Pliktverket – Mönstring
I morse åkte jag, Marcus och GPS’en till Frihamnen och mönstringen som ska skilja agnarna från vetet, männen från pojkarna och nuförtiden även de som vill från de som inte vill. Marcus ville. I alla fall när jag lämnade av honom i snöblasket.
Mars allaredan?
Å ena sidan känns det som om tiden rusar i hundranittio kilometer i timmen och å andra sidan så tar ju vintern aldrig slut så dagarna släpar sig fram. Hur är det möjligt?? Första mars är det hur som helst…
Snö på vattenpussarna
När jag tog mig iväg till Solna och restaurangen Strix för att träffa min gamla kollega Björn Magnor så snöade det som tokigt och jag kände liksom hur minusgraderna, den nya snön och vattenpussarna liksom skrattade åt hur kul det kommer att bli i trafiken i morgon. Halt. Halt. Halt.
Skallebank, Pannstamp, Huvudvärk
Varje vardag i två veckor har jag haft ont i huvudet. Så där ont så man liksom bara inte kan fokusera på det man egentligen borde lägga all energi. Tabletter är tyvärr ett faktum. Värken försvinner så fort det blir helg. Det är ett virus säger Annelie. Nä, det är luften säger Camilla. Tänk om det är små gubbar som springer omkring i mitt huvud och slår på trummor? Ingen vet. Det vi vet är i alla fall att David, Andreas, Annelie, Åsa och Margareta också har ont. Jag vet inte vilken av huvudvärksorsakerna jag föredrar.
Weoooooo Weooooo Weoooooo Weooooo
Signalen Viktigt meddelande testas fyra gånger per år, första helgfria måndagen i mars, juni, september och december, klockan 15.00 det vet ni ju säkert. Det ni kanske inte vet, och det mina någorlunda nya kollegor inte visste, var att vid samma tillfällen tar jag och min apa, Thérèse alltid kontakt med varandra. Idag gick larmet och jag kastade mig direkt på mobilen för att ringa upp apan. Åsa undrade vad jag pysslade med för vi var mitt i en arbetsuppgift. Pling Plong sa datorn och där var hon, apan! Jag släppte direkt telefonen och såg hur Åsa tittade på mig med förvånad blick. Hur det blev så här kan jag, guldfisken, såklart inte exakt återge MEN jag minns att när jag för 10½ år sen började på Manpower, så blev jag och Thérése kollegor och när larmet gick var det VÄLDIGT uppenbart och högt. Av någon anledning har vi sedan alltid gjort detta till VÅR grej. Hur långt ifrån varandra vi än är när larmet går, så är vi nära i tanken!
Hurra vad vi är bra!
Det kan vara så att när man är fullpumpad av tabletter så tänker man i nya outforskade banor, går utanför boxen och ser “saker” man annars inte ser. Då syftar jag på rosa elefanter, spöken och självklart på lösningar på problem. Problem man kämpat med i evigheter. Tjejerna här nedanför gjorde hur som helst stordåd igen. Vi känner oss så galet lyckliga och duktiga. Vi gjorde det!! Nu är det bara att köra på med nästa problem…
Trevlig hemkomst
Det första jag möttes av hemma var en nyskottad uppfart. Blött och smutsigt, men nyskottat! Det gjorde inte ont alls. När jag sen steg in genom ytterdörren så möttes jag av ett mysigt hem, belyst av levande ljus, doftande av nylagad mat och ett färdigdukat bord. Jag har tur som en tok helt enkelt!
Omtanke och blader
Ni har väl antagligen också blommor på borden? Så måste det vara för tydligen fanns det inte en enda tulpan i hela blomaffären. Tur att det finns andra blommor!! Gott luktade de också!
Att vilja eller inte vilja
Vid middagen försökte jag få ur Marcus om han är en av de som “vill” eller en av de som “inte vill” göra lumpen. Det var totalt omöjligt att få ur honom några kloka ord. Han var helt utpumpad och sa bara nåt om att det var galet jobbigt, att han pratat med pyskolog, gjort styrketester, synonymtester, “andra tester” men framförallt cyklat tills han inte ville cykla nåt mer. Inte idag i alla fall 🙂 Jag har verkligen ingen aning om vad han känner. Jag pratade med honom i en lång stund, men jag fattade inte mer för det. Kan det har med mina små huvudgubbar att göra? ッ