Jag har nog litat på att mitt högra knä ska bära mig lite för länge, för nu har det sagt upp sig.
Fredagen den 13:e februari vaknade jag med smärtande och instabilt knä. Det är inget ovanligt eftersom jag haft ont sedan 1985 när jag förlorade korsband, ledband och minisk i en slalomolycka.
Det som välte mig ner i en djup grop av självömkan och stress var att det var mitt högra knä som felade. Det har nämligen varit mitt bästa knä… mitt go-to knä.
Utan att trötta ut er med föe många detaljer så kämpar jag nu med ”egenvård” då läkarens arbetshypotes lyder ”spricka i minisk” och det gör man inget ingrepp för att laga.
Det finns en remiss för besök i maj hos ortoped för att få en andra bedömning men jag får nog halta på ett tag nu…