Jag satt i telefon med min norska kollega Tone och försökte att tillsammans med henne lösa ett problem vi hade vad gällde fakturerade timmar i bokslutet. Helt plötsligt säger Tone ”Oj, Mia..det har hänt något i Stockholm!” Hon hade fått en nyhetsnotis på sin mobiltelefon. Samtidigt ser jag hur mina kollegor går fram till min kollega Therese för att se på någon nyhetssändning på hennes skärm.
Det var så jag fick reda på det hemska som hände igår. Det var då min trygga tillvaro, med mina små triviala problem som fakturerade timmar, saknade intäkter och lägenhetsförsäljningstankar, ändrades till att bli en gungande verklighet. Det var då en man kört med lastbil på Drottninggatan och mejat ner folk som var ute i fredagssolen.
Först förstod jag inte riktigt. Jag satt mest och stirrade rakt framför mig. Sen kontaktade jag Per, Marcus och Emma för att se om de var i trygghet. Jag var mest orolig för Marcus som flera dagar i veckan jobbar just inne i City. Som tur var så var alla i säkerhet förutom Marcus flickvän Sofie, som var ute och shoppade. Marcus började söka efter henne och snabbt var hon hemma. Då kunde jag slappna av.
Sen kom funderingarna. Vad ska jag göra? Ska jag jobba vidare med bokslutet? Ska jag försöka ta mig hem? Runt omkring mig pratade folk om problemet med att ta sig hem. Kollektivtrafiken hade ju ställts in. Jag bad min gravida kollega att ta en taxi hem snabbt innan de tog slut, så hon kunde komma i säkerhet. Jag erbjöd mig att skjutsa hem så många jag fick plats med i bilen när jag skulle hem senare. Fler och fler av mina kollegor lämnade kontoret. De ville hem till sina nära och kära. Många har barn som de ville ta hand om.
Efter en stund kom HR och ville samla oss i köket. Vem hade bil? Åt vilket håll skulle vi åka? Kunde vi ta med oss andra personer i bilarna och på det sättet hjälpa till med att få dem hem?
Ytterligare en nyhetsnotis kom: ”Skottlossning vid Fridhemsplan” (som senare inte har kunnat bekräftas). Det kändes lite för nära mitt kontor för att det skulle kännas okej, så jag funderade på att åka hem tidigare än jag först tänkt. När min chef sa att hon behövde åka hem för att ta sig till sina barn eftersom hennes make, som skulle tagit barnen, inte kom ut från kontoret då ingen fick lämna byggnaden, så packade jag ihop och fyllde min bil med kollegor.
På vägarna var det fullt av fullsatta bilar och många människor som gick, då de inte hittade annat transportmedel. Det tog lång tid att ta sig hem. Både på grund av att jag skjutsade kollegor dit de skulle, och plockade upp en kvinna vid Solna Station, men också på grund av bilkaoset och köerna. Till slut var jag dock hemma och kunde andas ut.
Vid köksbordet försökte jag sedan jobba vidare med mitt bokslut. Aldrig har det känts så oviktigt. Pengar? Helt oviktigt! Jag gjorde dock så gott jag kunde. Då och då plingade telefonen till när vänner utomlands ville veta om jag var okej, och ville skicka varma tankar. Speciellt känslosamt var det när min franska vän Melanie hörde av sig. Hon har ju tyvärr, som den Parisbo hon är, varit med om det här själv.
Idag är det lördag. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som har hänt. Varför?
Jag läser dock min vän Thérèses statusuppdatering på Facebook och håller verkligen med. Så här skriver hon:
Det som hände i Stockholms City igår var fruktansvärt.
Men vad gjorde Stockholmarna efter det fruktansvärda hade hänt? Jo, alla tittade på varandra och sade: “Hur kan vi hjälpa varandra nu?”
Hashtagen #openstockholm startades snabbt, där människor öppnade sina hem åt de som inte kunde ta sig till sina.
Restauranger höll öppet och erbjöd människor gratis mat i väntan på att kunna ta sig till sina hem.
Privatpersoner satte sig i självmant i sina bilar och tog sig till knutpunkterna för att hjälpa till att skjutsa folk dit de behövde.
Föräldrar fick erbjudanden av andra medföräldrar om hjälp med hämtning av barn som inte kunde hämtas på förskolan. I vissa fall höll förskolor öppna och personalen stannade kvar långt in på kvällen för att ta hand om barnen tills föräldrarna kunde komma.
Det delades ut gratis pizza på Stockholms gator till de som vandrade hemåt. Enskilda individer kom ut med kaffetermosar och smörgåsar och delade ut till de som behövde.
Människor som inte känner varandra började samtala under de långa promenaderna hemåt och i folkmassorna var det en känsla av samhörighet, tillit och optimism mitt i all bestörtning.
Det som hände igår var fruktansvärt. Men det lockade fram det allra bästa i Stockholms befolkning. Det visades medmänsklighet, samhörighet och lojalitet. Det visades en öppenhet och en värme som inte ofta används för att beskriva oss svenskar. Det visade att vi står tillsammans, ihop, med varandra. Att vi inte är delade, mot varandra, isär.
Låt oss fortsätta visa att vi är MED varandra, medmänniskor i samma stad, i samma land, i samma världsdel, på samma jord så kommer hatet aldrig vinna.
Jag har aldrig varit stoltare över att vara Stockholmare än igår. Tack till alla som kom i min väg och hjälpte just mig, och tack till dig som sträckte ut en hand till någon annan.
Precis så känner jag också. Vi hjälpte varandra igår. Vi pratade med varandra. Gjorde det som goda människor gör. Låt oss fortsätta vara MED varandra!!
Vi ska inte låta det onda vinna. De ska aldrig vinna!
