Jag har turen att sedan många år ha en vän som står ut med nästan allt, som vet allt som händer mig och allt som jag tänker. Hon vet när jag tänker elaka tankar och hon vet när jag tänker snälla tankar. Hon ser det som är “jag” och hon är inte sen med att peppa mig om jag mår dåligt.
I hennes sällskap har jag skrattat så jag kissat på mig och gråtit så jag inte kunnat prata. Jag har, som jag redan nämnt, tur att jag hittat den här vännen, men samtidigt måste jag säga att jag tycker att vi båda är skickliga som klarat av att behålla vänskapen i så många år som vi gjort. Det är ju nämligen inte alltid enkelt. Livet går ju upp och det går ner. Vi har gått igenom kriser, både var och en för sig, men även tillsammans.
Just nu händer det mycket i båda våra liv, vilket gör att vi inte har träffats så mycket som vi gjorde förr. Vi har inte heller pratat så mycket i telefon som vi gjorde förr. Trots det här så känner jag alltid att hon finns där. Inför henne behöver jag inte vara bättre, gladare, snyggare, rikare eller snällare än vad jag faktiskt är. Inför min bästa vän är jag bara som jag är. Inför mig behöver hon bara vara den som hon är. Vi duger som vi är. Vi är t.om. riktigt bra som vi är!!
Jag längtar efter min vän och jag tycker om den känslan. Det betyder att hon är viktig för mig.
Jag sade nog det mesta på telefon tror jag…..men TACK för denna fina text vännen. Den ska jag gå tillbaka och läsa OFTA! Vilken gåva!
Mäny krams!
Vad härligt! Det är en riktigt stor gåva att få ha en sådan vän. För man får inte heller glömma bort att det inte är självklart för alla. Varm kram till dig OCH din fina vän!