Vår första flygresa för dagen, som gick mellan Arlanda och Frankfurt, gick smidigt. Den tog bara drygt två timmar och sen var vi framme.
Vi var tvungna att åka buss mellan terminalerna, eftersom vi kom in på ettan och skulle resa från tvåan. Vi hade drygt två timmar på oss och tänkte det skulle räcka bra!
Efter att ha gått en hel del på denna jättestora flygplats och åkt buss mellan terminalerna för att komma rätt och gått igenom säkerhetskontrollen som tog en evighet, så förstod vi att vi hade behövt mer tid.
Vi var faktiskt rejält korta om tid om jag ska vara ärlig. Vi förstod att vi hade ont om tid när ungefär halva tiden hade gått och vi stod i en över hundra meter lång kö som inte rörde sig. När Malin gick fram och pratade med personalen om att vi ville gå förbi kön, så sa de att det var lugnt och att vi skulle hinna. De ångrade sig dock senare och började ropa på oss att vi måste öka farten….
Hur som helst så kom vi med flyget. Ombord på flyget filmen ”Fatherhood”. En lagom enkel komedi jag orkade se så här tidigt på morgonen efter den stressupplevelsen.
När vi kom fram till Doha behövde vi ta tåget mellan gaterna. Den här flygplatsen är inte jätteliten den heller nämligen.
Här ser ni tjejerna stå och vänta på tåget!
De verkar ha gjort om flygplatsen sen sist vi var här (2020). Det här ”trädet” har jag t.ex. inte sett förut.
Inte heller den ”djungel” som vi hittade närmare vår avgångsgate. Här ser ni Jennie i utkanten av det gröna.
De hade verkligen gjort det grönt och fint.
Till slut var vi ÄNTLIGEN framme i Indien och Nagpur. Vi log för oss själva när vi påmindes om skillnaderna på hemma och här. Kolla t.ex. in dessa byggnadsställningar som vi möttes vid precis före säkerhetskontrollen. Såna ser man inte varje dag i Sverige.
Det var som vanligt krångligt att komma ut från flygplatsen. Kicki var först att försöka ta sig igenom kontrollantens granskning och det tog sin lilla tid. När det väl var min tur verkade de dock ha gett upp för då struntade de helt i att skanna mina fingrar. Maskinen hade helt enkelt lagt av.
Utanför flygplatsen, i den ljumma natten, stod två hotellbilar och väntade på oss. De körde oss i natt-trafiken och jag hoppas att Jennie, som är här för första gången, verkligen tittade sig omkring, så hon kunde insupa atmosfären och allt det annorlunda. Det syns ju inte här på bilden, men annorlunda är det.
De tre tidigare gångerna som jag har varit här i Nagpur så har de byggt på en Metro och man har inte kunnat missa det. Nu fick vi höra att den är igång. Här åker vi under den.
Efter en kort bilresa så kom vi fram till vårt hotell! Vi blev tillsagda att lämna allt vårt bagage utomhus då det skulle skannas. Jag och Kicki fick inte ens ta med vårt handbagage in. Det kändes lite jobbigt att gå ifrån allt man äger och har, men det gick fint. Det kom in så småningom efter att ha passerat säkerhetskontrollerna.
Incheckningen tog som vanligt lång tid, men gick smidigt ändå får man säga. Det tog nog bara tjugo minuter eller nåt sånt.
Nu har jag snabbupptagit alla mina grejer och det är det exakt 24 timmar sedan jag åkte hemifrån och jag är helt slut. Nu ska jag sova fem kvart i timmen i de 5 dryga timmar som jag hinner sova innan klockan ringer. I morgon kör vi igång jobbet här nere!
GODNATT!
