Jag satt på pendeltåget när jag började må dåligt. Jag blev kallsvettig, snurrig och visste inte vad som var fel. Jag blev sämre och sämre och började andas mer och ofta för att försöka må bättre. Jag bytte till bussen vid Sollentuna Station. Nu tänkte jag att folk runt omkring mig måste undra för jag kände mig helt likblek. Jag satte mig med huvudet mellan benen och då fick jag lite lite lättare att hålla balansen. Jag tog tag i sätet för att hålla balansen. Jag hör, någonstans långt borta, att jag blir tillsagd att ställa mig upp eftersom det kommer en barnvagn. Jag säger ingenting utan reser mig upp. Världen gungar. Efter två busshållplatser ger jag upp och vinglar av bussen. Bänken i busskuren ser mycket lockande ut och jag lägger mig där. Bilarna åker förbi men jag hör dem inte, ser dem inte. Ligger där i några minuter och letar sedan blundandes efter min mobiltelefon. Mina armar och händer sticker konstigt och jag fumlar. Ringer på nåt sätt till Per och säger att han måste hämta mig…
Jag har legat i sängen sen jag kom hem (jo, Per kom och jag låg i baksätet hela vägen hem och var rädd för att svimma). Nu har jag känseln tillbaks i armar och händer, jag är inte lika kall och svimfärdig. Jag har druckit en kopp te och ätit två smörgåsar. Jag kan inte sitta upp för då börjar det snurra igen. Jag ger er fem minuter liggandes med datorn på magen, men nu ger jag resten av kvällen till vila. Blundandes.
Karusell??