(Gillar du inte ormar? Strunta i det här inlägget i så fall….)
Jag visste att jag inte skulle få så mycket tid på ön idag, så jag sprang ner till isen så fort jag bara kunde efter att ha packat mina grejer och ätit frukost.
Isen tjongade, skrek och visslade för fullt och den liksom ”kröp” upp mot land centimeter för centimeter hela tiden. Jag gissar att det betyder att snart ger den sig iväg igen. Det var ett kort besök i år. Det var ju inte många veckor sedan den la sig.
Isen såg inte helt kompakt ut.
När jag tittade längst med strandkanten såg det nästan ut som att det var öppna små hål här och var i isen. Dessutom såg den väldigt blöt ut.
Det visade sig dock att även där det såg ut att vara isfritt så fanns det is. Den var bara väldigt blank och genomskinlig. Detta faktum blev tydligare på de ställen där isen fått hinder i form av stenar. Där såg man tydligt det tunna islagret.
På sandstranden kunde man se hur isen kröp längre och längre upp…
Där kunde man också se fina isskulturer.
Utsikten mot södra Blidö var som vanligt vacker.
Utsikten åt andra hållet var svår att se eftersom man var tvungen att kisa ordentligt!
När jag fått njuta av alla vackra isformationer så var det dags att gå hem igen. Per skulle nämligen åka till Göteborg och ville inte komma iväg för sent.
När jag gick på stigen hörde jag hur något prasslade till. Vad kunde det vara?
Nämen titta där!
En huggorm!
En huggorm låg där och solade sig och verkade bli väldigt rädd av att jag kom och störde. Den ringlade dock inte iväg utan verkade gilla solens värme och ställde sig lite i försvarsställning med ansiktet lyft mot mig. ”Gå härifrån!” verkade den säga.
Så då gjorde jag det.
Jag lämnade faktiskt hela ön, så nu får den vara i fred.
Väl hemma hos Pappa och Kina igen så kallade Maja mig för ”älskling”. Hon vet precis vad hon ska göra för att få mig att glömma bort allt vad jobb heter…
