Vi hade tur när Alfrida drog fram över ön. Vi fick inget träd över hus eller andra egendomar. Det var inte alla som var så lyckliga… Vi hade bara två björkar som tappade fotfästet och ville falla, men som tog stöd mot två andra björkar. Grannskapets entreprenör var snäll och plockade ner dem så de inte skulle falla på vår friggebod/förråd.
Idag var första dagen jag såg träden efter att de togs ner. Från vägen såg det bra och säkert ut. Eller hur?
Från altanen såg det dock inte lika säkert ut. Toppen på björken var bara någon meter från huset…. Pust!
Sist vi var här var det strömavbrott och kolsvart och vi var bara ute för att hjälpa mina föräldrar som måste bo i stormens katastrofområde permanent, men idag hade vi ström, vatten och tid att gå ut och titta på eländet. Pappa, Per och jag tog en promenad längre ut på vår väg. Vi ville se hur illa det verkligen var. Det var illa.
Vi var ute länge. Vi pratade med öns bryggbyggare. Vi pratade med permanentboende som har såna fantastiska strandtomter att man blir avundsjuk. Vi såg trasiga telefonledningar och fiber på marken. Vi frös. Det var en bra promenad. Den avslutade perfekt med en äppelkaka hemma hos Kina! MUMS!!!
