Tyvärr har vi ingen direkt energinivå här hemma, men vi kämpar på med nedmonteringen av vår lägenhet i väldigt långsam takt.
I köket har Per tagit ner den lilla söta stringhyllan där mina kaffepoddar bodde och han har även skruvat ner handdukshängaren som satt där under. Nu är det bara favorittapeten kvar.
På kontoret har Per monterat ner den stora hyllan där alla mina pennor och pysselgrejer bodde och nu är det sorgligt kalt där inne. I alla fall åt det här hållet där det enda som kvarstår är kulören ”Vågskum” från Alcro.
Idag skulle en av de kollegor som jag reste med till Indien få besked på vad det är för skoj som bor i våra magar, men tyvärr kom aldrig något sådant besked.
Jag är så svag och nere nu av både magproblemen och covidsymptomen, så jag ringde min vårdcentral utan att ha fått besked om vad andra har i sin mage.
Sköterskan jag pratade med var mer än förvånad och lite besvärad när hon hörde om mina symptom. Hon visste inte alls hur hon skulle lösa mitt dilemma med att behöva sjukvård, men samtidigt vara smittad med covid och alltså inte vara välkommen på vårdcentralen, så hon bad helt enkelt läkaren att ringa upp mig i stället.
Jag har väntat på det samtalet sen klockan tio i morse, men inget sånt samtal har kommit. Jag får helt enkelt ringa igen i morgon. Tjoho!
PS. Glädje-Tjoho’et ovan är ironiskt. Det finns inget glatt eller härligt med detta. Fy fasen vad trist det är nu… DS
Här händer inget annorlunda eller nytt. Nä, jag är fortfarande lika sjuk i två sjukdomar som förut. En av dem är bevisad (covid) och den andra gör sig påmind hela tiden men har än så länge inte fått något namn. Jag hoppas mina kollegor som har samma symtom får sina läkarbesked på måndag så jag får en aning om vad det är för nåt.
Vi vilar och kollar film och när orken finns så gör vi en aning nytta, som att montera ner tv’n från väggen. Vi ska ju flytta snart!!
I kväll kom vår fina dotter Emma och lånade Pers svarta fluga. Hon och Victor skulle på galej och de kunde inte Victors fluga i deras nyinflyttade hus. Hon höll såklart avstånd till oss så detta var det närmsta jag kom!
Idag skulle jag vara tillbaks till det normala livet, men med antagen salmonella och bevisad covid så känns det inte så vanligt eller normalt.
Idag har jag regelbundet pumpat mig full med alvedon och jobbat bort ”måsten”, men jag har även tackat nej till möten och skjutit saker till nästa vecka då jag hoppas må bättre (håll tummarna).
Det jag ska göra nu i kväll är att rabbla det internationella bokstaveringsalfabetet. Det var nämligen något som Kicki ville lära sig när vi var i Indien och vi kom till bokstaven S.
När jag packade väskan för att åka hem så kollade jag kassaskåpet, garderoben, badrummet och rummet för att se att jag fått med mig allt hem. Det visade sig senare att jag fått med mig mer än jag ville….
Vår hemresa är ju en händelse i sig. Detta eftersom den tar så vansinnigt lång tid att ta sig igenom. Hemresan krävde dock bara ett stopp, så några timmar kortare skull resan bli jämfört med resan ner till Nagpur.
Vi började vårt dygnande genom att checka ut ur hotellet klockan 01:00. Sen åkte vi till flygplatsen där vi fick visa våra biljetter, pass och visum (för att lämna landet?) TIO gånger. De gillar verkligen kontroller i Nagpur.
När vi kom fram till Doha blev det som vanligt kaos när alla ska komma ut först ur planet.
Jag försöker faktiskt att inte vara så himla tydlig med hur dålig mage jag har, men jag kan inte helt och hållet undvika det faktum att jag gick på toaletten hela tiden under resan. Både på flygplanen och på flygplatserna. Jäkla skitmage!
I Doha fångade jag tre av tjejerna i en ”gula björnen”-bild! Undrar hur många som har såna bilder från Doha??
Andra flygresan var pinsam. Det kändes som att alla visste exakt vad jag höll på med när jag sprang fram och tillbaks till toan hela tiden. Det gick dock ”bra” och jag sov ganska många timmar.
När vi stod på Arlanda och väntade på vårt bagage var det fler än jag som hade hemlängtan. Ingen är ju bra i magen. Det är bara olika grader av eländet. Så när man väntar på bagaget så är man liksom ”nästan hemma” och vill inget hellre än att komma hem.
När jag satt på planet så snöt jag mig några gånger men tänkte inte mer på det. När jag satt i taxin hem från Arlanda började jag fundera på att snuvan verkligen eskalerat. När jag kom hem och hade duschat kände jag mig kymig och hurven och gick och la mig. Till slut började jag fundera och gick upp och tog ett test.
Jag visste att jag hade fått med mig något elakt i magen, men jag hade tydligen även packat med mig Covid hem från Indien. Det var inte det jag hade tänkt….
Tjoho! Vi avslutar alltså denna omgång av Indienbloggen med sjukdomar. Inte bästa avslutet, MEN ”this too shall pass”!
Tack för att ni hängde med oss till Indien! Nu återgår bloggen till den typ av dagbok den alltid är. Vi hörs!
Ni kanske har läst mina tidigare blogginlägg och vet att jag haft magproblem sen i tisdags. Tyvärr får jag ju det varje gång jag är här i Indien. Det varierar i grad från gång till gång. Igår tappade jag dock övertaget i fajten mot magen och jag har fortsatt förlora så jag kunde inte gå till jobbet idag.
Jennie, Jeanette, Malin och Kicki fick åka till kontoret utan mig. De lämnade vatten, bananer och rostat bröd från frukosten till mig och sen åkte de. De har sen varit gulliga och kollat läget med mig under dagen. Kicki (den underbara medmänniskan) erbjöd sig till och med att komma hem om jag behövde hjälp!
I går åt jag vanlig frukost och sen bara en toast och några salta pommes till lunch. Det var allt. Idag åt jag rostat bröd och en kopp te till frukost och sen åt jag två bananer senare på dagen. På eftermiddagen beställde jag en soppa och en sallad från room service-menyn. Jag var inte speciellt hungrig men antog att det är bra att fylla magen litegrann i alla fall. Soppan var dock svår att få i sig då den var för stark för min stackars mage och jag kom på att jag inte ska äta sallad, så lämnade den där den låg.
Under min sjukdag på hotellrummet hade jag två korta strömavbrott, och jag log för mig själv då jag tänkte på mitt första besök i Inden 2008 som bjöd på 60-75 avbrott per dag. Det har förbättrats på elfronten får man säga.
På kvällen knackade det på dörren och utanför stod tjejerna med paket i händerna. Jag hade fått ett litet paket från Ravi och Rajkumari på AR/Billing och tre paket från GL och de hade tagit med dem till mig 🙂
Jag fick smycken från Ravi och Rajkumari. Typiska indiska sådana som de har vid festliga tillfällen.
Det minsta paketet från GL innehöll örhängen med extra allt.
Jag fick även en kulspetspenna. Det passar ju mig som älskar pennor!
Det största paketet innehöll en ”klänning” som nästan såg västerländsk ut. Oduschad, halväcklig och i pyjamas provade jag den utan att knäppa – så här ser den ut:
Jag längtar vansinnigt mycket till Sverige. Mer exakt så längtar jag efter min man Per och efter mitt hem och svensk mat.
Tills jag får det jag önskar så dricker jag ett glas vatten efter varje gång magen påminner mig om att jag förlorat. Det var tipset från 1177.se Det går alltså åt en hel del vatten här…..
Klockan är 22:05 nu. Klockan 01:00 ska vi checka ut. 01:30 kör bilarna oss till flygplatsen. 03:40 går planet. Var snälla och håll alla tummar och tår att jag på något sätt kommer klara att resa!!!
Nästa inlägg blir vår resa hem, sen är vi hemma!!!
Jeanette och jag började vår enda lediga dag under resan med att gå på Spa.
Ljuvligt!!! Det var verkligen vad vi behövde!
Det enda tråkiga var att min mage levlat upp sina bekymmer, så jag var inte helt avslappnad.
Ingången på Spa’t
Jag vet inte hur lång tid vår ansiktsbehandling tog, men skönt var det!
Vi gick sen ut till poolområdet och njöt. Jag höll mig i skuggan pga solen och värmen.
Jeanette varierade sig och var ömsom i sol, ömsom i skugga.
Jag badade (mestadels i skuggan)!
Kicki och Malin tog varsin massage och kom sen ut och höll oss välkomna vid poolen.
Jennie höll sig på rummet idag för att vila. Jag kämpade på vid poolen. När det var dags att äta kände jag inte så väldigt mycket för käk, och tjejerna höll med. Toast kunde räcka bra. Malin kollade via telefon om Jennie ville ha något. Det ville hon, så hon kommer ner till oss.
Vi satt sedan och umgicks och jobbade i flera timmar. Jennie gick dock upp på sitt rum igen.
Helt plötsligt kom Malin på att vi skulle shoppa i de närliggande butikerna så vi knatade iväg.
Vi var inne på Skechers (skobutik) och på Max (butik som säljer allt möjligt). Alla hittade något att ta med hem!
Kicki på väg tillbaks till hotellet!Malin på väg tillbaka till hotellet
Hela dagen har min mage bråkat med mig men jag har kämpat emot med medikamenter och att försöka ignorera magen. Efter shoppingen så vann magen dock över mig. Jag föll. Jag säger inte mer än så av respekt för er 🙂
Det blev ingen middag för mig. Det blev hotellrum för mig i stället!
Lördag morgon började för vår del med samma procedur som vanligt, nämligen med att vi blev upphämtade i vita bilar utanför hotellet. Idag var vi dock 12 personer i tre bilar, istället för 5 personer i två bilar. Vi skulle nämligen ha sällskap när vi åkte i väg på tigerjakt!!
Nä, vi skulle självklart inte jaga tiger med vapen, utan försöka hitta dem med ögonen – vi skulle på safari!
På vägen ut från Nagpur så pratade vi om vad vi såg från bilen – här såg vi tex hundra meter av frukt- och grönsaktsförsäljare som satt vid den vältrafikerade vägkanten. Vi fick höra att stadsborna mycket hellre handlade veckans förbrukning här än i affärerna. Detta eftersom den här frukten plockats dagen innan och alltså är mycket fräschare.
Det var Shubham (gruppchef över Sverige på GL) och Pankaj (gruppchef över GL Norge) som berättade detta för oss. De bor i Nagpur sen barnsben, så de var perfekt resesällskap för mig och Jeanette eftersom de kunde berätta om det vi såg.
I de andra två bilarna reste: Shipra som jobbar för BI och Rajkumari som jobbar för både AR och BI, Nimish som är chef över alla tower leads och var den som arrangerat hela dagen, Akash som är gruppchef över Danmark och Finland på GL, Samal som är högsta chefen på GL och så självklart Kicki, Malin och Jennie.
Efter två timmars färd stannade vi till längs med en liten väg och vi förstod av handgester och ansiktsuttryck att det inte gick som planerat med vår lunchplan.
Vi åkte lite till och såg infarten till det nästan 300 kvadratkilometer stora tigerreservatet: Pench Tiger Reserve
Vi åkte dock vidare till ett annat ställe där den förvirrade samlingen gick ut ur bilarna och ställde sig att vänta på beteendebesked. Vad var det som skulle hända?
Jag tittade mig omkring och såg denna lilla kompis som fick mig att längta efter Sverige och min lillasyster som har höns (och tupp!). I sanningens namn så längtar jag faktiskt efter hela min familj och allt annat hemma också. Det har varit en tuff arbetsvecka här nere och jag har dessutom, som jag tyvärr alltid har här nere, en upprörd mage ända sen i tisdags, så det är inte bara sömnbristen som sliter på mig.
Medan planer smiddes och telefonsamtal ringdes, så stod vi andra i den skugga vi hittade. Det var bästa sättet för att klara värmen och solen. Alla var förvisso smorda med solskydd, men det är helt galet soligt och varmt här så skuggan är bästa stället.
Till slut fick vi instruktioner om att hoppa in i bilarna igen och så åkte vi till ett närliggande hotell där vi serverades lunch.
Ungefär så här ser vår lunch ut varje dag:
Efter maten köptes vatten av de som inte redan hade vattenflaskor med sig. Detta eftersom vi förstod att fyra timmar i en öppen jeep i sommarvärme vid ekvatorn kräver just vattenintag. Vi andra (som hade vatten) väntade utanför.
När vattnet var inhandlat var det äntligen dags att ta sig till tigersafarin!! Långt innan resan hade vi skickat passinfo för alla oss som skulle in på reservatet. Detta är tydligen en säkerhet för att de ska veta vem som är i parken. Jag trodde det var för vår skull så de vet vem som blivit uppäten 🙂 , men tydligen har deras största tiger ”försvunnit/stulits” och sen dess vill de veta vem som är i tigerområdet.
Guiderna hade redan bestämt vilka som skulle åka ihop så vi satte oss som de sa. Vi ville dock dela upp oss på annat sätt så att vi hade indisktalande person i varje bil. De sa att vi fick fixa fördelningen när vi kommit in i parken. ”Ok!” sa vi och satt kvar där vi satt!
Jeanette, Malin, Kicki och Jennie i sin bil medan vakterna kollar id-kort på de i min bil.
Så fort vi kommit in i parken bytte vi platser med varandra. På grund av alla vilda djur fick vi dock inte gå ner på marken så utbytet skedde i luften mellan jeeparna. Det klättrades helt enkelt!
I min jeep satt: Samal, Akash, Rojkumari och jag. I Kickis och Jeanettes jeep satt även Nimish och Shipra. I Jennies och Malins jeep satt Pankaj och Shubham.
Ganska snabbt efter vår fortsatta färd in i djungeln/reservatet såg vi de första djuren. En hel flock apor satt och chillade i skuggan.
Plötsligt stannade vår bil och guiden började prata fort på hindi. Jag förstod så klart ingenting, men tittade upp och såg att ”bladen” var väldigt annorlunda mot de andra trädens blad. Var de bladen han pratade om??
Han började peka på stammen på trädet och jag tittade jag också, men förstod så klart inte ett dugg. Till slut översatte Samal för mig och då visade det sig att det här trädet, som kallas ”Goast Tree”, syns även på natten. Det lyser vitt, rött eller blått. Därav namnet ”spökträdet”.
Vi såg många ”hjortar”. Vart vi än tittade så såg vi dem, och jag tänkte att det är ju bra för då har de stora stygga tigrarna ett fullt skafferi.
Helt plötsligt kom vi till ett ställe på grusvägen där flera andra jeepar stod stilla. Tydligen hade de precis sett en tiger passera och de ville se den igen. Vi fick se deras bilder och filmer och blev lite avundsjuka och lite tacksamma (för vill man verkligen se tigrar när man sitter i en helt öppen jeep och det inte finns något sätt att skydda sig på?)
Övertygad om att tigrar inte är dumma i huvudet (och alltså inte skulle komma tillbaks till ett ställe med massa bilar och pratande människor) så tog jag tiden i akt att ta en selfie istället för att stirra ut i bladverket.
Akash, Rajkumari, Samal och jag
I början av dagen hade jag sagt ”I wish to see monkeys high up in the tree” och den önskan hade ju gått i uppfyllelse flera gånger, så Akash tyckte jag skulle skicka upp en bättre önskan (med tanke på att vi faktiskt befann oss i en tigerpark) till universum. Jag sa därför till mig själv, till mitt sällskap och till fru universum ”I really wish I could see a Tiger lying on the grass”. Kontakten med universum skulle ju kunna fungera, eller hur? Så har jag i alla fall lärt mig från min vän Therese; Det du sänder ut i universum är det du får.
Vi passerade apor i gräs. Vi passerade en sorts hjort i gräs.
Vi passerade ytterligare en annan sorts hjort i gräs. Det blev liksom rätt sorts ”läge”, men fel sorts djur. Men jag skickade ut min önskan igen!
När vi varit i parken i cirka två och en halv timme så pausade vi. Här fanns ”toaletter” och snacks. Vi gick upp till huset ni ser på bilden och Samal köpte en liten påse chips till mig.
För att vakten och guiden skulle få en liten paus, så gick vi till ett litet utkikstorn som de byggt i bambu. Jag gick upp tillsammans med Akash och Rajkumari, men när till och med de som bor här tyckte konstruktionen var för ranglig, så gick vi ner igen. Vi tog självklart bilder. Det är ju så jag jobbar!
Foto: Rajesh Samal
Vi hoppade sen upp i jeepen igen. Efter en liten biltur så stannade vi för att vi såg en påfågel som hade spänt ut sina fina färgglada och mönstrade fjädrar. Bilden här nedanför är verkligen inte bra, men till höger om den bortre stora trädstammen så hoppas jag ni ser hur fin den är. Jag bara satt och njöt när den stora fågeln, med cirka 2,5 meter utspända stjärtfjärdrar dansade runt för sin till synes ointresserade dam. Ögonen ser ju bättre och längre än en iPhone så det var ett härligt skådespel som jag önskar jag kunnat visa er på ett bättre sätt, men nu är det som det är.
Damen som var föremål för allt detta vackra var tyvärr helt oberörd och bara gick och käkade 🙂
Djur i gräs såg vi som sagt en hel del av, och när Akash började ge upp hoppet om tiger så peppade jag honom och sa att ”man vet aldrig, rätt vad det är så ser vi en tiger”. Jag var inte helt övertygad, men tänkte att det fanns mer vackra saker att se än bara en tiger.
Här kom vi t.ex. till en del av floden Pench som rinner igenom hela tigerreservatet och som tydligen är ”livet” är inne. Utan den floden hade inga djur klarat sig.
Jag satt och njöt av utsikten och ljudet av tusentals småfåglar som jag inte kunde se när jag hörde att en bil körde fram emot oss.
Det visade sig vara Jeanettes och Kickis jeep med Nimish och Shipra som också tagit sig hit. De hade vi ju även träffat där vi stannade pga att någon sett en tiger. Den tredje bilen med Malin och Jennie såg vi dock inte en enda gång under de fyra timmar vi var i reservatet. Det är ju ett enormt ställe så det är ju inte så konstigt i och för sig.
Kicki tog en bild på oss också, så att jag skulle få plats på bloggen jag också. KUL!! Tack Kicki!
Foto: Kicki Grip
På kvällen efter safarin så pratade vi ju med bilen vi inte träffat på och Malin skickade över denna bil till mig, att dela med er här på bloggen. Jag hade sett trädet men inte fått någon bra vinkel då det stod en jeep i vägen, så jag är tacksam även för denna bild.
Har ni sett så roliga rötter/grenar trädet har??
Foto: Malin Berggren
Tillbaks till vår jeep: Vi åkte bort från vattnet och tillbaks in i djungeln..
…och såg fler hjortar. Den här var cirka två meter från vår bil och brydde sig inte ett dugg. De kanske är vana vid uppmärksamheten.
Återigen hittade vi ett ställe där många jeepar samlats. Här var det inte tal om att någon ”hade sett” ett djur. Nä, här var det presens för här ”ser man ett djur”. Det var en leopard som låg och vilade på en stor klippa/sten, men jag kan tyvärr inte säga att jag såg djuret, för det gjorde jag inte. Vår chaufför åkte lite fram och lite bak en lång stund för att ge mig fri sikt och guiden pekade och pekade, men jag såg den inte. Jag är dock glad att andra såg den!
Har man en sån där ENORM kamera så kanske det inte är så konstigt att man ser den?
Helt plötsligt blev det livligt och högljutt. Alla jeepar startade, guiden ropade något på hindi som Akash översatte till mig som ”sätt dig ner och håll i dig allt du kan, nu blir det åka av”.
Och det blev det!!
Någon hade sett en tiger och hade meddelat alla andra bilar, så nu blev det FULL RULLE i djungeln. Jisses vad det gick undan! Bilturen var superskoj (eftersom jag älskar fart) men också lite läskig när kurvorna tog i sån hastighet att jag trodde vi skulle välta eller möjligen glida av vägen pga all sand på vägen.
När vi kom fram (helskinnade) så var det kanske fem jeepar där redan. Det kom fler medan vi var där, så jag gissar på att vi kanske var tio jeepar totalt till slut.
Det talades om att man sett en tiger hundra meter bort och det pekades och hade sig. Jag såg ingenting så jag låtsades ta en selfie, men egentligen ville jag visa er folksamlingen. Jag såg ingen tiger, men jag hörde en påfågel som ”varnade” hela tiden, så jag tänkte att det nog ändå kunde vara något som inte var helt lugnt i djungeln…
Plötsligt såg jag tigern. Tydligt. Den låg på andra sidan en dalgång och tog det lugnt. SUCCÈ!!
När den reste sig upp fick påfågeln panik och flög iväg… Jag måste erkänna att jag inte heller var helt lugn. Hjälp! En tiger. Som rör sig!
Jag tog många bilder på det magnifika djuret, men jag tog också många pauser och bara ”tog in situationen”. Jag ville inte missa verkligheten. Dessutom ville jag planera för en flyktväg om den skulle komma mot oss (vilket jag i och för sig logiskt förstår att chauffören redan jobbade på).
Jag kommer tyvärr inte kunna förmedla till er hur häftigt och läskigt och konstigt detta var, men här får ni en av mina filmer. Jag såg tigern i en kvart ungefär och här har ni 48 sekunder av den (nervösa, lyckliga och overkliga) tiden.
Mäktigt djur!
Det hade börjat bli lite mörkare och vakten var mycket nervös nu. Jag förstod först inte varför, men sen förstod jag att det blir kolsvart helt plötsligt på eftermiddagen/kvällen, de har inga strå¨lkastare på jeeparna och dessutom får de böter om de åker ut ur reservatet för sent. Det blev alltså dags att hålla i sig för kung och fosterland igen!!
Halv sju var vi förväntade att vara ute ur reservatet. Vi missade tiden med några få minuter, men inget straff utdelades. Vakterna tittade bara igenom bilen för att se att vi hade kvar lika många vattenflaskor ut ur parken som vi haft med oss in i parken och sen fick vi åka till jeepparkeringen.
Sällan har jag varit så hög på adrenalin/lycka och varit så skitig som jag var efter den där tigersafarin. Titta bara här på våtservetten som jag torkade mitt ansikte på…ett billigt pris för att få träffa tigern i och för sig 🙂
