Ni som har hängt med här på bloggen vet redan att mitt vänstra knä inte riktigt vill vara med längre. I mitten av februari började det protestera på allvar – och efter två veckors ihållande klagan gav jag mig iväg till doktorn.
Röntgen visade som tur var ingen artros, vilket såklart var en lättnad. Däremot gjordes ingen MR-undersökning, och arbetshypotesen just nu är en spricka i menisken. Jag har fått en remiss till ortoped för en ny bedömning, men den tiden ligger först i maj. Så fram till dess är planen tydlig: ta hjälp av fysioterapeuternas kunskap och bygga upp musklerna runt båda knäna.
Det har inte varit helt lätt att få en tid hos fysioterapeut, men idag ringde Idrottskliniken och erbjöd mig en återbudstid – och jag tackade JA utan att tveka!
Efter nästan en timmes undersökning, samtal och testträning i deras gym sitter jag nu med tre övningar som ska göras tre gånger i veckan. Det fanns en fjärde också, men den fick vi faktiskt stryka direkt. Den gjorde helt enkelt för ont. Och det kändes ändå helt okej. Richard, min fysioterapeut, var väldigt tydlig: det är smärtan som ska sätta gränsen för träningen – inte pannbenet. En påminnelse jag verkligen tänker ta med mig.
I ren entusiasm skaffade jag direkt ett gymkort till gymmet här inne i Filmstaden. Nu tänker jag gå dit mest för att bekanta mig med stället och se till att jag faktiskt kommer in i byggnaden – det sker nämligen via en app. Känns som ett äventyr i sig. Träna gör jag nog också en liten stund.
Just nu gör det dock ganska ont efter besöket på Idrottskliniken, så jag har tagit lite smärtlindring och försöker lyssna på kroppen. Det här blir en övning i gränssättning – på fler plan än ett.
Önska mig lycka till!