Per och jag har flera gånger i livet försökt oss på att göra klar is. Det är så fint i drinkar när isen är genomskinlig. Tyvärr är det väldigt svårt att lyckas.
Häromdagen såg jag hur Matgeek pratade om någon tonic. Det jag såg var dock hans runda och helt klara iskula i glaset. Han berättade hur han gjort och var han köpt grejen han fryst kloten i, så jag gick in på nätet och beställde samma sak.
Jag läste på i instruktionen och diskade av delarna….tömde en låda i frysen för att vara beredd när det blev dags att börja infrysningen…..och insåg att vår frys här på landet är 1,5 cm för låg!! Besvikelse när jag insåg att det inte skulle fungera. Mitt enda hopp nu är att frysen hemma har en aning högre hyllor. Annars får kristallklara isbitar förbli en dröm.
På den dagliga lunchpromenaden gick vi upp till grannarna ”uppe i backen” eftersom vi såg att det ”rörde sig ute på tomten”. Det var Inger som var ute och tog hand om sin syrenhäck. Vi pratade en stund, och njöt av att ha socialt utbyte, för omväxlings skull.
Inger tyckte vi skulle köra en AW ”någon dag” och efter lite pratande kom vi fram till att ”ikväll” nog var bästa dagen om vi ville vara säkra på att få till en date under veckan.
Sagt och gjort – under dagens sista möte, passade jag på att stänga av ljudet och sprang runt i huset och samlade ihop mina varma kläder. Jag pratade lite, och sen satte jag på mig långkalsonger. Jag pratade lite och så satte jag på mig undertröja. Jag pratade och klädde på mig om vartannat. När mötet var klart var det bara mössa och vantar som saknades 🙂
En minut över fem var datorn avstängd och jag utanför huset på väg uppför backen! After work är ju seriösa saker!! Det får man inte komma för sent till.
Jag VET att jag har skrivit det förut, MEN det är verkligen sant – att få prata med människor man tycker om är SÅÅÅÅ mycket värt. Att det är kallt och att man sitter med avstånd utomhus spelar absolut ingen roll.
Vi satt i två och en halv timme och drack goda droppar och pratade i kapp med varandra (det märks tydligt att vi har underskott på prat….) tills kurret i magen gjorde sig alldeles för påtagligt.
Idag gick vi upp alldeles för tidigt för en söndag. Tydligen var vi utsövda. Per och jag åt en god frukost och sen lade sig Per i soffan och kollade på ”årets sista skidtävling” eller nåt sånt….och jag fick toklust att skapa så jag satte mig vid köksbordet och pysslade.
Jag köpte massor av fint mönstrat papper, av härlig tjocklek, när jag var i Norrtälje. Dessutom har jag ju hur mycket pysselsaker om helst i garderoben så där vid bordet kunde jag sitta i flera timmar och greja. Idag blev det många fina kort att ha på lut när jag vill skicka riktig post till någon 🙂
Ett helt år har gått sen jag tog beslutet att jobba hemma pga pandemin. Då fanns inga rekommendationer utan jag fick gå på vad jag själv trodde var bäst.
Ett år utan kollegor och socialt umgänge, utan att ha någon form av normal verklighet och med famlandet efter att hitta vilka rutiner jag behöver när jag sätter ramarna för dagen helt själv.
I början var det svårt att sätta gränser mellan jobb och ledighet. Jag kom på mig själv med att rusa till datorn så fort jag vaknade, för att upptäcka att jag satt med pyjamas klockan 11 och att magen skrek efter frukost.
Vi flyttade ut till ön och naturen hjälpte mig att leva ett bättre liv i isoleringen. Jag började röra mig mer och att bo på en plats där man är känd förenklade för mig att inte bli tokig. Gick jag utomhus fanns ofta någon att prata med. Människor är viktiga för hälsan.
Per och jag jobbade sida vid sida och försökte hitta sätt att inte störa varandra när videosamtalen blev fler och fler. Till slut flyttade vi in i varsitt av barnens sovrum, köpte skrivbord, datorställ, hörlurar, kameror och allt vi kunde komma på för att få det bra.
Nu har det alltså gått ett år och jag har tydliga rutiner och mår ok trots isoleringen. Visst är det ensamt och jag hade gärna träffat min chef och mina kollegor, men nu kan jag hantera det här.
Nu finns kaffepauser, stretchövningar, promenader, lunchraster och tydliga gränser mellan jobb och ledighet på plats. Visst jobbar jag mycket. Det har jag alltid gjort, men det känns inte som om jag är på jobbet 24 timmar om dygnet bara för att jag har jobbet hemma.
Den här ”årsdagen på hemmakontoret” skulle dock urskilja sig från alla de andra….
Strömmen gick nämligen vid lunch. Jag skulle precis in i möte och jag hade veckans viktigaste möte efter det, men här satt jag på en kobbe utan internet och utan ström…
Per tittade in på mitt ”kontor” och frågade om han skulle försöka få igång allt igen…och när jag svarade jakande på det sprang han ut i boden och började leta prylar där.
Några minuter senare hade han fått igång ett bensindrivet elverk, nätverk och wi-fi och fått ström via sladd genom fönstret till min dator och bildskärm så att jag kunde hoppa in i mitt möte bara en minut för sent.
Strömmen kom inte tillbaks förrän efter drygt sex timmar, men med pannlampa, gasspis, vedkamin och glatt humör spelade det ingen roll! Vi rospiggar klarar oss ändå 🙂
Jag har alltid vetat att jag är lyckligt lottad som har en drös med syskon och en hoper föräldrar MEN idag blev det liksom ännu tydligare hur mycket tur och kärlek jag har i mitt liv.
Visst låter det klicheartat MEN det är nog faktiskt så att det är sant…. Ikväll bevisade nämligen stora delar av släkten PRECIS hur mycket hjärta de har!!
Per och jag hade varit i stan. Han för att jobba lite på kontoret och jag för att gå till doktorn och fylla på allergimedicinförrådet (ja, det är redan al och hassel i luften) och för att gå till tandläkaren.
På väg från stan började man förstå att det skulle bli tufft väder…ju närmare Norrtälje vi kom desto värre blev vädret. Det snöade på snedden och det var halt som attan.
I Norrtälje satt jag kvar i bilen medan Per handlade mat för veckan. Han köpte allt utom ägg… Syrran har ju nämligen massa höns och därmed även ägg. Eftersom hon är en go tjej och vet hur mycket vi uppskattar hennes ekologiska ägg så hade hon lovat bort ett gäng ägg, så på vägen ut till ön, så skulle vi ”bara svänga förbi för att hämta upp några ägg och lämna några äggkartonger”.
Det blev dock inte så ”bara”. Syrran bor nämligen högt uppe på en slänt, bredvid vår bror. De har fin utsikt över en sjö och en hästhage. Väldigt vackert, MEN det är blir ju då en brant backe upp till dem….
Jag åkte i min bil bakom Per och jag såg att han började åka upp för deras backe. Med fyrhjulsdrift tänkte jag att ”det där blir inga problem” men sen såg jag hur han ångrade sig och började backa ner igen…
En sekund senare insåg jag dock att han inte alls ångrat sig utan att han gled på snedden neråt igen. Jag backade undan för att inte vara ivägen och tur var nog det…..Han fixade dock problemet och ställde bilen nedanför kullen vid brorsans båt istället.
Jag gick upp och bytte tomma äggkartonger mot ägg, och gick sen ner igen mot bilarna. Där hade Per vänt min bil så den stod åt rätt håll och nu var det alltså dags att få runt hans bil också…
Det var då vi insåg att hur försiktig han än var, och hur mycket 4-hjulsdrift han än hade, så spelade det ingen roll. Han gled med dörrarna först ner mot diket…bilen bara snurrade tills han till slut stod med två däck halvvägs mot branten..
Det är då man ringer sin syster och svåger och sin bror och svägerska och piper…”HJÄLP”
En minut senare var hjälpen på plats. Svågern kom (halkade och ramlade omkull) med snöskyffel och grus, spännband och extrema muskler, sen kom syrran (halkade på isgatan och slog omkull) för att följas av svägerskan som gjorde en piruett på isen och ramlade….och sen kom brorsan som faktiskt höll sig på benen 🙂
Efter lite funderande och planerande, så gick brorsan upp och hämtade sin fyrhjuling. Under tiden skyfflade svågern bort snö bakom hjulen, syrran lade ut sand/grus bakom däcken och jag stod och ….såg vacker ut…. 🙂
Då de hade ställt fyrhjulingen i spänn i diket på andra sidan (på nåt sätt) och med grus bakom alla däck, med bortskottad snö och perfekt vinkel på vinschen så drog de lite, Per backade och med gemensamma krafter var alla problem lösta!
TACK fina C C F H – Ni är ljuvligt hjälpsamma!!!
Jag tror att Pers bil är helt oskadd, men vi ska titta på den imorgon i dagsljus…
Vi körde MYCKET försiktigt vidare mot ön (med ägg i bakluckan) och tog färjorna över till vår lilla ö.
Per ringde mig när vi började närma oss huset ”kan du parkera hos din pappa så vi inte riskerar att få något träd över bilen?” Det höll jag med om och hann bara lägga på luren, så såg jag detta….
Jahapp….ett träd över vägen! Blåser det 26 sekundmeter i byarna så är det väl i och för sig inte konstigt att det enda träd som inte Alfrida tog hade tagits nu…
Som tur är så har jag inte bara syskon och svågrar/svägerskor. Jag har föräldrar också!
Per tog med sig ett par semlor och ett surdegsbröd ur sin bil, och gick runt trädet hem till min pappa….sen tog det inte många sekunder innan min pappa stod där med motorsåg och pannlampa….
Alltså – jag vet inte vad jag ska säga – jag är tacksam!
Jag är hemma i mitt varma hus. Brasan sprakar och jag är välbehållen. Våra bilar står parkerade hos min pappa och Kina och jag har massor av ekologiska helt nykläckta ägg i min kyl.
Tre av våra tio ljusslingor som vi tog ner ur granen förra helgen hade gått av. Rakt av var de avslitna (antagligen under någon storm när grenarna slitit i slingorna) och jag trodde jag var tvungen att slänga dem.
Icke sa Nicke!
Per kan allt! Till och med att löda ihop ljusslingor!
I natt har det blåst rejält. Det syntes utomhus. Saker låg spridda, grenar har fallit ner från träden och grannens båt blev ”naken” när presenningen flugit av.
I dag blåser det rejält och det känns svinkallt när små snöflingor piskar i ansiktet. Huvva!
Kylan syns i hamnen också. Isen har börjat lägga sig igen. Vet inte varför, men tror den där luringvårdagen vi hade gör det svårare för mig att uppskatta senvintern…. 🙂
