Godkväll!
Idag var det dags för Gurgela att tas upp ur plurret.
Hon hade nämligen bara legat så här vid bryggan i flera veckor.
Efter en kort tur på fjärden var det dags för upptagning.
Tack för hjälpen, pappa!
Det gick ganska lätt att ta upp henne trots sandstranden som alltid vill ha lite uppmärksamhet.
(Det är inte alltid man uppskattar djup vit sand….)
Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag att stå bakom båten och göra nytta. Då mötte jag den här kompisen.
Det krävdes fullt fokus från min sida för att kunna stå kvar.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till för jag ryser vid blotta åsynen av den här krabaten.
Till slut var hela ekipaget i alla fall uppe på land och vi var klara med dagens “måste”.
Då drog vi iväg på kalas. Min mamma fyllde nämligen år igår och idag var det öppet hus i Norrtälje. Där träffade vi bland annat min syster Anna och hennes familj. Anton gladde mig genom att faktiskt titta rakt in i kameran. Det har nog aldrig hänt förut så jag är lycklig!
Mamma verkade också lyckligt av besöken från hennes kompisar Noomi och Birger, från min kusin Stefan och moster Kickan, och så av paketen förstås!
Emma och Marcus hade åkt till kalaset med buss från stan. Vi snackade en stund på McDonalds innan vi särade på oss. De drog tillbaks till stan och Per och jag åkte vidare ut mot ön. Här ses Emma “chilla” i en skön fåtölj på hamburgerrestaurangen. (Bilden som jag tog på Mackan ska jag nog inte visa, för när jag la den på facebook så fick jag order om att ta bort den. Det var ovanligt för att vara honom så jag får nog respektera att han, av någon anledning inte gillar bilden.)
På färjan blev vi påminda om varför vi valt att åka till ön…
Blidö är bra på många saker. En av dem är att leva upp till “Blidö, ön i solen!”
Som ni ser på den här bilden så den här dagen inget undantag.
Fast när solen gått ner och Per satte fyr på tändröret för att få igång kolen till grillen, då var det beckmörkt 🙂
Pappa och Kina kom över och åt middag och det krävdes ficklampa för att hitta den korta vägen mellan husen. Jag vet inte om det är mysigt eller sorgligt. Det kanske bara “är”?
Nu sitter jag och muttrar för bloggen har verkligen inte varit på min sida idag. Glädjen försvann liksom i takt med problemen. Fast när jag tänker efter så ska jag nog inte skylla på bloggen. Jag tror att det är datorn som fått fnatt. Jag har verkligen fått kämpa för att få ut bilderna så det fanns ingen ork kvar till texten. Hoppas ni har överseende med det…
Ajöken!