MÅNDAG och vad hände??

Vintertiden hade kickat in och det gjorde att det var ljust (eller ljusare i alla fall) på morgonen och att det var mörkt som i en säck med kol långt innan jag gick hem från jobbet. Är det bättre än hur det var häromdagen? Jag vet inte. Mörkt är mörkt oavsett när det inträffar…

Mitt på dagen, på min lunch, var det i och för sig ljust. Det måste jag erkänna. Jag och Cim gick en promenad åt ”andra” hållet mot vad vi brukar göra och siktade ner mot vattnet vid Karlbergskanalen.

Där var himlen blå och Karlbergs slott vitt….

Varje gång jag ser den här byggnaden så tänker jag på min gamla klasskompis China. Hon bodde mittemot det här slottet och vi kikade ofta ut mot det när vi var hemma hos henne. Det minnet lär inte försvinna hur mycket guldfisk jag än är. Alltså: China, om du läser det här, jag tänker på dig!!

Vatten är ”grejen” konstaterade vi innan vi knallade uppåt mot kontoret igen.

Sen kom då mörkret och jag kikade ut genom fönstret på jobbet och fasade över faktumet att nu kommer minst fyra mörka månader. Jag som redan är trött!

När jag kom hem satte jag mig vid datorn och ”lekte” snäll svägerska.
Jag hjälpte Frida med lite ”skrivjobb” och som belöning fick jag höra att lilla Maja lärt sig att gå!!!!
Det bara måste jag få se. Det är såååå sött när de stolpar omkring på ostadiga ben 🙂

När jag skrivit klart begav jag mig ut i mörkret mot:

Där hade de kommit på ett sätt att mota bort mörkret: Att tända ljuset!

Inte vilket ljus som helst utan JUL-LJUSET!

Är inte det LITE tidigt???

ALLA LÖSNINGAR ÄR BRA, UTOM DE DÅLIGA??

Det är alltid trevligt att hälsa på hos Pers storebror på västkusten. Den här gången var inget undantag. Det är dock alltid jobbigt att ta sig hem österut igen. Av någon anledning funkar det bättre när man åker ner. Det kanske är för att man då ser fram emot något? När man ska hem vill man liksom bara vara hemma NU!

Idag var hemresan faktiskt en pärs. Vi har suttit i långa köer och det tog totalt sju timmar att komma hem. Vi såg gång på gång bevis för hur illa folk kör bil. Att det inte är fler olyckor i trafiken är en gåta.

Nu har vi precis kommit hem och jag är helt slut. Jag tänker ta mig en välförtjänt tepaus och sen snabbt försöka komma iordning (packa upp väskorna och ta fram kläder) eftersom det är jobb imorgon bitti igen. Per ska till Tyskland under veckan så han har redan satt igång med ”fixandet” och packandet inför detta. Ungarna har lov men stackars Emma får inte märka av det alls eftersom hon ska upp tidigt imorgon och jobba på ICA.

Går inte helgerna väldigt fort när man är vuxen??

Om ni får se fyra bilder från idag, så har ni nog inte missat något. Så innehållslös har dagen faktiskt varit 🙂
Jag körde inte en meter idag. Jag fick sitta och ta det lugnt hela vägen från Lerum 🙂

Någon gång vill jag stanna här vid Vättern. Det är så vackert!

Jag kanske inte fick stanna vid Vättern MEN jag fick stanna vid Södertälje.

Där fick jag stå still så länge så att jag blev smått tokig. Tyvärr var det en olycka som skapade långa köer och när folk kommer körande är de inte så uppmärksamma på detta faktum och då blir det fler olyckor.

Nu är vi dock hemma!!

HOME SWEET HOME!

Jag är inte långt från Göteborg.

I vanliga fall säger jag att jag är i Götet, men jag vet att jag inte är där. Jag är i Lerum. För er som bor i huvudstaden så kan jag berätta att det är som att var i Täby ungefär…fast då är Sthlm Göteborg. Hänger ni med?

Min otroligt underbara svåger Thomas fyller FEMTIO år! Det är helt sjukt för han är hur sexig och cool som helst. Hur han kan vara femtio år??? Det är helt osannolikt, men ändå helt sant. SJUKT ju. Är man inte gammal och gubbig då? Jag är bergis gammal…..hmm….

Jag har, hur som helst och hur det än står till med åldern och gamlingar, haft en bra dag idag. Jag har fotat en hel del. Typ fyrahundra bilder. Jag har dock inte tid att gå igenom dem så ni får några bara så där på måfå. Jag är ledsen, men jag måste fokusera på att få i mig en trettio år gammal whisky istället  🙂

Här kommer dock ett axplock och jag vet verkligen inte vilka det blir….

Femtioåringen med fru

 

Jag tycker om er som läser….utan er är jag inte den jag är!

 

Jag har kört bil i vad som känns som en halv evighet idag. Jag är supertrött och sitter just nu i en uppblåsbar säng från Jysk. Jag hoppas verkligen att det inte ska spela någon roll att sängen kostade några hundra, utan att jag ska sova som en prinsessa!

Vi har åkt ner till västkusten och i vanliga fall så brukar det inte ta så lång tid men idag var trafiken och nya dubbdäck (ska köras in) emot oss. Det tog tid.

Jag önskar er en skön natt och så hörs vi imorgon. Då kanske jag har något skoj från 50-årskalaset att rapportera. Vem vet?

…är riktigt skönt!

Det var länge sen nu, men nu är min hjärna faktiskt helt tom på idéer inför kvällens blogginlägg. Jag funderar lite nu medan jag låter fingrarna löpa över tangentbordet och undrar vad som komma skall…. 

Det första jag kom att tänka på var att det är lustigt med kilon och vikt. Om jag går upp i vikt så märker jag ingenting förrän det redan är för sent. Jag märker inte kilo för kilo hur jag tappar taget. Jag märker inte hur jeansen blir tajtare och svårare att sitta i. Helt plötsligt en dag så går de bara inte att dra igen över magen eller att få upp över låren. Nu när jag går ner i vikt däremot så märks varenda kilo. Jag märker hur jag inte kan ha jeansen utan skärp och hur jag får som en påse framme vid gylfen för att jag inte fyller ut dem längre. Idag när jag gick igenom min byxlåda med alla byxor ”som jag inte kan ha, men nästan”, så kunde jag ha dem. När hände det? Roligt, men konstigt. Det kanske är så att när man kämpar som en gnu för att gå ner i vikt så vill man se förändringen, men när man går upp i vikt så orkar man inte se det och blundar för eländet?

Det andra jag tänker på är att nåt jag kom på när jag övningskörde med Marcus ikväll. Jag är så tacksam mot min pappa! När jag tänker på hur han körde med mig vareviga dag mellan 10/10-1986 och 10/1-1987 så blir jag helt fascinerad. Under tre intenvsiva månader körde jag nog överallt som man kunde tänka sig att köra. Jag bara skulle ta det där körkortet! Hur stod han ut? Hans liv måste ju ha pausat bara för mitt liv. Usch, vad egoistisk jag var! Pappa, du är helt klart den bästa pappan någon unge kan ha! Jag är glad att jag valde dig till min!

Vad mer? Tja, jag är ledig imorgon. Jag tänker att det ska bli riktigt skönt att få packa väskan i lugn och ro. Väskan? Ja just ja, jag ska till Göteborg imorgon. Egentligen ska jag till Lerum, men som Stockholmare som man är…hmm, jag bor i Sollentuna…Jaja, men ni fattar 🙂 Jag ska till västkusten. Alltså Göteborg. Eller nåt! Ska man ut och resa så måste man packa en väska. Det blev långt och krångligt, men så blir det när man inte har en röd tråd att skriva efter. Det får ni ta! Skönt ska det bli att vara ledig i alla fall.

Det sista jag tänker skriva här (eftersom Åsa pratar i msn-fönstret HELA tiden 🙂 ) är:

GRATTIS på 50-årsdagen,THOMAS!!!

Nu är du på död-halvan!

Vi syns imorgon!

 

PS.    Det är Robinson nu och jag bryr mig inte om att jag missar det. Det är så konstigt. Jag tittar aldrig på tv längre. Vad är det som har hänt? Vem är jag och vad har jag gjort med Maria?   DS