Det ingår som bekant ingen manual för barnuppfostran när man får barn. Man förväntas liksom växa in i rollen och få kunskap längs med vägen. Det är ju så det faktiskt funkar för man lär sig. Det gör man. Det känns bara inte alltid som att man gör det. Ibland lär man sig liksom för långsamt…
Å sen är det ju det där med att barnen växer och blir större. Hela tiden. Varje dag. Vid vilket tillfälle ska man släppa och låta dem ta sina egna smällar? Vid vilken ålder ska man sluta bry sig om små vardagliga ting och sånt som egentligen inte skadar dem?
Ett exempel från min modersroll: När min artonåring säger att hon ska iväg på kryssning, ska man då fråga vart hon ska? När hon åker? Med vilket bolag hon ska resa? Vilka hon ska resa med? När hon kommer hem? Vilken boendeform hon valt osv? När hon ingenting mer säger, ska man då ställa frågorna?
Om man frågar är man en tjatmorsa som inte kan släppa taget.
Om man inte frågar så är man en morsa som inte bryr sig.
Svårt. Varför berättar hon inte bara så slipper man allt huvudbry?
Nu vet jag svaren på alla frågorna. Fast det är klart…hon har ju faktiskt redan kommit hem från sin kryssning.
Jag som har ett betydligt mindre barn än dig försöker istället få svar på frågor som “vad har du gjort på dagis idag?” eller “vad fick ni för mat?”, men det är oftast ganska svårt att få svar här också.
Häromdagen försökte jag få ur Anton vad de fått till lunch men han teg. Hans kompis däremot berättade snabbt att de fått “paj-mos, kött, korv, pastaroner och Anton-saft!” Inte konstigt att Anton hade svårt att komma ihåg hela den menyn…