sig. Strömmen går igen (nr 15) och nu är den borta läääänge. Jag drar upp “fönstermadrassen” för att få lite ljus. När jag lägger hela handen mot fönstret är det så varmt så att min första reaktion är att jag bränner mig. Det gör jag inte, men fönstret är riktigt varmt. Solen steker ute. Idag blir det nog riktigt varmt. (35 grader hör jag senare)

Jag väntar in Linda som tränat även idag. Idag var hon dock ensam på gymet eftersom Ulrika är sängliggande. Vi möts till frukost och jag får höra om hennes morgon. Linda må vara helt frisk vad gäller magsjukor (så här långt) men hon verkar vara den “olycksdrabbade” i gruppen. Hon har haft tre olyckor på två dagar. Låt mig berätta: På toaletter i Indien finns det alltid en vattenkran, eller ett duschhandtag, vid toalettstolen. Detta är eftersom de inte använder toapapper i samma utsträckning som vi gör. Jag tänker inte gå in mer på den detaljen, men ni kan nog föreställa er. Pga. denna vattenkran finns det ofta vatten på golvet bredvid toastolen. Linda går alltså in på dass, får vatten på fötterna och går sen ut i kontorslokalen. När hon ska sätta klacken i golvet lägger hon en sån där härlig vurpa som man liksom ser i slow motion. Foten åker uppåt-framåt och hon slår det andra benets knä hårt i golvet! Det låter PANG av klacken och DONK av knät. Alla tittar upp som fågelholkar och undrar vad som händer. Olycka 1 är ett
faktum. Idag springer Linda inte ont anande på löpbandet nere på gymet när strömmen går. Linda slutar dock inte springa i samma sekund som bandet stannar. Ni ser framför er vad som händer va? Jepp, precis så blir det. Linda sätter en ny betydelse på “att gå in i väggen”. Olycka 2 inträffar. Linda sitter vid skrivbordet och helt oprovocerat slänger upp det enda friska knä hon har i en stålpryl under bordskivan. Olycka 3. Jag vill dock meddela att hon kommer överleva. Hon går nästan rakt när vi testar henne och hon sluddrar bara litegrann. J
Efter frukosten väntar vi alla fem på att IBM-bilen ska hämta oss. När den inte kommit på femton minuter ber vi hotellet om hjälp och åker med deras bilar till jobbet. Vi inser senare att Srini hade tänkt hämta oss i sin privata bil en annan tid än den vi trodde vi avtalat. Litet missförstånd men nu tror vi att vi förstått. Vi får se imorgon bitti om vi får ihop det.
Diverse strömavbrott under dagen (nr 16-22)
Dagen rullar på av förvirring och spänning blandat i en röra. Ulrika hör av sig via mail, hon lever och har gått upp ur sängen en stund. Hon läser sina mail från hotellet och försöker logga in med sin dator men den har inget nätverkskort för trådlöst nätverk, så hon får använda hotelldatorn. En del av den konstiga känsla man ständigt går omkring med här kan förklaras med små saker som händer här. Städerskorna äter sin lunchmat på toaletten (får de inte synas?) och alla tjejer på kontoret byter hårblommor (de vita extremt luktande doftjasminen som vi inte längre tål doften av) när ungefär halva dagen har passerat. Jag antar att det kan jämföras med när svenska tjejer lägger på nytt läppglans. En annan sak är att de har en kille från Sodexho som två gånger om dagen frågor oss om vi vill ha kaffe eller te. Han har alltså frågat oss fyra gånger hittills. Han har inte fått en enda beställning rätt. Han frågar: “Coffee or tea?” Jag svarar: Tea NOOO Milk. Han svarar”Tea no milk” går iväg och kommer tillbaks med Kaffe med mjölk. Eh?? Eller så kommer han med kaffe utan mjölk, eller te med mjölk. Det närmaste han kommit är när jag fick en kopp te med en mugg mjölk bredvid. (Man ska inte dricka mjölk alls här i Indien om man ska hålla sig frisk according to the Hertz-rules därav mitt NOOO milk) Jag lovar att fortsätta beställa drycken jag faktiskt vill ha och berätta om han någonsin lyckas.

Linda har en smart idé. Vi ska ta vår första paus sen vi kom hit. Vi har även blivit tillsagda av Andrew att se till att få se solen en gång under arbetsdagen så vi går upp på taket. Det är varmt. Det är varmt. Det är jättevarmt. Tre minuter fixar vi, sen måste jag och Linda gå in igen

Har ni hört talas om historien “Hur många norrmän/svenskar behövs det för att skruva i en glödlampa? -10 st, En som håller i glödlampan och nio stycken som bär honom runt runt”? Vi har sett den live flera gånger på vårt hotell. Historien handlar om Indier J
Jag har en annan historia också på lager nu när jag ändå drar såna otrooooligt roliga skämt för er. “Hur många Indier kan man trycka in på en kvadratmeter golvyta? Det absolut helt sanna svaret: Åtta, om de jobbar på IBM och ska lära sig att sköta de norska anläggningsregistret”
Dagen rinner på. Vi får in en pizza från Pizza Hut. Vi rättar fel, svarar på frågor och försöker vara behjälpliga i största allmänhet. Det är svårt att jobba här. Vi är inte vana vid det här. Deras kontor har inga printrar, inga kopieringsmaskiner, inga papper, inga pennor, inga privata saker, inga bilder på barnen, inga radioapprater, inget alls! Jag har huvudvärk av alla försök till att göra mig förstådd och av att jobba med bara tio minuters pizzapaus vid bordet. Till middag äter vi en hamburgare, en läsk och en påse chips. HÄLSOMAT med Linda och Micke i matsalen. Vi går tillbaks till jobbet.
Återigen, Roger, tack! Jag vet att du tänjer gränser och ger mig mer service än vad man kan kräva. Jag uppskattar det verkligen. Det gör vi alla här nere.
Andrew och John är mycket trevliga och frågar oss hur vi har det och man märker att de vill vårt bästa. De frågor oss om hur vi har det på hotellet, hur vi gillar maten, ska kolla om vi kan få komma till deras hotell och bada i deras pool osv. Vi hoppas på poolen. Speciellt jag!
Klockan tickar på och framåt kvällen, kanske runt tio på kvällen åker Daniel och Jorma hem till hotellet. Linda och Micke kämpar på med KC-mallen tillsammans med AR och AP. Jag hjälper Samal med AM. Vi är supertrötta. Jag skriver bloggen på jobbet (dagens paus?), fortsätter jobba och vi har inte åkt hem när jag skickar det här. Nu är klockan halv tolv på natten. Micke ger upp och drar hem. Det är inte GOD NATT men det är NATT.

ONSDAG

Four down, two strong (?) women to go?

Linda och jag började dagen med att sitta kvar på natten och jobba. Känslan att hela tiden vara i någon form av chock infinner sig starkt när städerskan kommer in i lokalen. Nu är det tydligen dags att städa. Hon viker ihop sig som en märla. Hon tar tag i sitt rengöringsverktyg och det visar sig vara en hopbunden bunt av grässtrån. Hon viftar den över golvet och samlar upp skräpet hon hittar i en “wok”. Eh? Dammsugare någon? Vet hon vad det är? Jag funderar och analysen lyder; Hon får inte använda dammsugare eftersom det gör ljud ifrån sig. Hon skulle störa oss om hon använde den. Kan det vara så? Jag är i ständig förvirring. Jag undrar hur hennes rygg mår efter att hon sopat klart.

När klockan är halv två ger jag och Linda upp och vi får skjuts hem av Srini som allvarligt ber oss att sluta tacka honom hela tiden. Tydligen gör han bara sin plikt. Vi känner oss dumma. Vi tog inte hand om dem så här bra när de var i Sverige. Srini tar verkligen hand om oss på bästa sätt. Hela tiden. Varje dag.
En kort natt och sen möts vi upp för frukost. (Strömavbrott 23-25) Jag går in till Linda och vi får fram lite info ur IFS som vi tyvärr inte når från IBM. Jorma, Daniel och Linda blir hämtade av Srini. Vi andra tar andra turen med honom en kvart senare. Vi börjar känna oss vana vid vår resa till jobbet nu. Vi pratar lite blogg och Linda ber mig berätta för er alla att det här landet är barnvagnslöst. När hon nämner det så inser jag att det är sant. Alla bär sina barn. Antingen bärs de på ryggen i ett tygstycke eller så bärs de på höften. Jag tänker att barnvagnar nog inte får plats här. De är för många personer per kvadratmeter.
Linda har sitt passerkort på sig vid hotellet. Linda har inte sitt passerkort när vi kommer fram till IBM. Srini fixar ett nytt åt henne. På väg upp för trappan inträffar strömavbrott 26 och 27. Jag tänker att det var tur att det var svart redan när vi kom till byggnaden annars hade vi suttit fast i hissen. Så är det dock inte, här i Indien är hissarna byggda så de kan öppnas inifrån innan man får panik och skriker som en tjej om strömmen går. (Jorå, jag har sett det själv). När vi kommer till kontoret och har skrivit in oss i blocket hos vakten (jo, han ser skrämmande ut med vakthatt och svart bälte som gör att jag letar efter en pistol) ser vi att våra grejjer har försvunnit sen vi var här vid halv två. Två äpplen, två paket kex och en stol är puts väck. Vi jobbar lite med diverse; KC-mall, AM, diverse bokningar, valutor som uppdateras osv. (strömavbrott 28)

Andrew hör min story om att jag inte fått en enda tebeställning rätt när te/kaffekillen kommer gående med kaffe utan mjölk. Andrew visar mig skrattande en temaskin en trappa ner. Jag har fått en kopp te utan mjölk!!! Eller helt sanningsenligt har jag inte fått den, jag har tagit den själv J

Micke känner sjuk. Han är risig i kistan, är lite ur form, seg och skum. Han är sjuk “light” som han säger. Ni märker hur
jag försöker undvika ord som rännskita, diarré, spya, kräks, kallsvettningar, sprutlackering i varje blogg? Jag gör det för er skull J

Lunchen idag blir en repris på middagen dvs. en kycklingburgare, en påse chips och “Thums Up” (en söt kopia av Coca-Cola). Micke käkar en varm smörgås och tar en cigg. Mer klarar inte han. Daniel klarar inte så mycket heller för den delen. Går ner igen till kontoret och hittar återigen städerskorna i full fart med matintag på toaletten, sittandes på toagolvet. Jag känner mig verkligen utanför min bekvämlighetszon. Jag vet inte riktigt vad jag förväntas göra så jag tvättar mina händer och går ut.

Första dagen när vi var här insåg vi att vi var en Svenska (jag), en Norska (Linda), en Finne (Jorma) och så en “nästan” Indier (Daniel). Det är dock bara norskan som talar ett annat språk så hon körde igång en skola för oss. Vi lär oss alltså dagligen ett norskt ord! Vi har hittills lärt oss följande: Vorspiel = Förfest, Rusbrus = Alkoläsk, Skallebank = Baksmälla (huvudvärk) och idag fick vi lära oss Rumpetroll = Grodyngel.

(Strömavbrott 29- 36)

Arghh, Grodslem och Spindelspott! (Min version av svordomar) Allt går så långsamt här. Vi är vana vid full rulle och alla vet vad de ska göra. Här är det upplärning, långsamt system och språkförvirring. När man får frågor som “What does UTFÖR mean?” så förstår man deras svårigheter när så många saker är skrivna på skandinaviska. Å andra sidan så blir man ibland galen på att alla tar allt så lugnt och sakta. “No problem” hörs ofta på kontoret. Jag tänker tillbaks på vårt första bokslut när vi tog över från Norge och inser att det nog är så här det måste vara men det är frustrerande att inte få hoppa in och bara GÖRA. Jag och Ulrika får påminna oss själva att vi är här som support och för frågor, inte för att göra. De ska göra!

Idag är första dagen på över en månad som jag inte går på antibiotika och jag funderar på om jag nu kommer att vara dödssjuk imorgon bitti. Jorma bettar 500 rupies på att jag kommer att ligga och “köra buss” och “kalva” snart….. Kul kille!

Micke och Daniel åker hem till hotellet ungefär när en vanlig arbetsdag är över, jag kikade inte på klockan men det känns som om det var runt den tiden. Citrix går ner och hela kontoret ser korkade ut i några minuter, sen jobbar vi på igen. Jorma, Linda och jag åker hem några timmar senare och vi lämnar Ulrika till sitt öde….jo, jag vet. Taskigt?! Hon försäkrar oss tappert om att det är helt okej att vi får sova som åkte hem så sent igår och att IBM-folket kommer att ta hand om henne. Vi förstår att det är sant och åker till hotellet. Hotellet som Jonas Gardell tydligen skulle gilla. I alla fall tror Jorma det. Varför? Ja…..det heter Mark Boulevard. Mmm, vi förstod inte heller först, men nu har vi fått det förklarat för oss. Jonas är gift med Mark Levengood. Mark Boule….ni fattar.

Linda och jag tar ett glas vin och en frukttallrik (vår middag) i baren. Vi träffar Jorma och Daniel som inte äter nåt så tjejigt som vi gör.. Vi snackar en stund. Jorma drar sitt Gardellskämt 🙂 Vi blir trötta. Vi tar kväll. Klockan är kvart över elva och vi är dödströtta. Det är dags att nana. GOD NATT.

TORSDAG

Tårar av glädje

Dagen börjar med det stora beslutet: Ska jag eller ska jag inte ha flätor idag? Efter en stunds funderande sätter jag igång och gör flätor i blött hår. (Strömavbrott 37) Jag sätter mig ner och fortsätter läsa min bok som nu är så fängslande att jag bara vill läsa ut den på direkten eller varför inte NU. J Inser att jag inte får det, så jag går ner och äter frukost. Ulrika jobbade till tolv i natt men ser pigg och glad ut trots det faktum att hon inte kom in på sitt hotellrum på natten när hon kom hem. Hon fick blanda in halva hotellpersonalen innan hon kom in. Det krävdes omkodning av dörrlåset och några försök fram och tillbaka innan de lyckades få henne in till den efterlängtade sängen. Vi åker med Srini även idag till jobbet. Andrew och John hälsar oss välkomna och ger oss råd om Mysore (en by med fantastiska kulturella “saker” som man bara “måste” se)som vi antagligen kommer att göra en dagstur till under lördagen som kommer. (Strömavbrott 38-40)

Sandeep följer med oss ut på lunch (ryktet säger att de skäms över att vi blir magsjuka hela tiden och vi är inte sämre än att vi utnyttjar detta faktum eftersom vi inte varit utsläppta ur byggnaden på hela veckan) och vi tar Jormas KFC-oskuld i samma veva. Han får nämligen sin livslånga dröm om att få äta på Kentucky Fried Chicken uppfylld! Grattis Jorma! Några av oss går dock på Pizza Hut istället och det är verkligen jättegott men vi äter pasta. Vi är lite trötta på pizza. Här lär vi oss också dagens norska ord.

Snor = Snöre.

Lektionen hölls eftersom de hade en gigantisk guldfärgad skeppsklocka hängande i ett “snor” med texten “If you had a good time. Ring the bell!” Jag hängde mig såklart i klockan på vägen ut och fick en rungande applåd. Ingen på det stället kommer att glömma oss blekfisar, det såg klockan till. Vi inser verkligen att vårt bombfria, elavbrottsrika IBM-kontor har gjort oss i behov av sol. Det är helt underbart att få se solen!! Värmen är galen. Visst det blåser idag, men det gör det inte ett dugg svalare. Det enda som händer är att vi får sand i ögonen J Vi får se ett annat kontor som IBM har här i Bangalore och nu vet jag inte vilket ord jag ska använda…galet är liksom redan använt. Det jag vill ha sagt är att i det här huset finns ALLTID minst 60 000 människor. Oavsett om det är mitt i natten en söndag så myllrar det av människor här. Ah, där kom ordet till mig som jag behöver; föreställ er en MYRSTACK. Så är det! Vi åker tillbaks till kontoret efter en halvtimmes jakt efter en bil. This is India for you. (Strömavbrott 41-45)

Linda har ont i magen i dag. Vi väntar på att nåt ska hända. Timmarna tickar på men inget händer. Ont har hon dock ändå. Jag vet inte om jag ska räkna det som olycka fyra eller som femte personen med magsjuka. Vi får vänta och hoppas på att det är ingetdera.

Jorma och Micke går upp på taket och får se naturfenomenet att det regnar och är soligt samtidigt. En underbar regnbåge fångas på kort i Jormas nya kamera. Härligt med monsun om man är inomhus. Arbetet fortskrider med vad vi vill kalla missförstånd och konstiga frågor. Killarna åker hem klockan åtta och gröna av avund ser vi dem lämna kontoret. Vi tjejer sitter och längtar efter våra nära och kära. Så här kommer en tanke till er……tanke tanke tanke……….ni vet vilka ni är!

Linda är helt underbar. Hon hittar ett citronte som smakar himmelrike. Jag drar i mig två koppar på raken som en törstande i Sahara.

Idag har vi nog bevisat att vi inte riktigt har alla pommes frites i Happy Mealen. Linda berättade några historier för mig idag och jag vek mig dubbel och tårarna sprutade. Srini kommer över och fick sitta en stund och titta förundat på oss innan vi var kommunicerbara. Han var inte helt säker på om vi grät eller skrattade. Jag ska ge er ett smakprov på vad Linda läste för mig. Innan ni läser, ha i tanke att vi är i Indien, vi är inte som vanligt, vi går igång på småsaker J

En nordmann satte seg inn i en drosje i London. Han manglet kontanter, og
spurte: «Do you take VISA? I’m black, you see.» Da så han plutselig at
sjåføren var svart som kull, og prøvde å rette opp inntrykket: «You see, in
Norway we call poor people black.»

(Här inser jag att vi har haft två norska ord att lära oss idag. Black = Pank.) Här inser man verkligen att även om det låter en del när man kliver i klaveret, så kan det ibland vara värt att
stå kvar. Det låter när man kliver ur det också….

Varje kväll går några personer från den del av IBM som hanterar Singapore Airline in i ett konferensrum och utför någon form av ritual. Jag förstår den inte. De rör sig likadant (viftar med händerna i cirklar) och låter likadant (vi vet inte om det är ord men det är en blandning mellan sång, prat och rop). Linda och Ulrika kallar det “chanting” men vet inte om det är det korrekta uttrycket. Vi antar att det är någon form av religiös “rit”. Vi önskar vi förstod vad det innebar. Vi känner oss som vanligt helt utanför och helt och totalt annorlunda.

Vi kämpar på till halv ett och sen kör Srini oss till det som vi numera ser som “hem”.

GOD NATT.

NATIONALDAGEN

Sätt på ljudet, klicka på länken och njut!

http://www.dugamladufria.com/songs/nationalsong.html

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
****************************************

Srini hämtar oss på hotellet och bjuder sen på en nära-döden-upplevelse när han kör rakt mot en stor buss i full fart. Med andan i halsen, händerna på bältena och med utvigdade ögon ser vi hur den kommer närmare och närmare. I sista sekund kastar han bilen åt sidan. Vi lever! Det är mer än skönt när vi parkerar den lilla vita bilen i det välvaktade kontorsgaraget. John kommer och kikar till oss och snackar lite precis som vanligt när vi kommer in. Vi är som en liten västerländsk familj. Hur många gånger har vi inte sett varandra på kontoret i Sumpan och bara sagt “Hej”? Här är vi hur personliga och vänskapliga som helst. Vi blekfisar håller ihop!

Jag påminns ganska snart om att idag är det min kollega Pernilla Svenssons sista arbetsdag (om hon inte är alltför lojal och kommer in på måndag igen). Jag önskar henne lycka till med utklämmandet av “Shim” via msn. Hon påstår att hon inte kommer att föda än på länge, men vi får väl se. Vi tänker på dig Pernilla och önskar dig lycka till när du nu ska börja det största, härligaste, mest omvälvande och bäbisskrikigaste äventyret i ditt liv!

Idag är det “Casual Friday” här på kontoret och jag blir förvånad över hur “casual” den här fredagen faktiskt är. Ett exempel är den gruppchef som idag dyker upp med gympadojjor, stora bylsiga och hängiga gympabrallor och en fyra storlekar för stor tröja. Det är en otroligt stor kontrast jämfört med de övriga dagarnas klädsel. Dagen till ära har Sandeep och Krishna satt på sig varsin Sverigetröja! Idag är alla verkligen skönt klädda förutom vår Daniel. Han tog på sig finskjortan. Varför vara som alla andra?

Linda har ont i magen idag också. Det gör tydligen ont i etapper. Det gör inte ont hela tiden utan det hugger till i kramper ibland. Jag ser att det gör mycket ont. Jag har också ett tryck över magen och jag undrar vad som är på gång för min egen del. Jag håller dock tummarna för att jag ska slippa mer än magknipen. Jag vill inte låta Jorma vinna 500 rupies från mig på vadet kring min “bli sjuk/hålla sig frisk”. J

(Strömavbrott 46-47)

Vid fyratiden måste Srini skjutsa hem Linda då hon har alldeles för ont i magen. Ulrika och jag följer med och vi äter lunch på hotellet (strömavbrott 48). Jag känner av min mage igen. Ingen bra dag att bli dålig på så jag ignorerar bullrandet där inne.

Ni vet den där ritualen som brukar ske varje kväll? När de utför en form av ljud och rörelser som vi inte förstår……Srini berättar att hur Singapore Airlines håller en uttalskurs varje kväll. De ska lära sig att uttala engelskan bättre. Jag antar att jag får skylla på min hårfärg J Snacka om att missuppfatta saken. (Strömavbrott 48-51)

John kommer och säger adjö till oss alla då han åker hem till staterna på söndag. Det är konstigt och vi kommer att sakna honom. Han är en del av oss nu.

Nu är det konstaterat. Det går inte att undvika eller ignorera längre. Av sex möjliga har sex blivit dåliga här nere. Jag måste erkänna nederlaget. Jorma vann. Jag är risig i kistan och har en konstant värk i magen. Linda hör av sig och har sovit en sväng och nu har hon beställt upp en toast till rummet. Hon är lite bättre. Daniel och Jorma åker hem till hotellet men först får Daniel ge mig en underbar massage. Den behövdes. Tips till er som känner honom; Be honom om en omgång. Han är duktig och har starka nypor. Micke åker inte hem förrän senare då han hade lite att stå i. Han ska ta en rikshaw säger han och jag känner att jag också vill prova en sån innan jag åker hem.

Srini tar hand om oss som vore han vår mor eller okej, kanske vår far.. Han ser till att vi äter middag idag. Han beställer helt enkelt en pizza (någon som håller räkningen på hur många såna den viktväktande Hertz fått i sig i det här landet?) var till oss när klockan är halv elva och han inser att vi inte ätit middag (vi har massor att göra i bokslutet eftersom det är dag 5 i bokslutet). Han är en ängel på nåt jordlikt sätt. Återigen får vi lova att sluta säga tack. Jag vet inte hur man gör men jag får väl försöka. Han säger att jag får lov att säga tack en gång till men det ska vara på sista dagen i landet.

(Strömavbrott 52-55)

När klockan är drygt halv tycker jag och Ulrika att Enough is Enough. Hur kommer det sig att klockan går så fort? Jag skriver och skickar bloggen med magknipskrampande fingrar medan Ulrika avslutar nåt i sin “cubicle”. Jag längtar till den stora breda sängen med underbart härliga vita lakan som jag kallar min under tiden jag är här i Bangalore.

GOD NATT.