Jag fick ett sånt rejält sjunk igår kväll att jag fortfarande har svårt att komma tillbaks upp till ytan. Helt plötsligt när jag pratade med en av mina lillasystrar på telefonen så insåg jag hur eländigt det är just nu i världen. Jag började fundera på ”allt” som kan gå åt fanders nu. Jag insåg hur landet lider och hur jobben försvinner framför näsan på oss och hur människor lider och hur somliga till och med dör av det här jäkla ”Corona”. Ett virus. Nåt vi inte kan se. Pyttelitet osynligt, men ont. Så ont.
Tankarna spann iväg och jag såg bara alla problem det medför och fick svårt att dra ner luft i lungorna. Utan att gå in på för många detaljer så ser jag hur jag kommer att ha kontakt med människor framöver och hur farligt det kan vara för både mig och de jag träffar. Hur kommer man förbi såna situationer där man faktiskt vill hjälpa till, men inte vet om det blir att man stjälper dem istället? Inom två veckor har jag två personer i min familj som vill ha hjälp, på plats, inte via dator eller telefon. Om två månader har jag ytterligare en person som behöver min hjälp ”in real life”. Hur ska jag kunna låta bli? Man hjälper ju till när de kära behöver en.
Min livskamrat, min kärlek, min bästa Per säger att ”vi får ta en dag i taget” och att ”vi kan inte göra mer än vårt bästa” i det som händer den dagen. Det är säkert rätt, och jag försöker. Jag lovar. Det är bara det att mitt bästa inte alltid är bra nog.
När jag nu sagt allt det där och helt öppet sagt hur skit det är i mitt huvud och hur jobbigt det är nu, så vill jag samtidigt säga hur tacksam jag är för att jag fått energi och syre från det här idag:
Jag har sällskap.
Det har verkligen inte alla som tvingas jobba från sina hem i dagsläget.
Tack Per!
Det ena bjuder inte på någon bra bildskärm, men den är nära havet.
Jag ser det glimma mellan träden.
Med havsluft i lungorna.
Jag har dessutom Pappa och Kina i huset bredvid! Även om jag inte får träffa dem inomhus och krama dem som jag brukar, så kan vi ses utomhus med rejält säkerhetsavstånd och det är inte dumt!
Här sitter vi utomhus och tar en eftermiddagskaffe i två plusgrader. Pappa hade fixat med borden så vi satt ”ihop men långt ifrån varandra” och Kina bjöd på supergott varmt kaffe. Det var värt otroligt mycket!!
Kina var fortfarande inomhus när bilden togs, men henne uppskattar jag mer än vad jag kan säga.
Tänk att de klär på sig och sitter och fryser bara för vår skull!!
TACK.
(Den ena var till Per, men ändå…)
Det blir bättre! Snart ska jag skärpa till mig igen. Det finns massor att vara glad över. Jag har bara en jobbig dag idag. Det är inte ofta jag ger er alla de tunga tankar jag har inom mig, men idag var en sån dag. Man kan inte alltid vara glad.
Kram på dig
Kram