Farmor & Farfar

Mina farföräldrar

Jag har aldrig träffat min farfar Erland. Han gick bort när han var 51 år gammal. Då fanns inte jag till. Inte ens i tanken. När jag väl hade kommit till världen så bodde vi ju långt ute i skärgården medan min farmor bodde långt därifrån, uppe i Norrland.

Hon, min farmor Valborg, gick bort när jag gick i nian. Jag har minnen av henne, hur hon såg otroligt dåligt och till slut blev hon blind. Jag minns hur Kina läste upp stickningsmönster från start till slut för henne eftersom hon inte kunde läsa den själv och hur hon sen stickade det hon hört när vi hade åkt hem. Hon visade hur hon förvarade mat i smarta gropar i marken när hon bodde i sin husvagn under sommarhalvåret. Sen minns jag att hon var snäll, men jag har inte så värst många fler minnen.

Mina farföräldrar är dock VÄLDIGT viktiga. Inte nog med att farfar gett hela släkten sitt namn (Erlands-son), de har även gett mig min älskade pappa.

Pers farföräldrar:

Per har en helt annan, mer känd, historia med sin pappas föräldrar. Hans farmor och farfar levde i närapå hundra år och fanns med under hela hans uppväxt och en stor del av hans vuxna liv. Jag har träffat dem flera gånger och våra barn har till och med träffat sina gammelfarföräldrar. Helt otroligt!

Även på Pers sida finns det husvagnar i minnesbilden. Pers farmor Ella och hans farfar Valter bodde gärna i husvagn på sommarhalvåret. Fast inte uppe i Norrland, utan på den goa härliga saltstänkta västkusten. Jag minns hur Pers farmor spred en varm och härlig känsla runt sig och hur hans farfar höll igång långt efter att han blev änkling och försökte fylla dagarna med att ta hand om alla på äldreboendet.

Grynets farföräldrar:

Tänk er ett mirakel! Tänk er en trumvirvel i bakgrunden…
Lyssna noga nu, för nu ska jag berätta något otroligt fantastiskt för er:

SOFIE OCH MARCUS VÄNTAR BARN! Ett litet gryn växer till sig just nu, och förväntas se dagens ljus i april nästa år! Deras familj, som idag består av de två och hunden Elsa, ska alltså bli fyra!

En konsekvens av detta är ju också att nu är det dags för mig att bli farmor, och för Per att bli farfar!

Jag tänker att det är ett enormt stort och svårt jobb som väntar mig och Per. Hur är man en farmor och en farfar som ett litet gryn kan minnas mer än vad jag minns mina farföräldrar? Åh, detta är spännande och läskigt på en och samma gång!

Jag har väntat länge med att berätta det här på bloggen för er alla, men nu släpper jag alltså denna, i vårt liv hittills största, nyhet (sen vi själva fick barn): Jag ska bli farmor!!!

Nu räknar vi dagarna, med stor spänning, tills vi får träffa det lilla grynet!!!

2 reaktioner till “Farmor & Farfar”

  1. Sofie och Marcus kommer att bli sååå bra föräldrar. Och du och Per kommer att bli sååå bra farföräldrar!
    ❤❤

Kommentarer inaktiverade.