I morse skulle Per upp till Arlanda för att ta flyget till Chicago. Marcus hade lovat att gå upp tidigt för att skjutsa honom dit. Ingen räknade ju med mig efter två veckors sängliggande. Jag vaknade dock utan feber och med gott humör och packade ner en matlåda, kameran, två apelsiner och en liter mjölk och skjutsade honom själv.
Sen åkte jag “landetvägen” till Norrtälje och varje gång jag såg något vackert så stannade jag bilen och klev ur. Där vid vägkanten stod jag sedan och insöp den första sol jag sett på flera veckor. Jag andades och NJÖT! Solen sken från en lågt stående morgonsol och gjorde ALLT vackert så det kom tårar.
På vägen ut till ön (för det var ju dit jag ville) tog jag en sväng förbi mina syskon som bor grannar på en kulle med utsikt över en sagolik sjö. Där fick jag en kopp kaffe (på avstånd för att inte smitta någon, om några baciller hade fått för sig att hoppa över till dem) och sen åkte jag ut till Vitsippan på ön.
Att få se skärgården och solen var som balsam för själen. Självklart inser jag att bilderna från min dag betyder mer för mig än för er, men här kommer några av de bilder jag tog.
När jag stod i vägrenen för att fota milstenen stannade först en bil och frågade om jag vehövde hjälp 🙂 och en minut senare höll jag på att ramla ner i diket sv skräck när en annan bil tutade bakom min rygg. Det visade sig dock vara en av mina bästa vänner som råkade passera 🙂 Kul att se dig Göran!!
Du tar såna fina bilder Maria – jag förstår precis vad du menar när du saker att det är som balsam för själen. Tack för att du delar dom här på bloggen och hoppas att du kryar på dej. Kram!
Tack snälla Angela för att du säger så fina saker. Jag blir glad! Det är roligt att fotografera, men ännu roligare när någon mer än jag uppskattar bilderna. Tack!