Dagens tips

Idag tänkte jag ge er tips på hur man sprider glädje!!

 

TIPS 1:

Köp ett vykort.

Det kan t.ex. vara ett där föremålet på kortet har en betydelse för den som kommer att få det.
Om du inte hittar någon bild som passar så ta ett kort som du gillar själv.
Huvudsaken är att det är ett vykort..
Här nedan är ett exempel på ett vykort som har betydelse.

 Köp ett frimärke. (De finns att få tag på i närmaste matvaruaffär.)
Skriv sedan några rader till någon du tycker om. 
Klistra på frimärket och lägg kortet i närmaste postlåda.
När adressaten sedan kommer hem och får se att det ligger ett vykort (som t.ex. det här nedanför)
i brevlådan/på hallgolvet, så lovar jag dig att den personen kommer att bli glad!

TIPS 2:

Laga mat åt någon ni tycker om.

Inte bara mäns kärlek kan vinnas via magen.
Tricket fungerar utmärkt på föräldrar…
Man kan t.ex. laga en god fläskfilérätt med senapssås, ris och sallad!

TIPS 3:

Le.

För visst vet ni med er att om ni går omkring och surar så där i allmänhet,
och så möter ni någon som ler mot er, visst blir ni glada och ler tillbaka?

Puls & Träning utan så mycket Puls & Träning

Tro det eller ej, men idag kom jag faktiskt iväg till gymet! 

Jag fick även idag ta mig hem från jobbet (kommunala färdmedel) för att laga mat (….eller okejdå, jag värmde matlådor) innan jag kunde åka iväg och träna. Att ha landat hemma är verkligen ingen bra motivator för att dra iväg igen. Det är så mycket lättare att bara sätta sig ner och slappa. Jag tog mig dock i kragen när jag hörde min kollega Tommys och min vän Thérèses kloka ord i huvudet : ”Det är ett mindset. Du måste bestämma dig. Låtsas att det är roligt, även inför dig själv. Fake it until you make it!” De är båda två mycket kloka, så jag ljög för fullt för mig själv och stapplade iväg. 

Inte nog med att dörren faktiskt gick att öppna den här gången, jag välkomnades dessutom in i lokalen. Det kändes trevligt med tanke på att jag förra gången fick gå hem utan att ha kommit över tröskeln. Lite snabbt förklarade två tjejer för mig hur allt fungerade och så gick jag och bytte om. Jag försökte sen träna min ”vanliga timme” som jag brukar träna hos Dimman, men det var inte helt lätt. Jag var tvungen att fråga mig fram, men tjejerna hjälpte mig så gärna. Jag påpekade vad jag tyckte saknades i deras ”rehab-hörna” och de lovade att köpa in det jag behövde. Jag var tydligen inte den enda som önskat de grejjerna. 

Betyget på gymet blir nog riktigt högt om jag ska betygsätta det. Allt var mycket ljust, luftigt och fräscht. Maskinerna är mycket moderna och i bra skick. Möjligheten att koppla in sin iPod eller iPhone fanns på alla motionsapparater och dessutom finns det redan från början TV och Radio som standard på dem. Allt jag kunde tänka mig fanns i lokalen, så förhoppningsvis ska det funka bra så småningom att träna här. De har t.om. schampo, balsam, hudkräm, bindor och fön om man glömt sånt hemma. Har man idétorka inför middagen har de självklart massor av förslag på recept, behöver man en privat tränare likaså. Det enda jag egentligen funderar på är hur det kommer att kännas att vara ensam i lokalen med andra som tränar. Tänk er en mörk vinterkväll och i lokalen finns jag och tio karlar? De har övervakningskameror men de har ingen vaktstyrka som väntar i kulisserna. Filmen är mer som bevis efteråt OM något redan har hänt. Nu ligger ju gymet mitt i Edsbergs Centrum och ICA har öppet till 21 så jag antar att det inte är så himla farligt….men det var den nackdel jag kom på. 

 Betyget på min träning blir tyvärr inte lika högt. Jag var tvungen att pausa och fråga mig fram medan jag tränade och till slut insåg jag ju att det var idag det gällde. Detta är ju ett obemannat gym. Vill jag fråga något om någon maskin eller om hur något annat fungerar (passerkort, autogiron och sånt) så var det ikväll. Jag var därför inte helt supertrött när jag gick därifrån MEN jag har kommit igång. 

I will fake it, until I make it!

Eller så måste jag fortsätta ändå… Dimman ska ju ha sin telefonrapport och jag kan ju inte ljuga när jag hör hans lena stämma. 🙂

Idag är det tisdag. Det betyder att jag ska rapportera hur viktväktarveckan gick för mig. Enligt mig= ”sådär”. Enligt Viktväktarna = ”galant”. Fakta = Jag gick ner fyra hekto. Jag snittar på sju hekto/v, så jag är inte helt toknöjd, men det rullar på…

TUT tut TUT tut TUT

MÅNDAG precis hela dagen!!!

Det har verkligen varit ett måndagsexemplar av den här måndagen från början till slut.

Det började med att jag satt i ett möte och hörde en trött liten mistlur som inte direkt ”tjöt” utan mer ”slöbrölade” med jämna mellanrum. Jag funderade på om jag skulle ta tag i det, men tänkte att det säkert fanns någon utanför mötesrummet som kunde hantera vad det nu var som lät. Det slutade inte låta, så till slut kapitulerade jag och gick ut och letade efter källan till det trötta lätet. När jag hittat källan såg jag att tre kompetenta karlar stod och funderade över lösningen. Jag gick alltså in igen i mitt möte och försökte fokusera.

Efter en stund öppnades dörren och så sa någon:  – Det är brandlarmet. Vi måste gå ut.

OJDÅ! Det var inget direkt uppenbart alarm i den sirenen….

När vi kom ut i trapphuset hördes dock de andra våningarnas alarm högt och tydligt och vi knallade de sex trapporna ut på gatan. Där möttes vi av brandkåren.

Jag vet inte hur många hundra personer som arbetar i vårt hus, men det är i alla fall betydligt många fler än vad jag trodde. Vi stod där en stund och funderade på allt och inget, innan vi fick gå in igen. Ingen brand denna gång tydligen. När jag gick på utryckningsledarutbildning för några år sen fick jag i och för sig höra att sist någon brann inne på ett kontor var 70 år sen, så jag var inte direkt förvånad. Vi hade tur i dag igen. Brandledes. Arbetstid blev vi förstås av med, men det får vi väl ta när en detektor fått måndagsfnatt.

Efter jobbet åkte jag hem för att laga mat (Per jobbade kväll), packade motvilligt min träningsväska och begav mig av mot gymet. (För allra första gången fast det borde ha varit för den tredje sen jag slutade hos Dimman. Ooops!) Tyvärr var det ju fortfarande måndag, så när jag kom fram så gick det inte att öppna dörren.

Tydligen har det här gymet ingen bemanning på kvällstid. De som ska träna har istället ett eget passerkort som de använder i dörren. Det var alltså bara att ta en bild till bloggen (bevismaterial A 😉 ) och åka hem igen….

Nu sitter jag här och bloggar och är helt otränad. Tisdagar är tydligen dagen då man kan få det lilla passerkortet och betala den stora räkningen, så jag gissar att jag får ta mig en tur dit imorgon igen. Då är det ju tisdag så då lär det nog gå vägen!

Det jag dock har lyckats med, trots veckodagen, är att byta ut mitt sim-kort mot en nyare variant med 3G-funktion. Tjejen på Telia log stort och sa: – Oj, det här var ett riktigt gammalt kort 🙂

Jag hoppas på ytterligare en snöstorm

Efter att ha legat framför tv’n mest hela dagen (Benjamin Buttons otroliga liv är verkligen bra!) så tog jag farväl av den idag regniga ön och alla som var där.

Lilla Maja som tydligen drömde sig ut…

Stora duktiga Alexander som sopar upp det han spillt.

…och så grenen som hänger helt livsfarligt över vår grusgång.

Hoppas det kommer en ny snöstorm om någon dag, så den där jäkeln ramlar ner av sig själv.
Det var nämligen inte helt lätt att få ner den med våld.
Trots en sex meter hög stege och en fem meter lång stångsåg så nådde vi inte riktigt.
Vi får som sagt hoppas på att den ramlar ner av sig själv.
(Helst då när ingen är under grenen i fråga…)

Sol Snö Slask Släkt Skitsnacksgubbar Slappande

Bloggen tar idag, som så många andra gånger från skärgården, formen av ett fotoalbum.
För att slippa få skäll från webhotellet som är min bloggs hemmabas så har jag gjort dem ”mindre” i pixlar.
Jag hoppas ändå att ni ska få en känsla av hur en dag i skärgården kan spenderas.

Här kommer min dag på BLIDÖ!!

I morse när jag och Per gick utomhus så träffade vi på syskonen Erlandsson.
Storebror Alexander drog lillasyster Maja och han verkade mycket stolt över bedriften.

Maja verkade inte klaga över att bli dragen av brorsan.

Efter ett tag ville dock Maja upp ur pulkan och då fick hon gå själv med mamma Frida.
Hon kan gå. Hon har bara inte förstått det själv 🙂

Jag vet inte riktigt hur han hamnade i den här ställningen.
Han verkade dock vara mer fokuserad på kameran än på att ta sig upp därifrån.
Som fotograf klagade jag inte på det….

Frida kände att vädret var ett perfekt ”snögubbebyggarväder”.
Hon och Alexander byggde den här fina morotsmannen.

Snygg va?

Med tanke på temperaturen, så undrade jag hur länge den skulle stå kvar….

Den var i alla fall fin så länge den fanns. (Några timmar senare fanns den inte längre)

Vi gick in och värmde oss och Maja drog ut böcker ur Kinas bokhyllor.

Alexander lekte med gummiormar.

Per byggde tåg. Lusten att göra det verkar aldrig gå över för pojkar…

Självklart fick vi kaffe av Kina.
Fikapausen spenderade Maja hos farfar Rune. (Min kära far)

När kaffet var uppdrucket tog jag mig ner mot havet. Det är ett MÅSTE varje helg.
Bor man hundratjugo meter från havet så kan man nästan inte låta bli….

The ocean.

Allvarligt talat……Bryggan är GRYM oavsett årstid!!

Vår granne har snö i båten.
Dags att ta upp den kanske?

På väg upp från vattnet fascineras jag återigen över snölagret på backen.

Kall om tårna och näsan gick jag till Vitsippan och värmde mig.

Utanför sken solen men det kan man ju njuta av även inifrån 🙂

 Till lunch blev det en grönsakssoppa som i färdig form såg helt annorlunda ut, men i själva tillagningsögonblicket tyckte jag att det var en fröjd för ögat, så kameran kom fram direkt!

PRECIS över gången mellan Vitsippan och vår bil hänger en tallgren som man INTE vill ha i huvudet.
Den såg vi idag. Den måste bort imorgon. Det finns alltid något att göra om man har ett (eller två) hus.

På eftermiddagen tog vi en tur bort till Blidö Kyrka.
Där hämtade vi pappas trasiga (för miljonte gången??) moped och ringde i kyrkklockorna.

Jag passade på att hälsa på min syster när Per och Pappa surrade fast moppen.
Hej Johanna. Jag tänker på dig.

Jag gick också runt bakom kyrkan och tog en bild ut mot kyrkviken.
När jag precis hade tagit bilden hörde jag hur någon sa ”Den där bilden kan du kasta”.
Jag vände mig om och där stod en gammal gubbe med långt grått skägg.
Han berättade för mig att jag har helt fel teknik och därför borde jobba på det.

BARA därför får ni nu ser min bild. Den som jag tog för att jag gillade skenet på himlen.
Värdelös??

Dumma gubbe!

Jag skakade av mig gubben och gick och tog en bild på kyrkan också.
Varför sluta fotografera bara för att någon säger att man ska det?

Inne i kyrkan fick Per sätta igång kyrkklockorna.
Det var hans första gång. Rookie!

Höstblommor är bra fina. Jag önskar jag hade några.
Just de här växte i en fin kruka utanför kyrkporten.

Nu har jag kommit hem och sitter och slappar medan Per lagar mat.
Detta är mysigt!!

Förutsägbar rubrik : SNÖ

Jorå, jag inser.

Jag fattar att hälften av alla svenska blogginlägg idag kommer att handla om snö.
Fast vad är fel med att vara lite normal?

Alltså:

Döm om min förvåning när jag, trots alla väderleksrapporter, såg snöfall utanför fönstret när jag vaknade.

Jag funderade en stund på att gå ner i källaren och hämta vinterjackan eftersom snö = kyla.
Nu blev det inte så för jag tänkte att snön lär försvinna och så blir det vanlig höst igen.
När jag en timme senare gick till jobbet så var den dock fortfarande kvar  🙂

När jag kom till jobbet så pryddes Karlbergs tak av ett lite vitt puder och träden var frostiga.
Jag kanske borde ha hämtat jackan ändå….?

(¯ `* • .¸,¤°’` ♥

Idag fick jag besked från läkaren. Jag är frisk som en nötkärna.
Inget fel på vare sig njurar, lever eller sköldkörtel.
Inte har jag sockersjuka eller borrelia heller.
Alla blodvärden var faktiskt riktigt riktigt bra.
Läkaren gratulerade mig till de fantastiska värdena och där satt jag som ett fån.
Jaha, vad är det då som gör mig så trött??
Det är klart att jag är glad över att vara frisk, misstolka mig inte.
Jag vet bara inte vad jag ska göra åt tröttheten som nästan tar musten ur mig.

Min lösning fick bli att planera in en hel helg i Vitsippan på Blidö.
Där jag ska, endast iklädd pyjamas (jag kan variera färgen på den om jag vill skoja till det) ta det så lugnt jag bara kan.
Det MÅSTE ju göra läget liiiiite bättre.

Sagt och gjort. Jag åkte till ön!

(¯ `* • .¸,¤°’` ♥

På vägen ut till ön passerade vi (förutom ambulanser, brandbilar, bärgare och bilar i diket) min mamma i Norrtälje och McDonalds i samma stad. Deras kycklingsallad mättar en hungrig mage, men det är inte så mycket mer än det egentligen, va? På vägen ut från Norrtälje fascinerades vi över hur mycket snö det fallit.
 

När vi kommit så långt som till vår egen lilla Granöväg på Blidö så var det verkligen helvitt.

Fritidshuset Vitsippan gjorde verkligen skäl för namnet VITsippan. Är det oktober?

Nu sitter vi här inne i huset och hör brasan spraka. Utanför är det massvis med snö och jag funderar på var vår snöskyffel befinner sig. Jag satsar mina pengar på att den ligger på vinden. Per lägger inte riktigt lika mycket energi på den frågan. Detta eftersom det visat sig att båda presenningarna, som ska hjälpa Gurgela (vår båt) att hålla sig torr och varm under vintern, helt plötsligt fått för sig att flytta på sig.
Det blir nog till att fixa det imorgon….

Men nu:
Tjockvin och pyjamas. Jag är ju, ja just precis, trött!

🙂

Slitage utan dess like

Kan det vara så att bara för att jag vet att mina provsvar snart kommer att berätta för mig om jag har
någon brist eller någon sjukdom(vilket jag verkligen inte hoppas), så känner jag mig ännu tröttare? Idag har jag i alla fall fått kämpa hårt mot den där tunga tröttheten. Efter lunch trodde jag knappt att det var sant. Jag drack t.om. kaffe i hopp om att det skulle få mig att piggna till. Som tur var har jag haft fullt upp med uppgifter jag inte kunde någonting om. Jag var tvungen att fokusera hela tiden. Nu ligger jag dock utslagen i soffan och kommer som vanligt att gå och lägga mig tidigt. Det gör ju alltid nytta med sömn.
Om inte annat så för skönheten 🙂

 


Idag har min dotter lyckats förstöra sin FEMTE mobiltelefon. Hon fick den första för cirka fem år sen, så det är alltså en om året som hon förbrukat. Jag tror jag blir galen. Nu ska man som förälder väga ”fördelen av att alltid kunna få tag på henne och veta att hon kan få tag på oss” mot ”den läxa man också vill ge henne genom att inte ge henne någon ny telefon utan låta henne förstå värdet av pengar och material”.
Vilken sida vinner den fajten? Jo, vi vet vilken sida det blir MEN det vet inte hon ännu…

 


På tal om telefoner så har ju jag numera en iPhone. Jag är inte helt inkörd i alla dess funktioner (kan man bli det?) men jag gillar den verkligen! Idag försökte Per och Marcus att hitta ett fint/roligt skal till den när de ändå var på Webhallen. Vi vill ju inte att jag ska göra ”en Emma” så jag måste ju göra vad jag kan för att skydda den. Jag har dock fått låna ett skal, så jag klarar några dagar till, men snart måste jag hitta ett fint. Vad sägs om ett bling-bling-skal?

Uschlig dag med ett stänk av regn

Hur gör man nu då?
När dagen varit helt ”superusch”, men man inte hade tänkt sig att dela med sig av sån svart gegga??

Jaha, man letar efter halmstrån?
Dåså, här kommer mina små positiva bitar från dagen:

  • Jag gick ner fyra hekto den här veckan, trots att jag under veckan ätit en STOR bit chokladtårta och varit på chokladfestival.
  • På lunchen var jag och Åsa på Raw på Rörstrandsgatan. Vi hade trevligt och åt en god sushilunch.
  • En tjej på jobbet välkomnade mig, med stort leende och glada ord, till iPhonevärlden. Hon förstod min glädje utan att jag ens försökte förklara. (Hon har en själv, såklart!)
  • Jag missade inte pendeltåget på vägen hem från jobbet utan hann med fint. Fick dessutom sitta ner på tåget.
  • Vid vår dörr köpte Emma två buntar med tulpaner till mig. ”Eftersom du tycker om såna, mamma!
  • Per står och lagar, precis som alltid, god och nyttig middagsmat fast det är en mörk och regnig tisdag. Detta medan jag slappar = bloggar.

There is always a silver lining?

En epok är över?

Måndag igen!

I morse tränade jag antagligen mitt sista pass hos (och med) Dimman. Det kändes riktigt tungt att gå därifrån och lämna den där glada och peppande greken bakom mig. Han log när han såg min sorg, som syntes som små blänk i mina ögon, och sa ”- Det kommer att gå fint det här Maria. Du kan ringa mig när som helst om det blir några problem!” Så nu är det alltså upp till mig att träna på gymet uppe i Edsberg två gånger i veckan och visa att jag lärt mig hur man tar hand om ett skadat knä på allra bästa vis! Det känns just nu väldigt svårt, men om jag tänker på kryckor, värktabletter och den knäprotes som blir nästa steg om jag inte tränar, så borde jag väl kunna hitta motivationen? Imorgon är det dags för första träningspasset utan Dimman. Då har de nämligen provträningen på gymet och då tar de också emot nya träningsdårar.

För att fylla dagen med inte bara en ”vårdare” (i form av en sjukgymnast) så gick jag idag också till min läkare. Där förklarade jag hur trött jag känner mig. Detta trots sömn och vila. Den oro jag hade känt över att vara så fånig att jag går till doktorn med symptomen ”jag är trött”, försvann så fort jag berättat klart. Då blev jag nämligen bombarderad med frågor om alla möjliga privata saker. När han hade klämt och känt, lyssnat och haft sig, så skickade han iväg mig för provtagning. Blodet de tappade ur mig ska tydligen visa om jag har något problem med njurar eller lever, om sköldkörteln strular eller om jag har sockersjuka. Dessutom ska det ”allmänna blodstatusprovet” visa alla möjliga och omöjliga andra värden som kan vara boven i dramat. Nu är det bara att vänta tills i slutet av veckan… Är det något fel på mig eller behöver jag bara sova lite mer?

Ikväll har jag suttit och försökt få igång en smart telefon istället för den dumma (?) jag haft förut. Det har varit ett roligt äventyr och nu ser jag fram emot kvällens sudoku som jag inte kommer behöva penna till för att lösa 🙂 Vilka appar rekommenderar ni? Jag är ju värsta oskulden i den här världen och vet ju inte riktigt vad som är ”måste”. Hittills har jag fått ett tips. Den appen har jag nu!

Nu är det nog Sudokudags va??

PUSS och KRAM

Märy